Lady Dahmer:

Saxat från LDs blogg.

Normalt sätt brukar Lady Dahmers ord låta som ett rinnande vatten i mina ögon men det här inlägget har jag faktiskt svårt att förstå.

Två saker förstår jag dock:
– Äntligen fattar jag var ”thinsplaining” betyder.
Tydligen är det när smala berättar för tjocka hur det ligger till.

– Det sista stycket om som jag klistrat in här ovan fattar jag.
Dock håller jag inte med henne.

Hon skriver ”om det gick att gå ner i vikt så skulle ingen vara tjock” medan jag mer tycker att det är mer korrekt att säga ”om det var enkelt så skulle inte vara tjock”.
(Och här vill jag vifta med mitt ”tjockkort” för även jag har varit tjock och vet vad som krävs för att minska i vikt. Det är varken enkelt eller kul men i mitt fall var det nödvändigt då jag fick SÅ ont av min kroppstyngd att det helt klart var värt det”) Så det går. Men det är så klart inte enkelt för alla.

Jag kan inte låta bli att tycka att hennes argumentation är lite för platt och ensidig för att få mig att haka på tåget.
Om det var enkelt att springa 100 meter på 8 sekunder eller att hoppa 2 meter i höjdhopp så skulle alla människor kunna kämpa om en plats i OS men det är bara de som lägger ner tiden, kraften och ansträngningen som når dit då de anser det vara värt det. Det är inte enkelt och kanske inte för alla men det går. Det går.
På samma sätt som det inte är enkelt att utbilda sig till läkare eller advokat. Det går men det är inte för alla.

För vissa kanske det är värt det att lägga ner ett och ett halvt år för att bli av med en övervikt – något som Lady Dahmer tycker är totalt bortkastad tid och inte enhetligt med livskvalité men bara för att det inte är det för henne betyder det inte att hon kan föra alla överviktiga människor talan.
För mig var det värt det eftersom min viktnedgång förbättrade min livskvalité på ett sätt som mat, dryck och godis aldrig kunde göra – jag blev mer eller mindre smärtfri.

Jag gick upp i vikt efter min olycka då jag drabbades av både fibromyalgi och hypotyreos så för min del var det ALLT annat än enkelt och jag fick jobba kämpa mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv men det var fortfarande värt det. Det hade varit SÅ enkelt att bara luta mig tillbaka i mitt soffhörn med en påse gifflar och en enorm offerkofta och tyckt synd om mig själv och skyllt min smärta och lidande på dessa sjukdomar eftersom livet är SÅ orättvist.
Men vad hade det hjälp?
Jag hade ju inte blivit det minsta mer smärtfri av att ha någonting att skylla på så det var ju bara att ta tjuren vid hornen och deala med situationen.

Det enda man kan utgå ifrån är sig själv och som fd. ”tjockis” så vill jag inte att Lady Dahmer för min talan om hur det är att vara tjock i dagens samhälle.
Hon har ingen aning om hur det var att gå i mina skor – däremot vet jag allt om hur det tydligen är att gå i hennes skor och jag känner tyvärr inte igen mig.
(Gör det mig till en illojal tjockis i sammanhanget då när vi tydligen ska ”hålla ihop”?)

Mitt egenvärde och min självkänsla satt inte i mina kilon men min smärta gjorde det.
Är det kanske där vi skiljer oss åt?
För jag fattar verkligen inte hennes inlägg.
All den där ilskan och allt det där självhatet som hon projicerar i sitt inlägg – har det verkligen bara med vikt att göra eller ligger det något annat bakom?
Jag vill förstå. Men fattar inte.

Så jag återvänder till en av mina frågor från längre upp i texten:
När smala berättar för tjocka hur det ligger till kallas the ”thinsplaining”.
Men vad kallas det när en fd tjockis berättar hur det är då?