När kändisar dör får vi deras liv att handla om oss själva
Att berätta vad någon gjort för vår personliga utveckling har blivit det finaste vi kan tänka oss. Men kändisen själv glöms ofta bort.
David Bowie. Alan Rickman. Lemmy Kilmister. Dessa tre män har jag sett hundratals bilder på de senaste veckorna. Svartvita bilder, bilder i färg, bilder på snedden, bilder med citat på, bilder på en ung Bowie, en gammal Rickman och... ja, Lemmy såg ju alltid likadan ut.
Men jag har läst förvånansvärt lite om vad dessa tre män faktiskt gjort i sina liv. Vad jag istället läst är historier om personerna som lagt upp bilderna. Om hur de älskade musiken, skådespeleriet, hur de sörjde galenskapen, grät över lugnet, whiskeyrösten, och mellan tårarna kämpade fram ett trasigt "After all this time? Always!"
Men. Alla dessa poster hade något gemensamt, alla dessa människor i mitt flöde som skrev om sina idoler. De fick döden att handla om dem själva, inte om hjältarna. Någons död blev ett perfekt tillfälle att berätta något om det egna livet och den egna utvecklingen. Och det är kanske ingen slump. Harry Potter, David Bowie och Motörhead har guidat miljoners osäkra rädda och skygga tonåringar genom svåra tider. Och genom att berätta hur man dansade ensam till Young Americans och upptäckte sig själv ger likes. Ordentligt med likes.
Fenomenet är tydligt. Vi hyllar en människa genom att berätta en berättelse om oss själva. Och det är kanske lätt att bli cynisk och säga att vår jakt på likes gör att vi mer än gärna utnyttjar en älskad kändis död. Reaktionerna på dessa mäns dödsbesked säger något ännu större om vår samtid. Numera sörjer vi inte personer genom tystnad, genom att stilla hedra. Nu för tiden sörjer vi människor genom att få deras liv att handla om oss själva. För i hyperindividualismens tidsålder det är det finaste vi kan tänka oss.
