Innan världen går under

2012. Ett helt nytt år. Nytt, skinande och glänsande i all sin oskuld.

Temporära oskuld, kanske jag ska lägga till. För 2012 blir året då vi släpper sargen och gör Stockholm precis så kul som vi vill att det ska vara.

Och jag har funderat, länge och noggrant, på hur kul jag vill att mitt eget Stockholm ska vara. Jag har studerat, likt en antropolog studerar primitiva stammar, hur olika människor festar och mina djupgående studier visar att de som verkligen kan festa, de som verkligen släpper taget och härjar som om det inte fanns en morgondag återfinns i ytterkanterna. I varsin ände av klassgapet. Arbetarklassen för att den inte har något att förlora och överklassen för att den inte kan förlora. Det är den stora grå massan av medelklass i mitten som står ängsligt i ett hörn av en välpolerad lokal med ”Skandinavisk design” och ojar sig över de sjunkande bostadsrättspriserna till tonerna av elektroversioner av Melody Gardot bara en After Work-DJ utan självaktning skulle spela.

”Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live” Charles Bukowski

Man kan säga att rädsla är det som har hållit och delvis alltjämt håller tillbaka Stockholms partypotential. De som inte har något att förlora kan festa på och verkligen ha kul medan de som har allt att förlora lever med snävare ramverk, mindre yviga gester och brist på galenskap. För tänk om man skulle förlora sina eamesfåtöljer, stringhyllor och alla de coffeetableböcker man så omsorgsfullt har valt ut för att signalera vem man är. Eller vem man vill vara.

Men jag är inte rädd längre. Jag har inget förlora för att ingen kan ta det som är mitt ifrån mig. Kärleken och vänskapen och lusten tar jag med mig och bor säkert på min insida. Så jag tänker gå all in. Genom det vi gör här på Tête-à-tête och det sättet jag väljer att leva mitt liv på. För som ni säkert redan vet så är livet en fest.

Och jag skiter i om dekadens har varit det första tecknet på en civilisations förfall sedan antiken och de där skeva gamla grekerna. Jag skiter i det för att på vägen ner, nu när allt tar slut och apokalypsens fradgadreglande ryttare gör den 21/12 2012 till mänsklighetens sista skälvande dag, om peyotetuggande indianer mot all förmodan får rätt; ja, då vill jag gå under festandes. Med billigt bubbel i glaset, eld i fötterna och i ditt charmerande sällskap.

Välkommen till 2012, året då vi festar som om det inte fanns en morgondag.

För att det kanske inte finns det.