Onsdag 22 Sep
Stockholm

Svenskarna som var på plats vid 9/11: Så minns de terrorattacken

1 av 5
2 av 5
3 av 5
4 av 5
5 av 5

Nyheter24 har pratat med fem svenskar – alla på plats i New York den elfte september 2001. Det här är deras berättelser.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
David.jpg

[img-id:610201]

Agneta Palmblad hade ett rum över i sin lägenhet, som hon bestämde sig för att hyra ut. Kort tid efter att annonsen kommit ut så svarade David Tengelin, en ung kille från Sverige. Han flyttade in hos Agneta och bodde där i två år.

– Jag slutade aldrig att imponeras av honom, säger Agneta. Han var så begåvad, på så många plan. Han hade ett stort vackert leende och var en riktig sportkille.

Efter attacken den elfte september försökte Agneta få tag på David, som jobbade i World Trade Center. Hans mobil var avslagen. När hon gick bort till hans nya hem öppnade en av hans vänner dörren och bad henne att komma in. Hon förstod direkt vad som hänt.

David Tengelin blev 25 år.

Läs mer här: In memory of David Tengelin

– Jag hittade kroppsdelar, en tumme, en arm, ett ben. Det var så himla overkligt, jag hade aldrig sett något sådant förut, säger Janique Svedberg, livscoach till Nyheter24.

Janique och hennes man tvekade aldrig. Direkt efter dåden så begav de sig bort till dåvarande World Trade Center, nuvarande Ground Zero.

– Vi är bergsklättrare, så vi tog med oss vår utrustning, rep och sådant och gick bort till olycksplatsen. Vi jobbade där i två veckor, säger Janique.

Den elfte september för tio år sedan jobbade Mona Johnson som bankdirektör på Manhattan.

– Jag tänkte direkt att nu blir det krig. Så jag skyndade mig att växla in en check på 500 dollar, för om det blev krig så skulle ju bankerna stänga, berättar Mona Johnson för Nyheter24.

Kort därefter trotsade Mona utegångsförbudet och tog sig bort till Svenska Kyrkan.

– Jag tänkte att om jag ska dö så vill jag inte dö på banken, då vill jag dö i kyrkan. Jag gick dit och satte på kaffe och började bre mackor. Så småningom så blev hela kyrkan full av svenskar.

Jazzmusikern Anders Holst var hemma i lägenheten på Manhattan den dagen. En kollega till hans fru hade sovit över hos dem, och fick ett samtal från sin man som jobbade på 106:e våningen i World Trade Center.

– Det var som en rapport. Han ringde och sa att allt var okej, att de hade koll på läget. Jag förstod ju att han inte hade en chans att klara sig. Det var ju som att befinna sig över en jättestor tändsticka, säger Anders.

Agneta Palmblad kände den ende svensken som dog, 25-årige David Tengelin. Han hade i två års tid varit inneboende hos henne.

– Han var en briljant kille, otroligt begåvad. Han var en så intressant människa. Det är svårt att riva upp allt igen, säger Agneta.

Alla har påverkats, på ett eller annat sätt

Gunilla Persson, Hollywoodfru i TV3 valde att hantera attacken med hjälp av högre krafter.

– Jag blev gravid några månader efter dådet och i stället för döden så överväldigades jag av födelsen av ett nytt liv. Jag vet att varje dag är ett mirakel, en gåva från Gud och att vi måste leva i nuet, vi har inte blivit lovade någon morgondag, säger Gunilla.

– Nu är man mer misstänkt mot allt och alla. Det oskyldiga har försvunnit. Det är väl lite som i Sverige, när Palme blev skjuten, säger Anders Holst.

– Märkesprylar, dyra bilar, allt det kändes plötsligt löjligt. Människor blev viktigare. Det finns så mycket hat i den här världen. Så mycket spjut som kastas hela tiden. Nu vill jag bara ge en kram till den som behöver det, säger Janique Svedberg.

Tiden efter terrorattacken blev tuff för Agneta Palmblad.

– Ett halvår efter var en jobbig tid. Jag hade sömnproblem och en ständig känsla av oro, berättar Agneta för Nyheter24.

Dagen har etsat sig fast

Alla svenskar som Nyheter24 pratat med minns varenda detalj av den dagen. Alla beskriver lukten, stanken som outhärdlig.

– Det luktade bränt lik, bränt gummi, bränd plast över hela staden, berättar Mona Johnson.

Janique Svedberg och de andra är alla överens om att människorna i New York blivit mer medmänskliga efter attacken. Janique berättar om att trots det kaos som rådde, så var man noga med att hedra de omkomna.

– Vi hade olika svarta påsar på olycksplatsen, small, medium, large. Vissa för små kroppsdelar som en tumme, andra för större - kanske ett ben, och de största för hela kroppar. Vid varje skiftbyte så bar brandmännen bort påsarna, som i ett begravningståg. De lades på marken och välsignades av representanter från varje religion. Det var så vackert, alla dessa böner på alla olika språk. Det visade lika mycket respekt för en tumme som för en hel kropp. Då släppte allt och det var första gången som jag grät, berättar hon.

Minnesceremonin i dag, tio år senare

– Jag känner ingen oro inför tioårsperioden av 9/11. Jag tror starkt på att leva varje dag som om den var den sista, säger Gunilla Persson.

– Jag tror inte att människor är så oroliga. Folk tar det lugnt, säger Mona.

Anders, Janique och Agneta har däremot märkt av en viss stämningsskillnad.

– Det ligger en vibration under ytan. Man är inte helt avslappnad, säger Anders.

– Inför jubileet har energin i staden förändrats. Mest runt Ground Zero. Det har länge sett ut som en byggarbetsplats, då kan man inte känna någonting. Nu kan man börja känna igen, säger Janique.

– Jag tänker inte gå på minnesstunden, jag kan inte gå dit. Den platsen ska vara för de närmast anhöriga. Det här är som med andra världskriget, det får aldrig glömmas bort. Vi måste fortsätta minnas. Men man måste också försöka ha en personlig distans, avslutar Agneta Palmblad.

Kommentera
Kopiera länk
Dela