Hur gör du för att räcka till när din polare verkligen behöver dig?

Att alltid finnas där för sina vänner är självklart. Vänner ska finnas där för varandra. I vått. I torrt. Genom svårt. Genom skratt.

Men hur blir det när man helt plötsligt befinner sig där. Mitt i stormen. I kaoset.

En nära vän till mig förlorade nyligen sin pappa efter år av sjukdom. Första reaktionen är givetvis att stötta och finnas där. Men varför är det så svårt?

Jag försöker att relatera men det känns inte som jag räcker till. Så jag håller mig ifrån. Det låter ärligt talat jävligt illa. Men en hjärt-smiley får i stunden räcka. Hur ska jag kunna säga att allting blir bra? Hur ska jag kunna trösta när jag inte har en aning om vad min vän går igenom?

Det är inte första gången jag brottas med att inte känna sig tillräcklig. Givetvis finns jag där om någon ringer. Givetvis är jag den som inte tvekar med att släppa allt och ta en kopp kaffe – eller en flaska vin – vid behov.

Vilka ord ska jag använda? Jag kan bara lyssna, men är det nog? Varför är jag inte bättre på att trösta? Några ord som handlar om hur jobbigt det måste vara, hur man måste se på det goda i livet och en lång kram. Räcker det för ens bästa vänner?

Nu låter jag självisk. Det handlar inte om mig, men i ärlighetens namn så behöver jag hjälp. Kan någon där ute hjälpa mig hur jag ska bete mig? Jag vill bara vara en vän som alltid finns där. Kanske den dagen, som jag VERKLIGEN inte hoppas kommer snart, när jag själv går igenom den smärtan kommer jag förstå mer.

I nuläget får jag nöja med mig att försöka trösta. Fast jag känner mig som ett jävla arsle. Kan du förstå? Kan du hjälpa mig att förstå?