Jocke och Jonna adopterar.

Jocke och Jonna:

https://www.youtube.com/watch?v=J6L9kXwCJz0

Häromdagen gick Jocke och Jonna ut med att hennes cellförändringar är tillbaka trots operation och deras längtan efter barn åkte längre bort än tidigare. Nu handlar det inte längre om att kunna eller inte kunna skaffa barn utan nu handlar det om ifall Jonna kommer få cancer eller inte i framtiden.
Efter noga övervägande gick de ut med sin andra video där de meddelar att de kommer registrera sig för adoption – här kommer en sammanfattning av den:

Barnlängtan är större än någonsin för paret och de kommer ta med sig sina följare på färden mot ett barn.
Tanken för Jocke och Jonna var att göra IVF men det blev inte av i och med hennes cellförändringar och de beslöt sig för att ställa sig i kö för adoption eftersom det finns vissa länder där det är 1.1,5 år väntetid.
De har försökt få barn i 4-5 år så att stå i kö i ett par år till känns som ingenting för paret.
Deras drömland att adoptera från är Colombia men de har lång väntetid så de kan även tänka sig Estland.
Jocke bryr sig inte utan är bara glad för chansen att ta hand om ett barn medan Jonna gärna vill ha ett land som ligger nära.
Jonna pratar en del om att man ska ”klicka” med barnet vilket känns jäkligt märkligt.
Det är ingen jävla dejt du går på, men men…

Enligt sidan får unga par barn som ”ej är fyllda fem år” vilket verkar spela roll för Jonna men inte för Jocke.
”Familj är de man älskar, det har inget med blodsband att göra” , säger Jocke.

Ni är många som påpekat att man kanske inte får adoptera om man har exempelvis Adhd som Jocke har men jag kan inte hitta några konkreta bevis på det, utan det verkar variera från land till land.
Är det någon av mina läsare som vet?

Tack för tips, Josefine!

BURN!

Zara Larsson:


Oops, bild 10 och 11 har bytt plats. 

Vad gör man om ens kille är otrogen mot en och man är Sveriges i särklass största artist just nu och får reda på det?
Man hänger ut fanskapet på Snapchat. Obviously!
Och kan jag bara få säga hur mycket jag älskar att hon gör det i textform så jag slipper försöka ladda upp ett videoklipp på hotellets minst sagt svajiga lina?

Ps. Var inte Becky eller Fiona även inblandade när det tog slut mellan Sandra Beijer och Ludvig?

Tack för tips, Lovis!

”Fy fan vilken win för ens hjärta ändå.”

Sandra Beijer:

Att åka utomlands som ensam singel med tre par hade jag förresten aldrig gjort förut. Det slog mig att jag har varit i ett förhållande på alla resor jag gjort med kompisar sedan jag flyttade hemifrån.
Så märkligt ändå.

Jag har alltid haft någon som utan att fråga smörjer in min rygg med solkräm, som hämtar en extra kaffe till mig vid frukosten, som vill dela en förrätt vid middagen. Alltid haft någon som undrar hur det går för karaktärerna i boken jag läser, som hjälper mig att ta bilder till bloggen och som säger att jag är fin i bikini. Någon som knäpper sista haken jag inte når i en klänning, som oroar sig för att jag ska bränna mig och som knuffar mig ner i poolen när jag inte är beredd.

Men vet ni vad det bra var?
Det var inte särskilt jobbigt att det inte var så.

Jag saknade ingen alls.

Fy fan vilken win för ens hjärta ändå.//Sandra

Sandy Bell har varit i Italien med tre kärlekspar – bland annat min chefredaktör Pelle (förrädare hehe) och hans fru – och hon skriver nu om hur det varit att vara den ökända ”femte” hjulet och det verkar ha gått mer än bra.
(Vet någon förresten varför det heter ”femte hjulet” på svenska och ”third wheel” på engelska? Varför har engelskan färre hjul? Metaforar vi om bilar och de om cyklar kanske?)

Visst känns det som att Sandra börjar må bra igen, trots den lilla vin-incidenten på Trädgården tidigare i somras? Alltså, på riktigt bra?
Det gör mig glad på något vis, lite som när man gläds för en kompis som äntligen tar sig upp från det där geggiga hålet av sorg efter att ha blivit slaktad av en kille?
Ibland känns det nästan som att jag känner bloggarna jag skriver om även fast jag aldrig träffat många av dem i verkliga livet. Jag är med dem i deras med och motgångar, när de fuckar upp och när de reser sig igen – som Thorsten Flinck så vackert och barfota uttryckte det.

Sandra är en av dem jag faktiskt aldrig träffat, men jag har en känsla av att om jag någonsin gör det så kommer jag vilja ge henne en kram av ren impuls och förmodligen få ett glas vin över mig för att jag är ett sånt freak som kramar främmande människor. =)
På förhand – I am sorry.