Jag är ingen riktig bloggare..

Alexandra Bring:

bring

Alex listar sina favoritrestauranger i Stockholm och jag har inte varit på en enda av dem. Någonsin. 
Jag kan verkligen inte räknas som en riktig bloggare eftersom jag mindre än sällan äter ute.

Är det någon gång vi käkar ute så rasslar vi ner till O’Leary’s – mest för att kunna kolla på Sport som inte finns på datorn eftersom Lilla ’Nöboll spytt i vår digitalbox varpå den kastade in handduken. Än så länge har jag bytt om från Kakamonstermysdressen alla gånger vi gått dit men det är nog bara en tidsfråga innan jag uppenbarar mig där i mysis och Uggs.

Äter ni ute mycket? Jag ser mig själv som ekonomisk när det kommer till matlådor och annat men i denna härliga bloggvärld så drar jag nog mer åt det snåla hållet.
Sen tycker jag ju att det är fantastiskt roligt att baka och laga mat så det kanske är en anledning. Hade jag varit singel hade jag kanske ätit ute mer – vad vet jag..

Nu ska jag baka en jultårta till vår ”lill-julafton” som ska firas hos barnens kusiner i morgon. Hepp!

 

Man skojar inte om sås!!

Egoina:

ego

När vi skulle äta frågade jag om det inte fanns någon sås. ”Nej, jag köpte ingen”, svarade F. ”Jaha okej…”, sa jag och försökte dölja besvikelsen. Sen trollade han fram en sås och skrattade åt mig eftersom han vet hur viktig sås är för mig. Haha alltså. MAN SKOJAR INTE OM SÅS.//Egoina

Nä, jag håller med Egoina – vissa saker skojar man inte om och sås är en av dem. Vad är mat utan sås? Det är som Tjocka Hetsätarkatten utan magvolanger eller en kräftskiva utan Odd i kräftdräkt. Det är okej men inte mer än så..

Andra saker man inte heller skojar om:
– Cola Zero
– Djungelvrål
– Födesledagsfirande
– Nytankade bilar
– Selleri (skoja inte ens om att mat innehåller selleri för jag kommer vägra äta oavsett)
– Känslor
– Frierier
– Bubbel
– En Vänner-återförening
– Kattungar

Tror ni på spöken?

Paula:

paula

Hugo och Paula har nån typ av besatt sköldpadda hemma i form av en lampa och Paula är helt övertygad om att det bor ett spöke i Mollys rum som tänder den där sköldisen i tid och otid så till den milda grad att lampan fått flytta in i ett skåp.

Lampan fick ändå stå kvar i rummet ett tag, men detta hände flera gånger och jag var på bristningsgränsen. Jag var livrädd, och började gråta när den tända lampan skrämde mig. Hugo gav mig alla möjliga logiska förklaringar, ”det är batteriet”. Jag ville tro på det, men jag blev aldrig övertygad. Lampan fick inte vara kvar men jag kunde inte heller slänga den. I alla år som gått så har den legat i ett skåp och jag vet faktiskt inte om den fort lyser på obegripliga sätt. Den har batterierna kvar, men är avstängd till att leda el.//Paula

Givetvis fattar man ju att en lampa av ”lägre kvalité” med batterier kanske inte har den bästa av konstruktioner utan kan glappa både här och var. Kanske är det själva touch-sensorn som är glapp, kanske något annat men jag är Team Paula på den här.

Jag är GALET vidskeplig och tror på allt från tomtar till troll och spöken. Det mesta i vårt hem som ”oförklarligt” händer när vi är borta är orsakat av en viss tjock katt som är på jakt efter något ätbart att gnaga på men ändå..

Men vad kan det bero på att jag är så vidskeplig? Är detta en av de saker jag kan skylla på mina föräldrar? De la alltid ned sin själ på att få det att se ut som att tomten hade varit på besök under natten med allt från sotiga fotavtryck till en spark på taket med ett brev från tomten att han inte fick ner den genom skorstenen.
I vår utegrill kunde vi då och då hitta små brev och presenter från en liten nisse vid namn Hilda Musseron som av någon anledning hade exakt samma handstil som vår mormor vilket vi aldrig reagerade över men som fick oss att kika i grillen nästan varje dag.

Min syster har precis introducerat Lilla Palt för Hilda Musseron som flyttat in under trappan och som lämnar adventspresenter i ugnen varje söndag.
Så himla gulligt!
Men betyder det här att han också kommer tro på tomtar och troll när han blir äldre? Ska vi boka terapeut redan nu?
=)

hilda

Vad ska man kalla dem?

Elaine:

nina
Elaine fick hård kritik av Nina Rung på ECPAT för att använda ordet pedofil där förövare vore bättre lämpat. Nu skriver Elaine om den mobb som startas på både sitt och Ninas forum där folk går hårt åt dem båda.

Ninas inlägg handlar i stort om skillnaden på en pedofil och en förövare och varför det är viktigt att skilja på de båda begreppen:

Pedofili är i första hand en sexuell störning som innebär ett varaktigt sexuellt intresse för barn som inte kommit in i puberteten, eller som befinner sig i tidig pubertet. Detta kan visa sig i fantasier, impulser och ibland, men inte alls alltid, i faktiska sexuella övergrepp mot barn.

Ilska och hat som riktas mot de som begått, eller är i riskzonen för att begå sexuella övergrepp, kan driva dem längre ut i samhällets marginaler och öka risken för att de begår övergrepp. Att förövare begår sexuella övergrepp beror nämligen inte bara på vad de intresseras av sexuellt utan också på hur de tänker, mår och beter sig i övrigt. Det är bland annat därför som offentlig uthängning av sexbrottsförövare på nätet inte fungerar riskminskande som tänkt. Ordet pedofil är mycket laddat och när det felaktigt används som samlingsbegrepp riskerar stigmat att öka ytterligare.//Nina Rung

Är det viktigt att hålla begreppen isär? Pedofili, hebefili, efebofili..
Kanske ska man bara kalla dem alla för förövare?
Fast visst låter förövare mindre ”laddat och allvarligt” än pedofil?

Tycker ni att Elaine slänger sig med ordet pedofil för ofta?
Borde det inte vara reserverat för folk som är sexuellt attraherade till prepubertala, dvs outvecklade, barn och inte dra alla över en kam? Generellt sett är dessa barn yngre än 12.

Är hon kanske FÖR färgad av sina egna erfarenheter att hon ser pedofiler överallt?
Vad tycker ni?