Måndag 2 Aug
Stockholm

"Trovärdigheten för Zlatans berättelser känns sämre än Trustors"

1 av 2
2 av 2

Recension. Zlatan förespråkar att man i ett lag ska hålla ihop utåt och kritisera inåt. En regel som väldigt tydligt har ett utgångsdatum.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Betyg:

Man ska ha klart för sig när man öppnar "Jag är Zlatan Ibrahimovic" att boken kretsar egentligen runt två historier. Den ena, vilket för övrigt är den intressanta, är historien om Zlatans uppväxt.

Den andra centerar sig runt "Ibra", superspelarens proffskarriär och de olika beslut han fattade längs med vägen.

Rosengårdsbiten vill jag ge ett högt betyg. Likaså ska David Lagercrantz ha beröm för hur han skrivit boken. Däremot sänker Zlatan helheten genom hänga ut, utan motstånd, folk han har svårt för. Och än värre blir det när man beaktar hur gärna han ser sina medspelare hålla käften till medierna.

2/5, är väl ett logiskt betyg för en underhållande bok som sannerligen inte berättar hela sanningen.

Det mesta har sagts och kommenterats kring Zlatan Ibrahimovics omtalade alster. Mängder med artiklar och vinklar har skapats i dess kölvatten. Tidningarna Expressen och Aftonbladet fick, i en klassisk PR-kupp, boken betydligt tidigare än andra medier. Rapporteringen av boken fick därmed oanade proportioner, speciellt när det gäller två tidningar med en beräknad vinstmarginal utifrån artiklar om den svenske superstjärnan.

Var det rätt eller fel?

När Wikileaks släppte sitt videoklipp döpt till "Collateral Damage", var det många som reagerade. Det var mäktigt, på samma gång som det var tragiskt, att se hur den amerikanska armén mördade oskyldiga individer på Bagdads gator. Wikileaks förvandlades från en databas till en frihetskämpe i mångas ögon. Julian Assange omnämndes i diskussionerna till Nobels fredspris.

På samma sätt, men med långt mindre mänskligt värde, inleds Zlatans bok. Han berättar sin sida om debaclet i Barcelona. Ett debacle många länge önskat att få insyn i. En story där samtliga kan få uttala sig, ingen göms undan och alla namngivna. Det är en bomb. Och efter de inledande artiklarna i två av Sveriges största tidningar fick man även läsa reaktionerna från de inblandade. Josep Guardiola lät hälsa att han respekterade Ibrahimovic men att han inte vill uttala sig om boken. Vad som är sant i den storyn är ännu inte helt färdigställt, men det går inte neka att det är hett stoff.

Detsamma gäller Ibrahimovics bekännelser kring Mino Raiola och Rosengårdskillens manipulering av transfermarknaden. Den känns ärlig. Den känns öppen och där berättar han endast sin sida. Ingen annan än han (och möjligtvis "pizzabagaren") behöver komma till tals.

Att Zlatan var lack på Hasse Borg visste alla sedan länge. Hur arg han var, var desto mindre känt, men inget man blev förvånad över.

Därefter utmynnar boken i vad som endast kan jämnställas med Wikileaks diplomatkablar. Rent jävla skvaller.

Att Fredrik Ljungberg var lite av en diva (under en tid av hans  karriär då han obestridligt var Sveriges bäste spelare) kommer inte som en chock. Men (det finns ett gigantiskt "men" här), "Ibra" återkopplar kontinuerligt till hur man i Italien bemötte medierna, att man i laget alltid höll ihop utåt men kritiserade varandra inåt.

Tydligen finns det ett utgångsdatum på den regeln.

Wikileaks diplomatkablar visade sig inte tillföra världen särledes mycket. Några enstaka idiotförklaringar hade kablats runt, några hårda ord om ledare (som förvisso förtjänade det) var det vi fick ta del av. Men världen blev varken bättre eller sämre med läckorna. Julian Assange och Wikileaks fick en gigantisk törn på sin frihetskrona. Ledaren för den tidigare hyllade databasen återges allt oftare som en pajas nu för tiden.

Ska Zlatan få utstå samma hån efter Bonniers största kassako landat på bokhyllor världen över?

Både ja och nej.

Som en berättelse om vem Zlatan Ibrahimovic är, lyckas David Lagercrantz oerhört bra. Man känner Zlatans närvaro. Man känner vibbarna. Man upplever Sveriges kanske största stjärna genom tiderna, man får en bättre inblick i snubben från Cronmans väg och hur han resonerar.

Men känslan av att man ska ta det mesta med en nypa salt är svår att undvika. Smaken av kryddade historier försvinner aldrig ur munnen. Det är synd. Det känns högst ironiskt att Zlatans hund är döpt efter Trustorhärvan.

För den här boken hade kunnat handla än mer om en snubbe som klättrade upp ur Rosengård och in i det rosa huset på andra sidan vattnet.

Kommentera
Kopiera länk
Dela