Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Låtsas-feminismen har gått för långt"

Nyheter24:s Pär Ullrich.
1 av 1

Nyheter24:s Pär Ullrich.

Letti Freivalds

Krönika. Pär Ullrich | 01/09/2014 14:20

Om självutnämnda feminister som tillskriver sig läran utan att leva efter den.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Lika mycket som det nuförtiden är väldigt populärt att klistra på epitet på andra så är det lika vanligt att utnämna sig själv till "något" – till exempel feminist. 

För politiker, nöjesprofiler, kändisar, debattörer och "helt vanliga" människor har det blivit oerhört viktigt att komma med utspel och göra en sak tydlig: "Jag är feminist". 

Dessa tre ord har emellertid ingen som helst betydelse, och logiken brister, om det inte läggs någon handling bakom orden. 

Att "vara feminist" är lite av det nya svarta, vilket givetvis är bra på många sätt, men det finns en stor grupp självutnämnda feminister som inte verkar ha fattat begreppet. Frågan "är du feminist?" trycks ofta upp i ansiktet på människor i intervjuer eller i olika sociala sammanhang, och det är knivigt. 

Svarar man ja är sannolikheten för att man kommer ut som lögnare stor. Svarar man nej möts man av följdfrågor i stil med: "vadå, så du tycker inte att män och kvinnor ska tjäna lika mycket?"

Det här är en problematisk frågeställning. En persons önskan om att uppnå ett mer rättvist samhälle med maximal jämlikhet mellan könen är givetvis bra, men det gör inte personen till feminist. Lika lite som att en åsikt om att den typen av jämlikhet vore önskvärd gör det.

Feminism är snarare vägen och verktygen för hur målet ska uppnås.

Jag är av åsikten att det behöver tolkas in mer än en önskan i ett ism-begrepp. Att tillhöra en ism innebär mycket mer än att vilja något. Feminist, socialist, marxist och så vidare är inget epitet som man bara trycker på sig själv som en pin eller en t-shirt. 

Det är något man är och förverkligar genom aktiva handlingar, genom att helt enkelt administrera sitt liv efter ismens grunder. Detta tycks många ha glömt bort eller inte fattat alls. 

Så hur gör man det? Feminismens förespråkare och alla dess subkulturer verkar jämfört med människor tillhörande andra ismer ha svårare att veta hur de ska bete sig för att uppnå sina mål.

Men om man utgår från de enklaste grunderna, att kvinnor ska ha samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter som män, så går det i någon mån att räkna ut hur man bör handla, eller åtminstone hur man inte bör handla. 

Den som dels stödjer dessa visioner och dessutom aktivt verkar för att bekämpa strukturer genom att exempelvis verka för att fler kvinnor hamnar på högre positioner eller får lika lön för lika arbete är feminist. Inte den som säger att den är det.

Men hur lever jag själv då, och kallar jag mig feminist, kanske någon undrar? Jag vet inte, blir mitt ärliga svar. Strukturerna är komplicerade och det är svårt att veta om ens handlingar verkligen påverkar dem. 

I mitt yrke gör jag mitt bästa. Jag söker i första hand kvinnliga experter för intervjuer, då manliga oftare syns och hörs i media. Jag försöker se till så att jag skriver lika mycket om män som kvinnor, gör mitt bästa för att kvinnor ska få komma till tals och höras i samma utsträckning som män, och så vidare.

Om det räcker – ja, då kallar jag mig feminist. Om inte så jobbar jag vidare mot att en dag kunna göra det. 

Håller du med?