"Jag tror inte på ungdomsarbetslösheten"

Jobben är en av de största valfrågorna inför det kommande supervalåret. Det behövs fler jobb. För alla. Men allra mest för ungdomar. Sägs det. 

Det är dock lite luddigt det här. Först och främst missbrukas som bekant siffrorna. Efter att riktlinjerna för hur vi mäter arbetslöshet ändrades till internationell standard år 2007 har antalet arbetslösa ungdomar statistiskt sett skjutit i höjden. 

Ungdomsarbetslösheten täcker in alla som är i arbetskraften i åldrarna 15 till 24 år. I september betydde det att antalet arbetslösa ungdomar var 130 000. Det är många och siffran kan tyckas skrämmande. Men vad som inte alltid nämns är att det i denna summa även inkluderas heltidsstuderande. Och sett till vilket ålderspann det gäller blir det snabbt ganska uppenbart att det är väldigt många i just de åldrarna som fortfarande studerar. Vid 15 års ålder går de allra flesta fortfarande i högstadiet. Därefter börjar många gymnasiet. Och efter det blir det ofta ännu mer plugg. I september var det 54 000 av dessa 130 000 som var heltidsstuderande. Kvar blir då 76 000. Fortfarande väldigt många. Men inte längre lika chockartat många.

Av dessa 76 000 finns det säkerligen en hel del som vill ha ett jobb som de inte kan få. Men det finns även många som inte riktigt försöker. Det vet jag. Jag vet fall där personer hellre ringt och försökt tjata till sig Alfa-kassa i stället för att tjata till sig ett jobb. Jag vet flera arbetsgivare som sökt med ljus och lykta efter personal men som inte fått napp. Som pratar om ungdomar som tvångsskickats av Arbetsförmedlingen. Som sitter på arbetsintervjun med armarna i kors, med mössa på huvudet och ställer någon fråga om lönen, men ingen om tjänsten. 

Det finns en utbredd slapphet bland dagens ungdomar. Jag vågar använda just formuleringen "dagens ungdomar", för det är vad vi är. Även om undertecknad passerat åldersspannet med några år. Det kommer rapporter om att vi saknar vettig social kompetens. Vi har ingen motivation, ingen punktlighet och ingen uthållighet. En del av oss kan säga att vi blivit bortskämda. Andra att vi saknat stöd hemifrån. Men att skylla ifrån sig löser ingenting. Bit ihop istället. Var trevlig, social och vettig. Visa att du verkligen vill jobba.

Vi läser att vi kan bli rika på Instagram. På bloggar. På att vara med i Idol. På att inte göra ett skit. Men det stämmer inte. Vi måste jobba för att komma någonstans. Självklart ska vi sträva efter toppjobb, bra lön och vettiga villkor. Men ibland måste vi kämpa lite för att nå dit. Gå upp innan polarna ens gått och lagt sig för att sitta på en kall buss och åka till ett långt arbetspass. Vi måste bita ihop och inse det fina med att ha ett jobb. Stoltheten som kommer med det.

Utomlands är vi kända för att ta jobben som många andra inte vill ha. Vi har en hög arbetsmoral sägs det. Men det tycks inte gälla på hemmaplan. Här vill vi ha något bättre. Något med högre status och bättre lön. 

Det är läskigt. Att inte inse att varje jobb är viktigt. Att inte förstå att ingen av oss är för fin för vissa yrken.

Jag tycker inte nödvändigtvis att ungdomar ska ha låga löner. Men hellre en låg lön än ingen alls. Det säger sig självt att en 19-åring inte har samma omkostnader som en 40-åring. Men 19-åringen har heller inte i närheten av samma erfarenhet.

Det kan låta skönt att ligga hemma. Men det är det inte. Jobben gör något med oss. Varenda jobb bygger ett cv, en personlighet. Ett självförtroende. Något vi kan använda för att klättra. Även om det är långt ifrån vad vi tänkt oss, vad vi utbildat oss till. Men om jag vore arbetsgivare skulle jag hellre anställa någon som slitit än någon som bara väntat på att rätt jobb ska trilla in.

Det finns mindre jobb nu är tidigare, det har varit tuffa år. Men det finns lediga jobb. Just nu tusentals.

Så nej, jag tror inte på den svartmålade, gigantiska ungdomsarbetslösheten. Jag tror att en rad hoplänkade omständigheter – siffror som påverkar psyket, en utbredd slapphet och det socialt accepterade gnället har fått ta orimligt mycket plats. 

Motbevisa mig gärna om jag har fel.