"Den här gången får vi inte sluta prata om depressionen"

Robin Williams är död. Han levde i 63 år. I skrivande stund fylls sociala medier och nyhetskanaler av hyllningar, bildspel, vänner som uttalar sig och favoritcitat. 

Nöjeskrönikörerna filar på superlativen och skriver om komikern, skådespelaren, profilen Robin Williams. ”Oh captain, my captain”, ”It's not your fault”, ”Goooooooooooooood morning Vietnam!!!”. Nyheten avklarad, in med nästa grej. Ny dag, ny trycksvärta.

Robin Williams levde i 63 år. Han ville inte leva längre.

Depression är en helvetes sjukdom. Varje dag tar fem svenskar sina liv. Det är mer än fem gånger fler än som dör i trafiken. Fem personer. Stanna upp och tänk en stund på det. Tänk sedan att för varje person som begår självmord så finns det ungefär tio som försöker ta sitt liv men som överlever.

Och vet du vad? Du känner någon. Du känner någon som antingen går runt i dessa tankar, eller någon som är direkt drabbad. Vet du vem eller vilka det är? 

Nej, sluta inte läsa nu. Det är jobbigt, jag vet. Men häng kvar några rader till.

Redan i skolan lär vi oss första hjälpen, vi vet hur vi ska göra om någon visar symptom på stroke, hur man räddar någon från att drunkna, och varje dag sätts det upp nya hjärtstartare i offentliga lokaler och på arbetsplatser. Det är naturligtvis jättebra, men hur många av oss vet hur man ska tala med en person som mår dåligt? Hur gör man om man misstänker att en vän eller en familjemedlem är deprimerad eller lider av psykisk ohälsa?

Hur pratar vi om det? Pratar vi bara om det när en kändis begår självmord, och på så sätt exotifierar depression? När gör vi oss skyldiga till att glorifiera självmord? Vad ser vi för skam i koppling till självmord?

Brukar du säga att du är lite ”deppig” när du fått en blåsa på hälen eller missat bussen? Sluta med det.

Depression är en sjukdom som är roten till enorm tragik. Inte sällan följer missbruk, ekonomisk utsatthet och våld i sjukdomens spår. Och i många fall är utgången dödlig. Fem personer om dagen, bara i Sverige. Fem människor.

Vi måste börja prata om det här. Vi måste på allvar börja prata om denna helvetes sjukdom som sprider så mycket lidande och smärta omkring sig.

Det räcker nu.

Man skulle kunna säga att det är tragiskt att det visas så mycket kärlek till Robin Williams först nu. Att han hade behövt höra allt det här när han levde. Att saker och ting kanske hade varit annorlunda då.

Visst, det kan ligga en poäng i det. Men samtidigt finns det ett problem med att tro att en deprimerad person kan botas genom uppmuntring. Det är aldrig så enkelt.

Men genom att få en diskussion i samhället om vad depression handlar om så kanske vi kan komma ett steg på vägen, på så sätt kan vi lära oss mer och hjälpa både dem som vill lyssna och dem som vill tala..

Och det viktigaste av allt: Den här gången får vi inte sluta prata om det, oavsett hur jobbigt det känns.

Varför inte? För att du känner någon.