|
|
|
|
|
|
M ed Sherlock Holmes har Guy Ritchie äntligen gjort en film som inte är dålig. Efter sju sorger och en Madonna hittar han äntligen någotsånär rätt i sin blandning av (mestadels manlig) romantik och våld. Tack och lov finns det varken öde öar eller Brad Pitt med konstig dialekt så långt ögat kan skåda eller örat höra.
Ritchies regi är både lekfull och fast på handen. Tiden hackas upp och sätts ihop för att visa hur snabb Holmes slutledningsförmåga är utan att tappa bort publiken som omöjligt kan hänga med lika snabbt. Sanningen är att ingen människa kan det och Sherlock liknar mer en superhjälte än en kokainsniffande privatsnok.
Visuellt intressanta slagsmål har alltid varit en av Ritchies styrkor, tyvärr brukar de vara insatta mellan infernaliskt dålig handling och dialog i klass med Björn Rosenströms avgrundspatetiska sångpoesi, men här fungerar mellanspelen också.
Att mellanspelen fungerar är mycket tack vara inspirerande insatser från två av vår tids struligaste, men också charmigaste, skådespelare i titelrollen och vad som borde vara andra delen av titeln. För detta är Sherlock och Watsons film, i form av Robert Downey Jr. och Jude Law. Filmvärlden har hittat en ny dynamisk duo helt utan grafiska ”Kapoows”.
Förhållandet mellan dem är klart starkare än det mellan dem och de damer, i form av Rachel McAdams och Kelly ”Eden lake” Reilly, som försöker få dem att slita sig ifrån sin heterosexuella homoerotik. Med det sagt så bidrar sagda damer med fina rolltolkningar i sina något underskrivna roller. Eddie Marsan har slutat som bilskollärare (se Happy-Go-Lucky) och utgör, tillsammans med Mark Strong, de sista byggbitarna i filmens solida skådespelarensemble.
Sherlock Holmes är ju nästan lika känd som Michael Jackson och det finns otal med filmatiseringar av Sir Conan Doyles romaner, detta är dock inget för purister utan snarare en väldigt medveten postmodernistisk pastisch mer förankrad i pulpig populärkultur än dammig dörrstoppslitteratur.
Visst är vändningarna i handlingen lite väl förutsägbara men det gör inte så mycket då de utförs med en sådan visuell charm att resan blir lika viktig som målet. Slutet lämnar en tillfredställd utan att avsluta Holmes och Watsons historia. Upplägget öppnar upp för uppföljare genom att introducera Holmes nemesis Moriarty utan att riktigt presentera honom. Det leks med svartmagi och övernaturlighet på ett underhållande sätt utan att överge Holmes vetenskapliga logik.
Sherlock Holmes är ett fartfyllt äventyr med fina miljöer som på allvar översätter den uråldriga rättskiparen från engelska till ”MTVeiska” utan att tappa vad man skulle kunna kalla Holmes essens. Det finns mycket man skulle kunna klaga på men varför inte bara njuta av en film som både är actionfylld och rolig med en guldkant i form av Downeys och Laws fantastiska kemi?
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
|
|
|
|
 |
|
