Amelia Adamo kommer skuttande längs Riddargatan, några minuter försenad till vårt möte. Av någon anledning har jag blivit ombedd att stå och vänta i korsningen Riddargatan-Nybrogatan i centrala Stockholm, snart får jag reda på varför. ”Jag är så ledsen, men jag var tvungen att ligga i en maskin och frysa ner mitt fett”. ”Känn här”, säger hon, drar upp tröjan, ner byxlinningen och för min hand till sin höft. ”Alldeles kall, det är en ny metod. Fan vet om den funkar”.

Vi slår oss ner på en uteservering på Nybrogatan, Café Creme. Amelia i solglasögon och med en filt tätt svept om sig.

Din man är frisör. Du hyllad tidningsdrottning. Jag har svårt att se många kvinnor i min ålder träffa en kille med ”lägre status”. Är det en generationsfråga?

– Ja, jag själv skulle aldrig gjort det då jag var ung. Jag har varit en klättrare, en social klättrare. Dessutom har jag förälskat mig i mäns hjärnor, kanske deras positioner också. Jag kommer från förorten, är invandrare och hittade ganska snart killar som hade det bättre än jag.

Skulle man då kunna säga att du ”legat dig upp”?

– Jag har haft en osedvanligt bra förmåga att vara pragmatisk i val av män. Och det har varit väldigt bra för mig.

Så jag kan inte använda rubriken Amelia Adamo: ”Jag låg mig upp”?

– Nej. Så fungerar inte jag. Jag måste vara kär, men jag har varit duktig på att välja rätt killar att bli kär i.

Blondinbella och Egoboost

Du har kallat 80-talisterna för en bortskämd och lat generation. Vad har du för inställning till Isabella Löwengrip som nu startat tidningen Egoboost?

– Jag har fått ta tillbaka det där litegrann, nu skulle jag vilja nyansera det. Ni är en generation som är uppfostrad i en tid då ni fått det ni velat. Ni har inte behövt ha någon önskelista, för vad skulle ni skriva på den?

Är inte det en klassfråga snarare än en generationsfråga?

– Vi har absolut klasskillnader och fattiga barn. Men jämför med till exempel Etiopien där jag varit mycket är det gradskillnader. Däremot har ni mycket svårare att få jobb än vi hade. När jag gick ut skolan skrek arbetsgivarna efter arbetskraft, sen kunde man ta skitjobb också – men det gör inte er generation. Ni vill ha fritid och ställer en väldigt massa krav. Vilket vi, vår generation, lärt er.

Åter till Isabella Löwengrip, vad tycker du om henne och hennes tidning?

– Ja, henne tycker jag mycket mer om än den där andra, som heter Kissie – hon verkar djupt störd. Men Blondinbella har gjort något väldigt bra av det hon kunnat göra. Hon är otroligt ambitiös och duktig. Men ska vi prata journalistik tycker jag att det ska vara objektivt, inte köpt plats. Gör man en tidning, då kan man fundera på hur mycket är tidning och hur mycket är reklam.

Har du läst Egoboost?

– Nej inte läst, men bläddrat i.

Maktkvinnor och sex

Du startade din karriär som kändisreporter på 70-talet. Hur har vår syn på kändisar förändrats sedan dess?

– Det är svårt att vara känd i dag om man inte är ett under av nykterhet och är en mycket moralisk människa. Med mobiltelefoner som kan plåta dig hela tiden så lever du farligt, om du inte är en Mikael Persbrandt – det vill säga att det ingår i hans mediebild att vara lite badboy. Det är tuffare i dag, marknaden är större. Media har blivit lite av en domstol.

Ska ministrar få sexchatta? Jag tänker på det senaste i Littorin-affären. 

– Nej, det tror jag inte att man ska göra eftersom att sexchatta inte betraktas som rumsrent. Det anses vara en belastning för partiet och de ryker. Däremot talades det om att det skulle vara risk för utpressning, det tror jag inte ett dugg på. Det handlade om den panikmoralen kring sex.

Har mäktiga män större aptit på sex än maktlösa män?

– Kvinnor dras till maktens män. Men man har sett att många män som sysslar med affärer har antingen någon bokstavskombination som gör att de är tokigare än andra, och har mycket testosteron och är väldigt tävlingsinriktade. Därför kanske de har en starkare libido och därmed en starkare sexualdrift.

Ni mäktiga kvinnor då, har ni större sexuell aptit?

– Jag har inte frågat Margret Thatcher eller Maud Olofsson, men jag tror inte att makt för en kvinna ökar sexualdriften. Vi kan däremot också bli ganska olidliga, men jag tror inte vi överför det i något slags erövringsspel.

