|
F ilmkritikern Roger Ebert har vid ett flertal tillfällen påpekat att en film inte bör dömas efter vad den handlar om, utan hur den handlar om det. Han fann ett tydligt exempel med Brothers och dess danska förlaga, och menade att nyinspelningen är för polerad. Det är kanske skumt att inleda en recension med att referera till en annan, men just den formuleringen var så klockren att jag inte kunde utesluta den. Utan att ha sett originalet var det nämligen precis vad jag kände inför Brothers, ett godhjärtat drama som tyvärr gör sitt bästa för att inte beröra sin publik trots sitt ämne.
Tobey Maguire spelar Sam, en yrkesofficer som lever tillsammans med sin fru Grace (Natalie Portman) och deras två barn, och som snart ska till att skeppas över till Afghanistan. Strax innan han åker släpps Sams bror Tommy (Jake Gyllenhaal) ut ur fängelset. Två syskon, en strulpelle och ett mönsterbarn, ställs mot varandra i filmens inledning; en bild som kommer att förändras under handlingens gång. Det ska inte avslöjas här vad som händer med Sam i Afghanistan, annat än det hör till filmens starkare scener.
Brothers mynnar ut i vad som borde vara en stark och väldigt obehaglig historia. Men de sekvenser som verkligen skulle kunna slå en i magen slätas ut med avståndstagande foto eller tröstande musik. Det är som att regissören Jim Sheridan befarat att man som publik blivit för skakad om han varit mer rättfram. Det är givetvis ironiskt med tanke på att det är samme Sheridan som gjorde In the Name of the Father och The Boxer.
Det är tråkigt att Brothers inte lyckas med sitt uppsåt, men det finns många förmildrande drag. Alla de tre huvudskådespelarna gör väldigt bra ifrån sig, särskilt Maguire som får brottas med många olika känslotillstånd. Gyllenhaal är förvisso rätt mycket Gyllenhaal men samtidigt med tillräcklig närvaro för att ro hem sin struliga kåkfarare. Jag hade svårt för Natalie Portman som tvåbarnsmor i början, men med all sannolikhet var det för att det är första gången jag ser henne i en mer mogen roll; medan jag lärde känna karaktären började jag också känna med karaktären.
Jag tror inte jag någonsin tidigare rekommenderat en film jag inte sett, men Susanne Biers original är nog ett bättre val om man vill följa den här historien. Jag kan också passa på att åter tipsa om hennes amerikanska debut, Things We Lost in the Fire, som Brothers påminner om till stor del men som är mycket bättre på att förvalta temat.
|
