Ni "Sverigevänner" är inte ett dugg bättre än djurplågaren

Om det är någonting här i världen som kan göra mig riktigt jävla förbannad, så är det när människor medvetet plågar djur.

Jag skulle nog kunna dra det så långt som att jag tycker att djurplågeri är värre än människor som skadar andra människor.

Därför bar det emot att skriva artikeln igår om videoklippet föreställande en ung man som helt iskallt och hjärtlöst under stor upphetsning kastar en stackars oanande blind hund över en hög mur.

Allt medan hans kompisar skrattar högljutt och hejar på.

Faktum är att jag klarade bara av att se hela filmklippet (kisandes) en gång och jag var tvungen att dra ner ljudet för att kunna uthärda. Minnesbilderna spelas upp för mitt inre gång på gång, jag tänker på det hela tiden.

Ilskan över djurplågeriet får mig att vilja skrika, slåss och hämnas. Skada varenda människa som någonsin medvetet har skadat ett enda djur.

Så tro mig, jag förstår precis de reaktioner som det här klippet framkallar. Jag förstår hatet som skrivs i affekt, det är svårt att stå emot den impulsen hur mycket vi än vet att vi borde.

Vi kan alla enas om att mannen som utsatte den stackars hunden för det brutala våldet borde straffas för det han gjorde. Men saken är den att han tack och lov redan har gripits av polisen, det var över ett år sedan nu. Händelsen utspelade sig i Tel Aviv i Israel.

Ändå sprids det här klippet med full kraft i sociala medier just nu. Mer specifikt på så kallade "Sverigevänliga" sidor. Men också rent uttalat rasistiska sådana. Filmen har setts av hundratusentals människor via dessa sidor.

I minst tre av fallen har videoklippet spridits från de stora sidorna med påståendet att klippet föreställer asylsökande.

Det är där fokus ligger på de rasistiska Facebooksidorna. Fokus på ett rent påhitt om att det här är människor som söker sig till Sverige i flykt från krig.

Inte någonstans reflekteras det över vilka skadliga normer som ligger bakom det här beteendet. Mannen ska ha ursäktat sin handling med att han var onykter. Det är en usel ursäkt, men ändå värt att ta i beaktande.

Det framgår tydligt i filmen att situationen rör sig om grupptryck och en hätsk stämning. Något som återfinns inte bara där och då i Tel Aviv, utan även dagligen i krogmiljöer, i omklädningsrum och på arbetsplatser runt om oss.

Inställningen till sällskapsdjur – specifikt hundar – skiljer sig som bekant väldigt mycket runt om i världen. Det som däremot återfinns överallt är den skadliga mansnormen, som ger upphov till exempelvis situationer som den vi ser i filmen.

Fanns det utrymme för någon av männen i gruppen att mitt i salvorna ställa sig upp och ryta ifrån? Eller kanske till och med gråta förtvivlat och försöka rädda hunden? Hur hade det bemötts av resten av gruppen?

Hur mådde dessa unga killar sen när berusningen hade gått ur kroppen och kompisarna inte längre fanns där för att hetsa? Tänkte de på den stackars hunden och hur den mådde då? Högst troligt.

Men det visar inte klippet. Och den reflektionen ryms inte heller i de hatfyllda kommentarerna på de rasistiska Facebooksidorna.

Ondska och fullständig hjärtlöshet finns bland människor över hela världen. Oavsett härkomst, kön, social status, läggning eller religion.

Källkritik däremot, har återigen visat sig vara en bristvara när det kommer till rasisternas agenda, som gång på gång går ut på att demonisera utsatta människor på flykt.