UnderbaraClara:

Det finns en sak vi alla vet med 100%-ig säkerhet och det är att vi alla en dag ska dö.
Dö, kola vippen, sluta leva, avlida, gå bort, gå ur tiden, gå hädan, falla ifrån, få hembud, hemkallas, avsomna, insomna, sluta sina dagar, samlas till sina fäder, lämna jordelivet, ta ner skylten, kila om hörnet, trilla av pinn, gå i graven, ljuta döden, skiljas hädan, ge upp andan; mista livet, stupa, bita i gräset, omkomma, duka under, gå under, stryka med, förgås; upphöra, försvinna, slockna; avta, förklinga, kasta in handduken eller vad du nu vill kalla det.

Det ÄR ett faktum och trots det så pratar vi chockerande lite om döden. Döden är det där ämnet där man helst vill sticka huvudet i sanden eller hålla för öronen och skrika ”BINGO! BINGO IGEN! LALALALA!”.
UnderbaraClara skriver ett inlägg om just döden där hon tar upp hur det måste kännas för hennes mormor som är äldre än många av de ”kändisar” som avlidit den senaste tiden, och spekulerar i hur det kommer kännas för henne själv när de kändisar som är i vår ålder nu avlider när vi blir gamla.

Vissa offentliga personers bortgång blir man mer påverkad av än andras. Både Gösta Ekman och Hasse Alfredssons var sådana människor för mig. Sådana dödsbud som fick mig att slå händerna för ansiktet och utbrista ett ynkligt neeej vad tråkigt. Trots att ingen av dem dog i oväntat ung ålder. Men jag tyckte om dem och de är så tätt förknippade med min barndom. Mumin, Jönssonligan och inte minst Äppelkriget.

Men så tänker jag på min mormors perspektiv på deras död –  hon som är äldre än de båda och rimligtvis inte borde överlevt dem. Undrar hur det känns när hennes livs kändisar går ur tiden? Sådana hon roats av och följt i kanske femtio år? Jag har ju egentligen ingen relation till dem (om man jämför med min mormor) men hur kommer det kännas för mig om jag har turen att bli så gammal som mormor?//Clara

För att brodera ut inlägget lite ytterligare så ger hon exempel på hur det kan komma att låta om en sisådär 50 år när hon själv läser nyheterna och nås av ”kändis-dödsbud”

”Jahaja – nu dog Robyn också. Inte långt efter Little Jinder. Robyn som man dansat så mycket till i sina dagar. Det var förfärligt att cancern skulle ta henne.  Och att Danny Saucedo skulle kolavippen knall och fall hade jag inte trott – men han var ju skröplig där på slutet. Alexander Skarsgård har man bara väntat på. Han har inte sett kry ut de senaste tjugofem åren. Men nog var det synd att Beyonce skulle dö på det viset. En gång så vacker och vilken sångröst – nu en bitter, sönderopererad sängrökare….”//Clara

Detta fick – av någon anledning – läsarna att gå helt Gwen Stefaniskt B-A-N-A-N-A-S i hennes kommentarsfält.
Detta är typ det mest osmakliga de någonsin läst i hela sitt liv – att spekulera och filosofiera kring någonting så naturligt som döden! Nej, fy för den lede! Man skulle nästan kunna säga att det här var värre än choklad i frukthyllan, fast bara om man inte frågar Peter Jihde så klart. Han vidhåller nog fortfarande att det är det lägsta han någonsin varit med om!

Själv tycker jag lite att Claras exempel bara ger mer tyngd till inlägget. Jag tvivlar på att varken Beyoncé eller Robyn skulle ta speciellt illa vid sig av det här – tror ni?
Men om vi ska prata osmakligt så finns det en kommentar till inlägget som skulle kunna kvala in där och det är den som är skriven om Clara själv. Varför måste man alltid blanda in vederbörandes barn när man vill jävlas med någon?
Är det bristen på ordförråd och klipska come backs som är orsaken?

Vad tycker ni? Osmakligt eller okej?
Orkanvindar som piskar en i ansiktet eller Okej okej om du bara ser mig av Lilli och Sussie? (Du måste vara född tidigare än 1990 för att fatta den)

Tack för tips!