"Utanför Stockholm är man fortfarande en stjärtsheriff"
Nyheter24:s krönikör skriver om varför Pridefestivalen fortfarande behövs.
”Du dricker öl som en bög!” hojtade killen till mig. ”Som en bög alltså, tänk dig att en bög skulle dricka en öl – så dricker du.”
Vi stod på en uteservering på en skärgårdskrog, jag och den här lätt ölstinna 19-åringen. Pridefestivalen pågick för fullt i min hemstad och jag fick en hastig påminnelse om hur världen faktiskt ser ut.
Jag var borta från stan under själva festivalen, turnerade runt i Stockholms skärgård. Och precis som stockholmaren alltid reagerar på hur kort från stan man behöver åka för att det ska kännas som "landet", behöver man inte komma särskilt långt för att möta en helt främmande inställning till hbtq-personer.
Man kan kalla oss stockholmare många saker – arroganta, högfärdiga, elitistiska. Men man kan också kalla oss öppensinnade.
Jag och mina vänner hade diskuterat det lite grann, hur länge behövs egentligen en Pridefestival? Är det inte snart dags att låta normaliseringen verkligen bli en normalisering och inte marknadsföra en festival som ofrånkomligen fäster vikt vid olikheten. Vi diskuterade fram och tillbaka, förvissade om att vår öppenhet var normen. Att sättet vi såg på världen, var sättet som världen såg ut. För det är ju så vi människor fungerar, vi ser vår närmiljö och tänker att det är världen vi ser.
Nu satt jag med tre killar från en kommun inte långt från Stockholm. De berättade historier om hur de konfronterade en kille i klassen som de misstänkte var homosexuell. ”Jag klev fram till honom och frågade rakt ut: är du en stjärtsheriff eller?” De andra två tittade uppspelt på mig som att vi just hade fått vara en del av humorhistoria. ”Stjärtsheriff, du är fan inte klok mannen”, sa hans vän och gapskrattade.
Jag tror inte att de här killarna avskydde homosexuella, men jag tror heller inte att deras relation till homosexualiteten var helt sund.
En forskningsavhandling som kom i somras visade att personer som i dag är 50 år och äldre kände sig tvungna att flytta till större städer, för att våga ”komma ut”. I dag är det bättre, inställningarna förändras sakteliga. Men samtidigt; om man tänker att Pridefestivalen inte behövs. Att kampen är över. Att normaliseringen är färdigställd. Prova att tillbringa en dag i Norrtälje. Det behöver vi alla göra ibland.
