När Mike Skinner och hans The Streets i kväll ställer sig på Skeppsholmens scen är det med största sannolikhet sista chansen vi får att se honom live på svensk mark.

Han har sagt att detta ska vara hans avsked från musikvärlden, åtminstone som just The Streets.

De är dock inte någon självklar huvudakt under när ambitiösa hiphopklubben Yes! har fått ta ansvar för den första av de fem kvällarna på den lätt splittrade femdagarstillställningen Stockholm All Star Festival.

Där finns också Florida-rapparen och storsjärnan T-Pain, liksom svenska tungviktare som Petter (med en hel drös hemliga gäster!), Niklas von Arnold, Pato Pooh och PH3 med flera.

***

Men det är ändå The Streets som är det tveklöst mest intressanta namnet på kvällens imponerande lineup.

Sedan debuten med den mästerliga och evigt hyllade albumdebuten Original Pirate Material 2002 har Mike Skinner gett oss musik och texter som är såväl personliga som framåtsträvande och helt unika.

Det räcker med att gå in på The Streets på Spotify och kolla på vilka artister som listas som ”relaterade” för att få en uppfattning om bredden och svårigheten att placera honom i ett musikaliskt fack.

Här finns hiphopare som Jay-Z, Wu-Tang Clan, Nas och Kanye West, indierockare som Arctic Monkeys, Bloc Party och Glasvegas. Här trängs M.I.A. med Basement Jaxx, Kate Nash med Faithless - och Eminem står bredvid Johnny Cash. Samt kanske lite mer givna namn som Jamie T och Dizzee Rascal.

Det är nästan löjligt att kalla The Streets för föregångare.

När han dök upp 2002 föll hela världen i en gemensam knockout för den sanslöst nyskapande, till en början nästan knasiga, mixen av UK garage, hiphop, lofi-drum’n’bass och brittiskt diskbänksrealistisk underklasspoesi.

Klubbkids och anglofiler vid såväl Mariatorget som i Camden förälskade sig i underklassmentaliteten, drogromantiken, fotbollshuliganmodet och meta-hyllningarna till dansmusiken.

***

Men man glömmer lätt bort  de senare skivorna när man pratar om The Streets. Han har ju faktiskt släppt åtminstone fyra riktiga fullängdare till efter den där omåttligt hyllade debuten 2002.

Utvecklingen har på senare år gått mot mer soul, mer pop och lite mer påkostade produktioner, vilket man får anta att Mike Skinner har råd med efter runt 4 miljoner sålda skivor världen över.

Och texterna handlar mer texter om kärlek och mindre om grådaskig betong, dåligt knark och snabbmatsjobb.

Mike Skinner är alltjämt en låtskrivare som har förmågan att göra något långt utanför det konventionella.

Den senaste skivan, Computers And Blues, som också ska vara den sista i sagan om The Streets är samma lekfulla ultrabrittiska electropop.

Låtar som Soldiers, Going Through Hell eller Whithout Thinking har egentligen all förmåga att bli lika stora hits som de gamla klassikerna Has It Come To This, Blinded By The Lights, Fit But You Know It eller det magiska eposet Weak Become Heroes.

Klockan 22.30 i kväll går han upp på Skeppsholmens scen.

Redan vid femtiden börjar dock festligheterna med soulige raplöftet Simon Emanuel - och vill man se T-Pain rappa om att han är kär i en strippa så bör man vara på plats senast kvart i åtta.

Det kommer bli en grym kväll på Skeppsholmen.

Vi ses där!

GUSTAV GELIN