På Läkare utan gränsers rehabiliteringsklinik i Amman haltar krigsskadade barn och ungdomar fram i korridorerna, det ena med värre skador än det andra.
Utanför sjukhuset sitter en liten pojke, Amir al-Daour, och skrattar med en läsk i handen. Han har nyligen fått ett ben amputerat.
Missa inget viktigt, följ oss på Google— Han går på så mycket smärtstillande att jag inte tror att han har förstått vad som har hänt, säger hans mamma och drar en lättnadens suck över att hon åtminstone inte längre kommer behöva välja mellan att köpa mat eller smärtstillande till sin son.
— Pengarna räckte inte till båda, förklarar hon.
Lana: "Min mamma dog, min bror dog"
På fjärde våningen ligger Lana i sin sjukhussäng och tittar på nyheter från Gaza.
— Min mamma dog. Min bror dog. Jag blev träffad här, säger hon och pekar på sitt vänstra smalben.
När hon inte tittar på tv brukar hon skriva dikter om det hon upplevt i Gaza. Hon tar fram en plastkasse fylld med färgglada papper och läser upp en dikt som hon skrev när hon kom till Amman i början av augusti.
”De som lever i din själ, hur kan hjärtat glömma, glöm inte dem som älskar dig, så att du inte behöver känna skuld när du har lämnat."
Inne i sjukhusets kafeteria sitter två mammor och pratar om ett omöjligt beslut de tvingats ta. Skulle de stanna med sina barn som ännu inte skadats, eller lämna Gaza med dem som var i akut behov av vård?
— Jag försökte ta med alla mina barn. Det var omöjligt. Jag tänkte att det var bättre att ta med två än att riskera att förlora alla, säger Khulud Ishalid al-Madhun.
Träffades i robotangrepp
Det luktar arabiskt kaffe i kafeterian. Här finns allt som Gazas barn önskar sig: godis, läsk, glass och flera olika maträtter.
— Den vanligaste frågan jag får från mina barn som är kvar (i Gaza) är vilken mat vi får. Jag har inte hjärta att säga att vi kan äta både kyckling och choklad, så jag säger att maten inte smakar särskilt bra.
Hennes dotter Sara, som är fem år gammal, haltar fram till bordet i kafeterian med ett gipsat ben och plockar upp pärlor från en rosa väska.
— Hon skadades i en robotattack mot det hus som vi bodde i. Hon fick en fraktur på benet som gjorde att det blev kortare än det andra.
Den andra kvinnan i kafeterian, Ghada al-Hams, är här tillsammans med sin son Amar som träffades i ett israeliskt robotangrepp när han försökte rädda en liten flicka.
”Rädda dig själv”
Minnesbilden av flickan och hur hennes huvud slits bort från kroppen förföljer honom än i dag. De första tre månaderna efter attacken sade han inte ett ord.
— Min man dog i den attacken, säger Ghada samtidigt som tårar börjar hopa sig i ögonvrån.
— Det sista min man sade till Amar var: Rädda dig själv, spring härifrån, titta inte tillbaka och inte heller på din arm.
Amars arm liknade mest köttslamsor. Han vill först inte dra upp sin ärm och visa skadan som nu har läkt, men Ghada övertalar honom.
— Jag försöker förklara att han inte har något att skämmas över, att han ska känna stolthet över sin arm, säger hon.
Inte slutat drömma
Izuddin Rawashdeh jobbar som läkare på kliniken och är den första personen som de krigsskadade barnen möter när de anländer från Gaza.
Totalt har kliniken tagit emot ett 40-tal barn sedan krigsutbrottet, vilket är en droppe i havet sett till hur många barn som är i behov av akut vård.
En majoritet av dem som kommer till kliniken är undernärda och deras skador är ofta omsvepta i det tyg man har kunnat hitta, smutsiga kläder till exempel.
— De gömmer mat och vattenflaskor i början. De litar inte på att det kommer mer nästa dag. Det är hjärtskärande att se att de inte längre har några drömmar, förutom de mest basala nödvändigheterna.
Men Lana som sitter i sin sjukhussäng på våning fyra har inte slutat drömma.
Hennes pappa övertalade läkaren i Gaza som ville amputera att göra allt för att rädda Lanas skadade och svårt infekterade ben.
Efter nästa operation här i Amman räknar hon med att kunna påbörja sin rehabilitering och börja gå igen.
— Jag vill vi bli lärare i arabiska, men inte i Gaza, det finns ingenting kvar där, säger hon.
