"Främlingsfientligheten är den nya punken"

Vi har alla varit den personen på en fest. Man känner inte så många, man är lite obekväm. Man hamnar i köket med ett gäng och försöker bryta in i samtalet. Och plötsligt har man hittat luckan, vägen in, man orerar och berättar och man känner att man är på gång. Men plötsligt kommer någon in i köket och inleder en ny historia, om något helt annat, något man inte vet någonting om. Surfing? Och så är man utanför igen, de andra för konversationen, festen fortsätter. Kvar står man i hörnet och hoppas att någon ska fråga något mer om den där historien man drog. 

I går var Jimmie Åkesson den personen i Aftonbladets partiledardebatt. Han gav sig raskt in i debatten då invandringen diskuterades. Han pratade och pratade och såg trygg och stabil ut. Sedan gick samtalet vidare och Åkesson fick tunghäfta. Under diskussionerna om miljön och skolan stod han mestadels tyst. När man pratade om jämställdhet somnade han. 

De politiska tyckarna och skribenterna uttalade sig och menade att Åkessons insats var tveksam, att den blottlade hans svagheter, att nu borde väl ändå partiets potentiella väljare se vilka hålrum som finns i partiets politik. 

Jag tror inte Åkessons insats avskräckte någon som tänkt rösta på hans parti. För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna är ett parti som tävlar i en helt annan gren än de övriga sju. Partiet har en fråga med en egen infallsvinkel. Åkesson behöver inte lägga sig i jämställdhetsdebatten, han behöver inte ha någon mirakellösning för skolan. Allt han behöver är att ständigt vara redo att, till och med om någon väcker honom mitt i natten, kunna rabbla valspråket: välfärd eller invandring.

Den faktiska politiken är sekundär för många av Sverigedemokraternas väljare. Den reella politiken, den som faktiskt sker och kan förändra. En röst på SD är inte i första hand en politisk röst, på samma sätt som ingen som går och ser en film med Colin Nutley för att man älskar filmkonsten. 

Oavsett järnrörsskandaler, samröre med hatsatjer eller oavsett hur många av hans partikamrater som visat sig vara rena rasister, tuffar det brunfärgade ångloket på mot den 14 september och på mot de där tio procenten. Inget kommer kunna ändra på det faktumet nu. Det är för sent. 

För många av SD-väljarna är rebeller! De gör revolt mot det etablerade samhället! De ser sakerna som ingen annan ser! Sedan kan Åkesson säga vad han vill, agera hur han vill, somna om han vill. Rösterna kommer ändå. 

Främlingsfientligheten är den nya punken. 

Hur sorgligt det nu än låter.