Ledare inom den postsovjetiska samarbetsorganisationen Oberoende staters samvälde (OSS) träffades i Sankt Petersburg förra veckan, på Vladimir Putins 70-årsdag.
Belarus ledare Aleksandr Lukasjenko, den ende av gästerna som är inblandad i Ukrainakriget, gav Putin en traktor i present – "en sådan som han själv har".
I övrigt var gratulationerna av ett mer formellt slag. Den ryske presidenten fick inga lyckönskningar i det pågående kriget. Inget av de andra samarbetsländerna stödjer det, och inte heller de folkrättsvidriga annekteringarna.
På en pressträff efter ett OSS-möte i Kazakstan i fredags medgav Putin att de övriga länderna uttryckt oro över situationen, men han bedyrade också att Rysslands relationer med övriga länder inte ska påverkas.
— Att vara för beroende av Ryssland har blivit en belastning, säger Johan Engvall, forskningsledare med fokus på Centralasien vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Rubbat brödraskap
Ryssland har sedan Sovjetunionens fall sökt inflytande över sin intressesfär genom egna internationella samlingar. En är den politiska sammanslutningen OSS.
— Det var från början tänkt som Rysslands stora paraply där man skulle kunna hålla viss kontroll. Men organisationen är i princip helt tandlös. Där händer inte mycket, säger Johan Engvall.
En annan är militäralliansen ODKB, där grundpremissen på pappret är samma som i Nato.
I mitten av september hamnade Armenien i nya strider med ärkefienden Azerbajdzjan och krävde då att alliansen skulle ingripa till dess försvar. Det kom inga fredsstyrkor. När alliansen skulle hålla övningar veckan därpå valde Armenien att stanna hemma.
Denna vecka skulle Kirgizistan stå värd för nya övningar med det ungefärliga namnet "Orubbligt brödraskap". De ställdes in dagen innan. Ingen anledning gavs, men Kirgizistan hamnade för några veckor sedan i nya strider med en allianskollega, grannlandet Tadzjikistan.
— Alliansen har visat sig helt ihålig. Den har inte haft förmåga att dämpa de här konflikterna. Och det är märkligt när man tänker på det, att medlemmar av samma militärblock är i konflikt med varandra, säger Engvall.
Ingrep i närtid
Alliansen gjorde sitt allra första ingripande i januari i år. Kazakstans president Kasym-Zjomart Tokajev kallade på hjälp när väldiga protester rasade i hans land, varpå ryska styrkor kom dit.
Vladimir Putin vill inte ha några fler "färgrevolutioner" i sitt närområde. När den ryske presidenten kort därpå tillkännagav den fullskaliga invasionen av Ukraina så lyfte han Kazakstan i sitt tv-sända tal, som ett exempel på hur Ryssland ser på stater i den postsovjetiska sfären:
— Vi respekterar och kommer fortsätta att respektera deras suveränitet, och ett exempel på detta är den hjälp vi gav Kazakstan, som stod inför tragiska skeenden där dess statsbildning och integritet hotades.
Putin väntade sig sannolikt mer tacksamhet från Kazakstan i krigstid, enligt Johan Engvall.
— Kazakstan har haft en väldigt tydligt neutral position från början. Också på punkten att erkänna "låtsasländerna" (i ryskannekterade Donbass), som Tokajev till och med kallade dem. De stödjer Ukrainas territoriella integritet.
Sårbar sits
Flera av de centralasiatiska länderna knyter an till Kina, som verkar för den nya så kallade sidenvägen genom Asien. Flera länder med turkfolk stärker banden till ett alltmer ambitiöst Turkiet. Och i september krävde demonstrerande armenier att landet slår in på en ny väg – samtidigt som USA:s utrikesminister Antony Blinken medlade i konflikten med Azerbajdzjan.
Det är en balans på en knivsegg, bedömer Johan Engvall. Länderna i fråga har fortsatt många band till Ryssland. Hos flera av dem finns ryska militärbaser.
— De känner sig väldigt utsatta. Ryssland har uppfattats som den stora säkerhetsaktören i regionen, men nu är det uppenbart att de behöver andra relationer. De har inte haft några säkerhetspolitiska alternativ i det fall Ryssland skulle vända sig emot dem.
