Blondinbella:

Bella skriver på sin blogg om hur glad hon är att julledigheten äntligen är över och attackeras rejält bland kommentarerna med tillmälen som:

Hejar på din framgång men det blir lite sorgligt hur du skriver att två veckor med familjen är för långt.//K

Isabella, du säger dessutom att du inte gjort nånting? Fast du har ju varit på semester i fjällen till och med. Så bara varit hemma har du ju inte?//Linda

Alla är vi olika men jag kan inte låta bli att känna mig stolt över att ha varit hemma med mina barn i 1,5 år, därefter jobbat deltid och senare gått all in för karriären. Dvs när barnen börjat skolan!
3 och 2 år är inte stora barn! Glöm inte att tiden går fort och du är ung, du hinner göra karriär efter småbarnsåren ❤//Anna

hmm sorgligt inlägg.//Sara

Så sorgligt att läsa att du upplever jul nyår skidsemester som ingenting och att den samvaron inte verka betyda så mycket för dig så kallar det att göra ingenting. Det finns olika mål mätbara och känslomässiga och det är de känslomässiga som ger lycka de mätbara ger bara en kick som behöver förstärkas för varje gång.//Anna

Får man inte längta efter vardag och rutiner?
Är det inte just det som gör att man uppskattar att vara ledig? Man måste ha lite tråkigt för att uppskatta att ha roligt..
Jag ÄLSKAR att vara ledig men känner mig själv så pass väl att jag vet med mig att jag fungerar bäst med någon typ av rutin. Annars faller det mesta. Så hur skönt det än är att sova så länge jag vill och bara såsa runt i myskläder så är det betydligt svårare för mig att exempelvis ta mig till gymmet än efter en arbetsdag.

Tänk om alla älskade måndagar och sina jobb lika mycket som Bella!
Vilket härligt jobbklimat vi skulle ha då!
Man är väl inte en sämre mamma bara för att man inte vill vara en hemmafru utan även arbeta?

Blondinbella:

Bella har återigen publicerat ett ”hitta vänner-inlägg” och hon skriver någonting så klokt i texten, nämligen:

Det är verkligen aldrig försent att hitta nya vänner. Tvärtom är det egentligen enklare i vuxen ålder eftersom man känner sig själv bättre och vilken typ av relation man mår bra av och kanske också har tid för. Ändå är det märkligt att det tyvärr ska kännas pinsamt att erkänna för sig själv att man vill ha nya kompisar. Det är nog på grund av det ligger en ära i gamla barndomsvänner. Men har man inte det, eller har vuxit i från dom är det bättre att pröva att hitta nya. Livet berikas av bra vänner.

Jag har inga barndomsvänner kvar, knappt från gymnasiet heller vilket förmodligen har att göra med att jag flyttade i USA i 9 år direkt efter studenten. Men jag kan absolut vara avundsjuk på de som har bästa vänner sedan barnsben. Det där att dela samma historia.
Jag har tagit upp kontakten med två av mina vänner från gymnasiet vilket känns jättebra men det är väl bättre att ha vänner man trivs med än att bara leva på gamla meriter?

Har ni barndomskompisar kvar?