Vad svarar jag när mitt barn frågar om terroristerna kan komma till Sverige?
Magkänslan sa åt mig att fly därifrån, jag kunde inte förklara varför. Några minuter senare smällde bomben.
I tisdags förlorade minst 30 oskyldiga människor sina liv i terrorattacken i Bryssel och ytterligare ett hundratal är fortfarande svårt skadade.
Den kvällen nattade jag mitt barn med en känsla i kroppen som jag tyvärr har känt förut. För många gånger, för ofta nu. En överväldigande känsla av tacksamhet och gränslös kärlek. Samtidigt märkligt uppblandad av uppgivenhet, sorg och orättvisa.
Den 11:e december 2010 löste självmordsbombaren Taimour Abdulwahab ut en bomb i Stockholm, med sig själv som enda offer. Den händelsen har för evigt etsats in i minnet.
Just den kvällen var jag ute och julshoppade, med en tilltagande oroskänsla i kroppen som fick mig att snabbt ta mig hem till familjen.
Då utlöstes bomben. Exakt där jag hade gått förbi bara några minuter tidigare.
Chocken satt kvar länge efteråt. En fullständigt egoistisk chock och bedrövelse som nästan lamslog mig.
Medan jag låg där i sängen i tisdags kväll med mitt barn tryggt sovande mot min arm, rusade tankarna och känslorna inombords.
Jag blev så fruktansvärt illa berörd av något som egentligen inte drabbade mig konkret, mer än vetskapen om vad som hade kunnat hända den där decemberdagen för snart sex år sedan.
Morgonen efter terrorattacken berättade jag om det som hade hänt i Bryssel för min sjuåring.
– Men mamma, förut var terroristerna i Paris. I går var dom i Bryssel. Tänk om dom kommer hit till oss nästa gång? Jag är rädd!
– Det är ingen fara älskling, det kommer inte hända, du behöver inte oroa dig. Svarade jag som ett mantra per automatik, men helt utan inre övertygelse.
