|
E fter att ha fått vänta i sex år på Kill Bill vol. 1 tvingades man vänta i ytterligare sex månader på den andra delen. Mina förväntningar på denna film var minst sagt stora, så det krävdes mycket för att jag skulle bli helt nöjd. Lite för mycket, verkar det som.
För det första bör jag påpeka att jag försöker se de två volymerna som en och samma film. Handligen kräver det, och Tarantinos intention var också en enda lång film. Men då han vägrade klippa ned filmen valde han att hellre dela upp den i två delar. Frågan är om det verkligen var en så bra idé?
Jag är ett stort Tarantinofan, och min personliga åsikt är att auterer som han bör få så stort inflytande på sina produktioner som möjligt, men Tarantino borde kanske begrundat uttrycket ”Kill your darlings” mer än bokstavligt. Kill Bill Vol. 2 skulle faktiskt blivit bättre om den varit kortare. Vissa scener känns alldeles för långa, och tempot känns i jämförelse med första filmen långsamt.
Volym ett bestod i stort sett bara av tuffa välkoregraferade actionscener, men saknade den tuffa dialog som Quentin är mästare på att skriva. Volym två består tvärtom mest av handling och dialog, med bara några få korta avbrott för svärdsvingande. Kill Bill hade nog, något nedklippt, fungerat bättre som en film.
Men Kill Bill vol.2 är ändå en mycket underhållande film, och dess relativt få actionscener är fantastiska. Liksom i första delen kryllar det av referenser till gamla kung fu- och hong-kongfilmer. Och som vanligt utnyttjar regissören filmmediet maximalt, och bryter flera gånger mot gängse normer. När hjälten blir levande begravd låter han duken vara helt svart i säkert tio sekunder, medan man tvingas lyssna till hennes vettskrämda skrik och snabba andetag. Det var fler än jag som under den scenen skruvade på sig av obehag i biofåtöljen.
Gillar man Tarantinos övriga filmer eller asiatisk action bör man definitivt se hans hyllning till genren. Varning dock för våldsamma scener och ett extremt persongalleri.
|