Tsaritsorna i Ryssland hade en enorm aptit på unga män.

– De kanske också hade stora möjligheter, det fanns fullt av herrar i hoven. En maktkvinna i dag ska ut och hitta någon, det är inte lika lätt som om du är en man med makt. Hela samhället har alltid varit inriktat på att makt bär byxor. Och kring dessa män har det vuxit upp en massa saker de kan betala för att ägna sig åt. Det finns inte på samma sätt kring kvinnor, och vi har inte heller det behovet. Än så länge har det varit så att kvinnor i större utsträckning kopplar sex närmare till kärlek än män för. Män erövrar och jagar troféer.

Har du jagat troféer i form av män?

– Nej, inte så att jag suttit och skrutit om hur många män jag legat med. En kvinna som legat med många blir en madrass, ingen Casanova. Kvinnlig sexualitet har varit något förklenande, inget att vara stolt över.

Har du varit olycklig förälskad?

– Ja. Flera gånger. Det finns väl ingen som inte varit det. Jag är väl snarare någon slags serie-monoganist. Att vara olycklig kär är ett ganska förnedrande tillstånd, dels kan man bli lämnad som jag blivit ett par gånger. Att då försöka vinna den människan tillbaka blir lönlöst. Eller jag har aldrig lyckats i alla fall.

Varför blev reaktionerna så starka när du på 80-talet började skriva om sex i Aftonbladet?

– Det tog mig 20 år att förstå att jag var inne i en intim sfär. Jag var inne och tassade i folks sovrum och det vill många människor ha ifred, något man får respektera.

Du har sagt att det talas för lite om sex. Håller du fast vid det?

– Ja, hemma hos folk. Inte i media. Men hemma är många människor olyckliga, skiljer sig, lusten upphör och man ligger och kramas. Sex är ett tabubelagt ämne fortfarande, även om något hänt.

Är det din förtjänst, att någonting hänt?

– Till viss del är det. Ofta får jag brev från mina läsare där de frågar ”kan du inte sluta med sex, vi är så pass gamla att vi vet hur man gör”. ”Nej, det kommer alltid något nytt”, tänker jag. Eller så skriver de så för att de lever i vita äktenskap, oknullade äktenskap, och inte vill bli påminda. Det finns en massa fördelar med att ha sex och det är inte alla förunnat att ha det.

"Italienare är bara kära i sina morsor"

I ditt sommarprogram 1986 säger du att italienare är ett av Europas mest främlingsälskande folk. Vad har hänt sedan dess?

– De senaste 24 åren har det väl kommit in för många tycker de därnere i Italien. Den här undersökningen jag talade om handlade om i vilket land i Europa invandrarna själva tyckte det var lättast att vara. Det var betydligt lättare att tycka om utlänningar förr än nu, då vi har en så stor invandring. Och det kommer bli ännu fler som kommer, det är bara att vänja sig.

Men fascismen har väl alltid haft en stark position i Italien?

– Egentligen inte. En italienare är bara kär i sin morsa och sin spaghetti. Efter andra världskriget gjordes det en undersökning på vilket folkslag som var sämst soldater och italienarna vann – de ville bara åka hem till sina morsor och få god mat. Givetvis är det en schablon, men det är ändå en ganska njutningsfull människosort.

Är du fortfarande katolik?

– Nej, men jag känner en väldig dragning till kyrkan. Men jag har inte bestämt mig för om Jesus bor i himlen än. Jag tror inte att man träffar de döda, men jag hoppas det. Jag vill inte dö nu, jag är kär, har tre barnbarn men jag är inte rädd för döden, har ingen dödsskräck. Ibland, när allt är underbart, när solen skiner och alla är lyckliga, kan jag få en otrolig dödsskräck. Då känner jag att det är för bra. Annars tänker jag den dagen den sorgen, inte för mig utan för andra.

Har du planerat din begravning?

– Delar av den. Dels ska jag ha en rosa kista som finns i Kristianstad med plats för champagneglas och handväskhängare. Sen ska alla få en tidning som handlar om mig.

Det får vi ju redan en gång i månaden?

– Ja, men frågan är om jag i den här ska skriva alla artiklar själv, så att det blir rätt.

Amelia skrattar. Och medan hon förklarar att det sista, om begravningen och tidningen, var ett skämt, kommer en välskräddad och elegant man i 40-årsåldern fram och säger: ”Well, hello Amelia”. När mannen försvunnit förklarar Amelia att det var ”Mr. Ken”, hennes engelskalärare.

– Ibland talar vi om ”turnover” och sånt jag ska kunna, ibland talar vi om Kens kärleksliv. Hans kärleksliv är självfallet mest intressant.