"Den tårtkastande 'infiltratören' var inget snille"
"Vi borde alla verkligen strida mot diskrimineringen av hbtq-personer, men det vore nog oklokt att låta några imbeciller leda kampen. För imbeciller med goda avsikter är fortfarande imbeciller."
Vad ska till för att man ska beskrivas som en mästerskurk nuförtiden? Tydligen räcker det med att klä ut sig till kristdemokrat och beväpna sig med en gräddtårta. Tidningarna skriver om en tårtkastande ”infiltratör”. En ”infiltratör”. Så spännande det låter. Som hämtat ur en spionroman av John le Carré, som om det vore planlagt av Al-Qaida.
Göran Hägglund blev alltså ännu en politiker som föll offer för valrörelsens basebollträ, gräddtårtan. Men när jag läser om det som hänt blir jag mest road. Visst, det är ett övergrepp mot demokratin och allt det där man måste säga, men framförallt är det bara så förbannat dumt. Alltihop. Från början till slut.
Vi lever i en tid där de enkla politiska lösningarna dyker upp alltmer. Det visas bröst i protest mot kalkbrytning på Gotland. Det kastas tårtor mot både rasister och påstådda homofober. Som att det gör någon som helst skillnad. Som att det inte vore bättre att öppna en bok, så man stod beväpnad med argument istället för bakverk.
Gruppen Fag Army som tog på sig tårtningen skriver i ett uttalande att Kristdemokraterna har underblåst ett förtryck mot hbtq-personer. Så de satte sig vid ritbordet och tog fram planen att en av dem skulle infiltrera partiet. En av dem skulle, likt en spion, ta sig in på insidan och slå till mot den homofobiske partiledaren när han minst anade det. I tre veckor infiltrerade den misstänkta 20-åringen partiet, i TRE VECKOR!
Vad han höll på med under dessa veckor har inte framkommit vid pressläggningen men man får utgå från att det planlades (och bakades) in i minsta detalj.
I tre veckor planerade mannen i 20-årsåldern sin kupp. Han infiltrerade, överlade och smidde ränker. Sedan slog han till. Snillet. Med en tårta i ansiktet. Därpå greps han av polis. Det är svårare än man tror att vara en mästerskurk.
Den politiska frågan i sig är ju oerhört viktig. Vi borde alla verkligen strida mot diskrimineringen av hbtq-personer, men det vore nog oklokt att låta några imbeciller leda kampen. För imbeciller med goda avsikter är fortfarande imbeciller. Och imbeciller fastnar lätt i politisk pajkastning.
Eller ja, tårtkastning.
