Jag sätter karriären framför att sätta på killar

För någon månad sedan skulle en "killkompis" ner till Halmstad, och jag passade på att följa med honom för en blixtvisit i min kära hemstad.

I en hotellsäng låg vi och pratade om allt mellan himmel och jord, när vi kom in på karriär i samband med förhållanden.

För oss båda är det självklart att karriären är nummer ett i livet just nu, och att man som partner borde förstå det. Att man som partner borde vara stöttande när hon säger att hon måste jobba övertid eller när han säger att han inte hinner med en middag på lördag.

När han säger att han har fem möten och tre jobbkvällar de närmsta fyra dagarna, och därför tyvärr inte kommer hinna ses, borde svaret vara självklart. "Grym du är! Kör hårt, så ses vi om några dagar i stället" eller "Grym du är! Kör hårt, och orkar du så kan du väl komma hit någon kväll efter jobbet så att vi åtminstone kan sova ihop?".

Vi som är karriärister är drivna personer som tar oss själva på allvar. För att ta sig själv på allvar tror jag att det krävs en viss grundsjälvkänsla. Och det är nog på grund av den som vi klarar av att vara med en person som själv sätter karriären först. Vi som vågar satsa är starka i oss själva och har därmed lättare att lita på andra. I detta fall tror jag faktiskt på att lika barn leka bäst.

Men alla är inte lika drivna. Det är inte alla som vågar flytta 50 mil själva, för att kanske lyckas. Det är inte alla som orkar satsa på att jobba dubbelt för att det kanske, utan någon som helst säkerhet, kan löna sig.

Alla har inte det drivet – och vi får inte glömma det. För har man inte det, är det nog inte lätt att förstå hur man kan vara någons nummer två. Därför får vi inte bli sura på dem som inte klarar av en relation med en karriärist. Därför får vi inte bli sura på dem som inte förstår. Vi får bara inse att de tyvärr inte är rätt människor att ha i våra liv just nu.

Har han ett varumärke att tänka på som gör att han inte alltid kan lägga upp bilder på dig, så handlar det inte om att han inte vill synas med dig. Det handlar om att han i vissa jobbrelaterade sammanhang måste tänka på sig själv först. Är man själv lika karriärsinriktad så förstår man det.

Eller så är det bara jag som förstår. För att jag är så säker i mig själv. Och för att jag har varit med om det redan i mitt allra första förhållande. Att han var "känd" och behövde röster av skrikande tonårstjejer och med mig på bilder i Instagramflödet skulle rösterna bli färre.

Då känns det självklart för mig att inte vara med på bild. För tycker jag om någon, vill jag lika väl som han, att han ska lyckas.

Man kan tro att det handlar om att jag är en liten individ som inte vågar säga till att han inte ska söka efter uppmärksamhet från andra tjejer. Att jag bara please:ar honom. Men det är tvärt om skulle jag säga. Jag är så säker i mig själv att jag inte behöver den typen av bekräftelse.

Det sexigaste jag vet är när en kille är driven och sätter karriären i första hand. Och dessutom sätter på mig. Och det hände ju de där hotellnätterna i Halmstad.