Det borde heta Så mycket sämre
Nu har succéprogrammet Så mycket bättre börjat igen. Men är det så mycket bättre egentligen?
Marcus går att följa på @Mountainbranch
I lördags började Så mycket bättre igen och konceptet är precis som vanligt: ett gäng mer eller mindre kända artister som behöver få igång sina karriärer samlas på en gård och dricker sig salongs och runkar av varandras egon.
Produktionen har redan plöjt igenom stora delar av svensk musikelit så nu när vi är inne på säsong 6 får vi den sämsta upplagan hittills. Landets största artister har inget att vinna på att delta så istället för giganter som Håkan Hellström, Thåström, Maggio och Jocke Berg får vi nöja oss med någon av tjejerna i Ace of Base och Niklas Strömstedt.
Är vi inte trötta på att se typ Niklas Strömstedt sitta och gnälla över något turnéminne med rödvinsky i mungipan på bästa sändningstid?
Det är oändligt mycket babbel om ingenting och alldeles för lite musik. Och då är ändå musiken under all kritik. För varje okej tolkning görs det 20 kassa.
Det mesta låter så platt och slätstruket att man glömmer av låtarna samtidigt som man hör dem. Det borde inte räcka att tolka en annan artist för att det ska bli en sensation.
Covers är ingen ny grej utan har funnits lika länge som musik och för mig är det ingen mindfuck att en artist byter tempo på en låt och översätter den från engelska till svenska.
Vilka artister finns ens kvar för kommande säsonger? Mange Schmidt tolkar Basshunters "låtskatt". Basisten i Rednex berättar om hur jobbigt det var när hans hund Tapas gick bort i slutet av 90-talet. Alla dricker vin och smaskar på kalvytterfilé och myset fortsätter in i evigheten. Ridå.
