Alex Bengtsson: "Augusti i helvetet"
KRÖNIKA. Nyheter24:s Alex Bengtsson om att vara utanför men att ändå hitta en väg ut till något nytt och bättre.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
En augustimorgon för sjutton år sedan tog jag inte cykeln nerför Jutegårdsvägen som jag brukade göra. Det var för riskabelt. Jag tog mig i stället ner till samhället via småstigarna, förbi stallet för att sedan passera dagiset vid Duvekullevägen. Egentligen spelade den där omvägen ingen roll.
Till slut skulle jag ändå vara framme på platsen som jag visste att jag var tvungen att vistas på i åtskilliga dagar och timmar som kändes som evigheter de kommande månaderna. När sommarlovet tog slut började helvetet igen.
I går morse, på tunnelbanan till jobbet, tänkte jag på den morgonen och alla andra morgnar som jag glömt eller förträngt. Det slog mig att de här veckorna i augusti är en obeskrivlig ångest för många barn i Sverige.
Jag kände mig aldrig som ett mobboffer. Vi var ett litet gäng på den där skolan som inte hade dyra märkeskläder, som inte spelade hockey och som inte kunde skryta om dyra solsemestrar till Mauritius och Miami. Vi var utanför. Gjorde konstiga grejer. Tränade friidrott, åkte rullskidor, gjorde serietidningar. Jag hade dessutom en socialistslusk utklädd till yrkesfiskare som pappa.
Erik och jag som var ”det konstiga gängets” ledargestalter hade tidigt bestämt oss för att besvara hockeykillarnas ständiga glåpord och gliringar med sparkar och slag. Det gjorde att vi alltid var förföljda av diverse hockeystorebrorsor iförda gigantiska Chevignonjackor.
Hade vi tur lyckades vi gömma oss någonstans. Men lyckan visade sig sällan.
Det hela slutade med att vi båda bytte skola. Efter snart sju års fysiskt och psykiskt slagsmål på Åsaskolan tog vi buss 732 sju kilometer söderut.
Till Frillesås - där inte märkesjackor, Mercedesbilar eller Mauritiusresor var avgörande i kukmätartävlingarna efter gympan. Morgnarna där jag duschade frenetiskt för att få bort den inbillade fiskstanken var över. Jag är evigt tacksam för jag fick börja om på nytt. Erik och jag insåg att vi faktiskt kunde vara de vi var och att vi inte var efterblivna som vi hade fått höra dagligen. Dessutom fick vi vänner för livet, inte bara slentrianmässiga Facebookkontakter.
Det har tagit många år innan jag ens har vågat erkänna tiden på Åsaskolan för mig själv. Det har varit så jävla skämmigt. Och det finns väl egentligen ingen anledning att älta den i tid och otid. Men en sak är säker. Om jag ser en pojke eller flicka med panik i blicken en vardagsmorgon då har jag en aning om vad det kan handla om. Numer vågar jag nog gå fram och säga att det kommer bli fan så mycket bättre.
