Hellre befruktad av en okänd man än att låta en idiot vara pappa till barnet

Jag är en sådan där person som inte direkt hoppar upp och ned av lycka när vänner träffar någon och bildar par.

Det är så illa att egoisten i mig översköljdes av en enorm glädje när min bästa vän gjorde slut med sin kille och joinade singelklubben. Och ska jag vara ärlig så jublade jag varken högst eller mest när en annan god vän förlovade sig. Jag hamnade snarare i chocktillstånd.

Let's face it. Jag har kommit till den åldern där relationerna som folk ger sig in i är på riktigt. Man väljer liksom inte sin partner för att ha kul i några månader, det här är partnern som ska vara där til the end of time – förhoppningsvis i alla fall.

För de flesta innebär den här seriösa relationen att det kommer att bli barn. Inte direkt kanske. Men någon gång inom en snar framtid så kommer en bebis att ploppa ut.

Det är kanske just den vetskapen som är grunden till min bitterhet till andras kärlek och lycka. För just nu är jag så långt ifrån allt det där, jag är på riktigt ständig ordförande i singelklubben – något som jag valt själv.

Att skaffa barn själv som singelkvinna är inte det enklaste precis. Alternativen är adoption och att åka utomlands inseminera sig. I alla fall har det varit alternativen fram tills nu.

På onsdagen röstade nämligen riksdagen ja till att kvinnor som är ensamstående får inseminera sig i Sverige, vilket är ett riktigt glädjande besked. Äntligen underlättar Sverige det för alla singelkvinnor som inte haft lika tur som andra och hittat en partner de vill dras med. Eller som helt enkelt inte vill ha någon.

Och ärligt – om det är så att jag inte hittar någon jag vill dela min vardag med så är det skönt att det här alternativet finns. För jag blir hellre befruktad av en kille jag slipper träffa än att låta vem som helst sticka sin penis i mig.

Dessutom är det här en seger, om än liten, för alla familjekonstellationer där ute som inte följer normen.

Det om något hoppar jag upp och ned av lycka över.