Michail fruktade fronten – lämnade Ryssland

Michail var en av många Moskvabor som gick ut på gatorna i protest när den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes i februari. Men när missnöjet slogs ned beslutade han likt många andra oppositionellt sinnade att ligga lågt.

— Nästa demonstration jag gick på var för drygt en vecka sedan, till följd av mobiliseringen. Men det var inte alls många som deltog då, särskilt inte i jämförelse med tidigare protester de senaste tio åren, säger han till TT på videolänk.

Många av hans vänner och bekanta lämnade Ryssland redan under våren. Michail vägde av och an, medan det hela tiden ryktades om mobilisering eller att gränserna skulle stängas.

Två dagar efter beskedet om att civila män som han själv skulle börja skickas i krig bestämde han sig för att sticka. Det blev en lång och dyr resa, med två mellanlandningar, till Tel Aviv.

"Som att bo i fiendeland"

— Mina omständigheter är bättre än de är för många av mina vänner, som har tagit sig till Kazakstan, Georgien eller Armenien och vistas där som turister, säger Michail, medan han sitter och röker på en uteservering i den israeliska kuststaden.

Michail är jude och har därmed möjlighet att söka israeliskt medborgarskap. Han kan än så länge fortsätta att arbeta på distans. Intervjun sker på villkor att han förblir anonym. Han heter egentligen något annat.

Under våren och sommaren har Michail volontärarbetat med ukrainska flyktingar i Ryssland. Många har velat ta sig till Europa och några har bott hemma hos honom. Ibland har han satt upp politiska klistermärken på gatan. Han har varit politiskt aktiv sedan tonåren och är utbildad statsvetare.

— Så för min del har det nog inte varit lika svårt som för många andra som först nu har insett att politiken faktiskt kan påverka ditt liv. Men det har varit väldigt svårt emellanåt, då det har känts som att man bor i ett fiendeland, säger Michail.

Pappa i myndighetsroll

Nu är Michail ensam i Israel. Kvar i Moskva är en del vänner samt flickvännen. Kvar är också hans föräldrar, som inte har samma syn som honom på kriget.

Michails pappa arbetar inom statsförvaltningen.

— Han är en utbildad man, men jag har aldrig kunnat förstå hans inställning. Han är inte så dum som de saker som sägs i tv, men bland många utbildade finns det en ståndpunkt om att ingenting är svartvitt, säger Michail.

— Vi har alltid grälat. Men de har aldrig sagt emot när jag har deltagit i protester eller så utan respekterat min åsikt, vilket nog är ovanligt i ryska familjer.

Michail beskriver det som ett pågående inbördeskrig i många ryska hushåll, där synen på kriget sliter isär familjer.

— Tack och lov sker det inte i mitt fall, men jag har känt mig alltmer tyngd av det min pappa arbetar med. Det är svårt att acceptera hans roll där han dels är min pappa och dels en yrkesman som gör något som jag anser är helt fel.

TT: Vad hade han gjort om du kallades in?

— Min pappa stödjer inte kriget, men i någon mån regeringen. Om jag blev inkallad… Då skulle han så klart försöka se till att jag inte blev det. De stöttade mig när jag lämnade Ryssland. De förstod att det hade blivit farligt att stanna.

Föreställt sig soldatliv

Michail har funderat länge och väl på vad han hade gjort som soldat vid fronten. Hans första tanke var att ge upp och försöka överlämna sig till ukrainska soldater.

— Men realistiskt sett hade det nog varit svårt att överleva då ändå, säger han.

25-åringen berättar att han under sin sista vecka i Moskva hörde många diskutera på gatan och i tunnelbanan: Hur kommer man undan? Vart kan man ta vägen? Och det var i huvudstaden, där en relativt liten andel av befolkningen har gjort värnplikt och få ännu har blivit inkallade.

— De flesta av mina vänner som är kvar har löst det på olika sätt för närvarande, men lagen fungerar inte riktigt som den ska i Ryssland så det finns alltid en risk.

Solen lyser starkt i bakgrunden, men Michail är inte på semester.

— Jag hoppas att jag kommer kunna besöka familj och vänner i Ryssland, men just nu handlar det bara om att vara i säkerhet.