Kroppsspråksexperten om Löfvens tal: "Olyckligt"

Ikväll var turen kommen åt vår stadsminister Stefan Löfven (S) att hålla årets tal i Almedalen. Löfven har tidigare visat tydliga förbättringar på kroppsspråksfronten, han har genom åren gått från att vara en podiekramande betongstod till att bete sig rent mänskligt, om inte nödvändigtvis superexpressivt. Så det var med stor förväntan jag studerade kvällens tal.

Men Stefan Löfven fick ett ovanligt problem redan från start. Det borde vara självskrivet att en talare ska synas ordentligt. Löfven stod dock i en vit skorta mot en stor vit LED-skärm, vilket stundtals förvandlade honom ett flytande huvud och två händer. Olyckligt om man vill kommunicera med ett tydligt kroppsspråk. Det var säkert inte hans fel, men någon borde ha pratat med någon.

Ikväll var dock Stefan Löfven tillbaka bakom sitt podie, åtminstone i första halvan av talet. Högerhanden jobbade visserligen på där bakom podiet, så till den grad att jag började fundera på om han försökte såga sig igenom bordet med handflatan.

Men när Löfven får feeling då kommer gesterna fram - och responsen från åhörarna låter inte vänta på sig. När han säger ”vi lyfter upp frågorna” och lyfter handen, fortsätter med ”Sverige kliver in” och tar ett ’kliv’ med handen framåt, för att sedan avsluta med ”Sverige kliver fram” och kliver igen med pekfingret, då dånar applåderna.

Och om någon undrar om kroppsspråket verkligen har en reell konsekvens när det gäller att stärka ett budskap, lyssna på applåderna när Löfven knyter handen hårt - nästan hötter med näven - till orden ”att de bara vågar!”. Den responsen hade han aldrig fått utan en så stark gest.

När det händer, då är det bra. Men det är tyvärr för lite av den varan i mitt tycke.

Det funkar också tvärtom - när Löfven börjar prata om tillväxtindustrin får han plötsligt ett bekymrat ansiktsuttryck. Han ser orolig ut och börjar svaja på tonfallet i några sekunder. Det är märkligt, för det finns ingen anledning till det i hans tal. Och det får omedelbar effekt. För ett tiotal sekunder skruvar publiken obekvämt på sig och hör sannolikt inte längre ett ord av vad han säger. För alla känner plötsligt att något var fel. Vi är extremt känsliga för när budskap och leverans inte möts - oavsett vad orsaken är.

Men är det något Löfven är bra på, så är det de små gesterna. Hans pillemariska leende, när det väl kommer fram, är lysande. Och han har bemästrat den diskreta tekniken med att skjuta fram huvudet varje gång han gör en poäng. Det är nästan som en mikroskopisk attack. Och det fungerar. Så trots avsaknaden av konsekvens i de stora gesterna, har Löfven ändå tagit ytterligare ett kliv upp på kroppsspråksstegen.