Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Kviborg: "Vi ses i Krakow"

- 12/10/2011, 13:07 -
Christopher Kviborg bjuder på sin syn från två gastkramande EM-kvalmatcher.

Christopher Kviborg bjuder på sin syn från två gastkramande EM-kvalmatcher.

Oskar Norrman

KRÖNIKA. Christopher Kviborg berättar om känslan av att ha beskådat två gastkramande kvalmatcher och den galna finska polisen.

När jag satt där på Olympiastadion i Helsingfors så var det två tankar som slog mig. Dels vad bortalaget kunde tänkas ha att göra i ett kommande EM-slutspel och dels hur det var möjligt att det till och med regnade från golvet. Men här är historien som ligger bakom två viktiga slutsatser.

Landskamper och 50-talister = dålig kombo

Klockan var inte ens barnet när jag klev på det flygplan som tog oss till Riga. Några timmar senare satt jag i ett propellerplan på väg till Helsingfors. Trots den tidiga morgontimmen noterade jag direkt ett gäng överförfriskade äldre herrar iklädda blågula peruker och alldeles för tajta matchtröjor.

Det är något med det svenska landslaget som får merparten av 50-talisterna och 60-talisterna att fullkomligen ta ut svängarna och bara köra så att det ryker.

Denna resa var inget undantag, man kan säga att folk körde på rätt bra, undertecknad inräknad. Sverige spelade en sällan skådad usel fotboll och vår så kallade världsstjärna var klart sämst på plan. För att strö extra salt i såren saknade betongblocket till arena tak varpå jag aldrig någonsin i hela mitt liv varit så blöt och frusit så mycket som då. Och jag var ändå välklädd.

Efter pausvilan såg jag folk som på riktigt verkade sakna puls. Jag och halva den svenska klacken drog efter Sveriges orättvisa 2-0-mål. Det var inte hälsomässigt försvarbart att sitta kvar – det var rentav fysiskt omöjligt. Som att sitta i en kall tvättmaskin, gånger tre. Det var vidrigt.

Sista halvtimmen, som blev spännande tack vare Finlands reducering, följde vi tillsammans med ett par hundra på en finsk-mexikansk restaurang (smaka på den ni! Finsk-mexikansk). När matchuret tickade upp på 89 minuter kom den mindre kompetenta finska polisen instormandes in i lokalen och likt en trotsig treåring ryckte man elkabeln från den enda TV som fanns.

”Alla ut. Lämna lokalen eller bli gripna.”

Alla protesterade. Jag protesterade. Jag påtalade för polisens gruppchef att det vore smart att vänta tre minuter så att alla fick se klart matchen. Dessvärre fick inte denna logiska åsikt grepp hos den alltmer störda finska polisen.

Men Sverige vann till sist och festen ville aldrig sluta i ett dyngsurt Helsingfors.

"Holländarna är en gräsrökande mobb"

Jag gillar inte Holland, och nej – deras fans är inte alls så trevliga som en del vill få det till. 2008 blev jag jagad i Basel av en man utan pekfinger och med en enorm Rotterdam-tatuering på ryggen. Det var troligtvis någonstans där mitt förakt för den holländske supporten började.

Denna gräsrökande orangea mobb må skapa ett bra tryck på läktaren men många är sådär lagom Cruyff-arroganta att man väl kan önska dem lite olycka då och då.

Den svenska insatsen mot Holland var och är en bragd. Folk kan tjata sig varma om att Holland saknade motivation och en stjärnspelare eller två. Sverige saknade sin enda stjärna och dessförinnan verkade även klass och kunnande saknas.

Jag vet, Sverige vinner oftare utan Zlatan Ibrahimovic, då många spelare tycks ta ett större ansvar när lagkaptenen inte finns med på planen. Men Zlatan är ändå Zlatan och han är livsviktig. Tror ingenting annat.

Det finns många som bör hyllas en dag som denna. Johan Elmander är en. Som han sprang, mannen är ett föredöme för alla som påropar laganda som den viktigaste komponenten i detta lagbygge. Kim Källström är en annan som ska hyllas, mittfältaren som vann den svenska poängligan och tillika mittfältaren som kanske satte den snyggaste frisparken någonsin på Råsunda?

Erik Hamrén är naturligtvis en tredje person som ska hyllas. Säga vad man vill om den svenska hösten rent spelmässigt men i slutändan är det enbart direktkvalificeringen som räknas i min bok. Hamrén har gjort skäl för sin anställning, Hamrén har levererat.

Det riktiga testet börjar senare. Att ta Sverige riktigt långt i ett mästerskap.

Men till dess njuter vi alla av vad som skänker värme och glädje inför en svinkall och mörk vinter. Vi syns på någon stökig bar i Krakow om en sisådär nio månader. Glöm inte älghornen!