Reportaget är i betalt samarbete med Din Körskola i Sickla. Samarbetet har ingen inverkan på Nyheter24:s bedömningar eller slutsatser.
Klicka här för att följa oss på GoogleNär minibussen svänger av mot Strängnäs halkbana knyter det sig i magen. Den stora dagen är här. Jag har hört att risktvåan är svår att misslyckas med. "Följ bara instruktionerna, det är enkelt". Säkert jätteenkelt – för någon som faktiskt kört bil tidigare.
Det enda kravet för att få ta risktvåan är ett körkortstillstånd. Men Transportstyrelsens riktlinjer är tydliga:
"När utbildningen för del 2 påbörjas, ska eleven vara i slutskedet av förarutbildningen."
Vilket skede är jag i? Inte är det slutskedet i alla fall. Hittills har jag kört ynka 15 timmar i simulator och enligt min körskollärare behöver jag många, många fler innan uppkörningen. Ändå sitter jag här, godkänd och inbokad.
Om risktvåan
Risktvåan är en obligatorisk del av B-körkortsutbildningen. Den handlar om hur fart, väglag, däck, avstånd och reaktionstid påverkar stoppsträckan.
Utbildningen genomförs på asfalt och halkbana där man kör i hög fart och tvärnitar i olika hastigheter.
Ofta bokas risktvåan via en körskola som bedömer om eleven är redo, men det är inget krav.
"Har du kört på motorväg?"
Väl på plats i Strängnäs samlas vi i en liten sal där riskutbildaren ska ha en genomgång. Han börjar med ett presentationsvarv. Alla ska säga sitt namn, sin ålder och besvara frågan: "Har du kört på motorväg?". De sju 18-åringarna före mig har förstås alla gjort det, många gånger. Sedan blir det min tur.
– Frank, 24. Öh, nej, det har jag inte, säger jag med märkbart darr på rösten.
– Jaså, okej. Hur snabbt har du kört då?
Jag fryser till, pulsen ökar. Vad tusan svarar jag på det? Det går alldeles för många sekunder innan jag lyckas klämma ur mig ett svar.
– 60-70, typ...?
Okej, det gick bra, han frågar inget mer. Utbildningen fortsätter. Vi får svara på några frågor om trafiksäkerhet och prova på att bli vända upp och ner i en bil.
Sedan blir det dags för halkbanan.
Jag kör bil för första gången
Vi sitter två och två i bilarna. Jag hamnar med Anton, 18. En avslappnad kille som övningskört massor med sin pappa, perfekt. Han får köra först, jag sitter bredvid. Efter några minuter tar jag mod till mig och erkänner att jag aldrig satt foten på en riktig gaspedal. Jag berättar också om simulatorn och hela reportaget, Anton gillar det.
Min körkompis klarar sig galant och det blir dags för oss att byta plats. Nu gäller det. Jag ska konfrontera min livslånga rädsla. Det är tacksamt att jag inte ska ut i riktig trafik, men mina svettiga handflator blir inte torrare för det. Hur startar man bilen? Anton visar.
– Bil två, kör, säger riskutbildaren i walkie-talkien vi tilldelats.
Jag sätter foten på gaspedalen och accelererar. Adrenalinet rusar genom kroppen. Hastighetsmätaren går upp till 50 km/h, men det känns inte som att jag kör fort alls. Precis som i simulatorn.
Vid den markerade linjen tvärnitar jag. Det, däremot, är inte som i simulatorn. Där kan jag bromsa stenhårt utan att känna ett dugg. I verkligheten är det annorlunda, något jag nu får uppleva för första gången. Bältet hugger tag i bröstkorgen och blåser luften ur mig. Under fotsulan känner jag bromspedalen vibrera. Bilen åker fram några meter, saktar ner, stannar. Det blir tyst i vad som känns som en evighet innan jag hör rösten från walkie-talkien.
– Snyggt bil två, kör tillbaka långsamt.
Jag klarade det. Jag har kört bil och det gick bra. Anton berömmer mig, jag är tacksam för att jag inte är ensam i detta stora ögonblick. Men vi kan inte ropa hej än.
Första manövreringen av en riktig bil
Nu måste jag nämligen köra runt hela körbanan för att komma tillbaka till startpositionen. Jag måste svänga, manövrera bilen. Max 20 km/h, vilket känns skönt, men vissa svängar är riktigt trånga. Tänk om jag åker in i räcket, kvaddar bilen, skämmer ut mig inför alla.
Men när jag väl börjar rulla runt banan inser jag att köra bil inte är så svårt som jag länge trott. Det känns logiskt, enkelt. Kanske hade vem som helst klarat det här utan problem, eller så är det mina 15 timmar i simulatorn som nu betalar sig. På riktigt är dock ratten mycket känsligare, bilen följer med naturligt i svängarna. Jag passar på att kolla mig över axeln några gånger, försöker testa det simulatorn inte kan erbjuda.
Utan större problem tar jag mig runt hela banan. Min nervositet släpper och ersätts av glädje. Jag kör bil på riktigt – och jag tycker till och med att det är kul. När jag stannar igen råkar jag bromsa alldeles för hårt, hela bilen rycker till fast jag åker under fem km/h. Sorry, Anton.
Uppkörningen väntar
Jag får gasa och tvärnita tre gånger till, varav två på halkbanan. Att tvärnita på isen och tappa kontrollen blir en viktig lärdom snarare än den skräckupplevelse jag väntat mig. Sedan är risktvåan klar. Jag är godkänd.
I minibussen på väg hem blir jag lite dyster av tanken att jag inte kommer få köra på riktigt igen innan uppkörningen. Även om det gick bra i dag kvarstår den absolut största och läskigaste utmaningen: att köra i riktig trafik, med riktiga vägar och riktiga trafikanter.
När Stockholms fasader tar form i synranden utanför bussfönstret vandrar mina tankar till damen jag körde på vid övergångsstället i simulatorn. Magen knyter sig igen.
Om experimentet
Detta är ett journalistiskt experiment som görs tillsammans med en trafikskola.
Syftet är att granska körkortsutbildningen och undersöka hur långt simulatortekniken har kommit – inte att uppmuntra läsare att göra likadant. Nyheter24 avråder alla från att försöka ta körkort utan att övningsköra i verklig trafik.
Uppkörningen sker i bil med dubbelkommando tillsammans med en utbildad trafikinspektör. Efter uppkörningen, oavsett utfall, kommer reportern att ta körlektioner i riktig bil innan han kör på egen hand.
