Experten: "Isabella Lövin är uteslutande en radiopratare"

Isabella Lövin (Mp), som höll kvällens tal i Almedalen, har som vi vet bara varit partiets språkrör i en och en halv månad. Att ställa sig på scenen i Almedalen kan vara en tuff uppgift när man är så ny. Det är det mest offentliga politiska forumet under hela året, och väl där konkurrerar man med vana talare som ändrat samma scen under många år.

Konkurrerar om vadå, kanske ni undrar. Jo, samtliga partiledare konkurrerar med varandra om vem vi ska komma ihåg efteråt. Det är många budskap och intryck under veckan och vår förmåga att minnas dem alla är begränsad. När Isabella Lövin står på scen så konkurrerar hon med Björklund, Lööf, Löfven, Åkesson, Busch Thor, Sjöstedt och Kinberg Batra om vem av dem vi kommer att fortsätta prata om när veckan är över. Det är en tuff kamp.

I detta blir kroppsspråket en avgörande faktor. Ett kinesiskt talesätt börjar: ”Berätta för mig, och jag glömmer. Visa mig, och jag kommer ihåg.” Hjärnforskningen stöder också detta, hörseln är inte ett speciellt starkt system i det centrala nervsystemet medan synen är ett av de starkaste intrycken för hågkomst som vi har. Med andra ord: ju mer du inte bara pratar utan också visar mig vad du menar, desto bättre kommer jag ihåg såväl dig som ditt budskap.

Det är synd att Isabella Lövin inte vet om detta. För hon förlitar sig till hundra procent på vår hörsel när hon förmedlar sitt budskap. Lövens röst i sig är engagerande. Djupa röster är omedvetet mer trovärdiga än ljusa, och Isabella har en fyllig röst grundad i hennes magstöd. Hennes röst har de kvaliteter som gör den trygg och trovärdig, och hon använder en behagligt sjungande talmelodi som gör att hennes budskap inte låter skrivet. Vi vill lita på henne när hon pratar. Men tyvärr slutar det roliga där.

Isabella Lövin är uteslutande en radiopratare. Med ett fast grepp om podiet rör hon sig inte ur fläcken under hela sitt tal. Med undantag för att ibland flytta sin tyngdpunkt från den ena foten till den andra, samt stundtals le, använder sig Isabella Lövin inte av något kroppsspråk över huvud taget. I och med det riskerar hon tyvärr att inte fastna i vårt minne från Almedalen 2016. Inte när andra talare har kommit ihåg att tydligt synliggöra sitt budskap i sin ordlösa kommunikation.

Man må tycka att politik inte ska vara show, att det är trams med kroppsspråk och att det talade budskapet bör räcka. Men Almedalen är show. Och såväl de gamla kineserna som hjärnforskarna vet att showen behövs. Såväl för vår förståelse som för vårt minne. Vi får hoppas att även Isabella Lövin vet det nästa år.