|
E fter att syskonen Baudelaires föräldrar dör blir deras arv hett eftertraktat av den onda greven Olaf, som tänker göra allt för att komma åt pengarna.
Lemony Snickets (tänker aldrig skriva det hemskt långa namnet) är alltså regisserad av Tim B...öh, Brad Silbering var namnet! Han har tidigare gjort ganska mycket dynga så jag låter bli att prata mer om den mannen. Men detta är inte dynga. Nej då, det här är en riktigt läcker filmupplevelse och snygg som få. Det är en väldigt fantasifull och gotisk miljö som filmen utspelar sig i, och varje vrå i denna film är helt magiskt och riktigt snyggt gjord. I design och scenografi finns det ingen film som slog denna förra året.
Vi har Jude Law som berättarröst (väldigt klen och halvtråkig sådan, för en gångs skull), Meryl Streep med rädsla för allt och Dustin Hoffman i en pytteliten biroll. Men det hela är Jim Carreys show, utan tvekan. Här spelar han greve Olaf som vill komma åt barnens arv och det är i en sådan roll som Jim Carrey passar bäst.
Carrey använder sig av sina grimaser och blickar på ett lysande sätt och man ser att han verkligen brinner för det han gör. Trots att han ibland känns lite (läs: väldigt) överdriven så kan man inte låta bli att skratta åt hans sköna minspel och gester, självklart lyckas han att vara rolig och han är en skön karaktär i denna annars väldigt mörka och dystra film.
Lemony Snickets är en väldigt udda film. Karaktärerna är färgstarka och flummiga, berättarrösten skapar en slags konstig stämning mitt allt, vet inte hur jag ska förklara det, och humorn är ganska bisarr. Man har valt att lägga in undertexter till det minsta barnets babyspråk så att man får läsa vad hon menar och det känns lite tveksamt. Det blir lite för mycket flum och humor så att det känns nästan som att de slösar bort den fina miljön på annat. Men det är en mycket bra och framför allt snygg film som gärna kunde ha varit aningen mer seriös och mindre....skum.
Stark trea.
|
