Politikerna är fjantigare än någonsin – det är så man skäms

Socialdemokraterna kallar SD för nazister. SD kallar Socialdemokraterna för nazister. Moderaterna menar att S har antisemitism i sina led, KD gnäller över Centerpartiets ton och ”brunsmetning”, C kallar KD för högerextremister.

Shit... kommer ni ihåg när politiker faktiskt tyckte grejer? På riktigt?

Jag kan tänka mig att det är en förträfflig stämning på Sverigedemokraternas kansli idag. Partiets nya kampanj, som menar att Socialdemokraterna hjälpte Hitler att invadera länder under andra världskriget, har gjort succé på sociala medier. 

Det är mycket sånt där nu. 

Politiker idag har egentligen bara två lägen: antingen anklagar man motståndarna för att vara hemska, eller springer man till media och gråter över hur hemskt det känns när motståndarna sagt dumma saker om en. 

Det är så dumt och genomskinligt att man hoppas att allt är en farsartad mardröm. Hur fan blev det så här?

Och i mitten står den stora förloraren – nämligen väljaren. Stackars sate. 

Jag vet inte om det är en nostalgisk illusion, men jag tycker mig minnas en tid då politiker verkade ha en plan. En faktiskt idé. 

Man behövde inte tycka om den, men det fanns en agenda som inte gick ut på att lipa över hur orättvisa alla andra är – ni vet, på den tiden på det fanns någon slags ryggrad i svensk politik. 

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt hade ett reformprogram som var genomtänkt, sossarna och MP svarade med motreformer. Visst fanns slag under bältet då också, men där och då pratade man om vad man skulle rösta på, inte vilka man inte skulle rösta på. 

Nu har Moderaterna reducerats till ett parti som bara kan anklaga S för att vara antisemiter samtidigt som man lipar på sociala medier över att Löfven sagt att M gett upp kampen mot högerextremismen. 

Socialdemokraterna har helt slutat vara en riktig kraft, och pratar nu bara om hur hemskt det skulle bli om de inte fick regera vidare. 

Det är omöjligt att hänga med. 

Kortsiktigt kan det säkert kännas bra att få till en riktig fullträff, det kanske blir lite kalas på kansliet. Men på sikt urholkas förtroendet, besvikelsen växer och förvirringen bara ökar.

Det är fan så man skäms.