Elaine Eksvärd:

Hur kan en femåring göra en så grymt besviken? Det är väl helt fel på mina förväntningar på vad en femåring ska förstå att man gör för honom. Att allt ska vara villkorslöst. Men jag vill ju att han ska uppskatta allt han får och det vi gör tillsammans för det är så långt ifrån det jag hade. Samtidigt så gick ju inte jag runt och var en tacksam femåring trots att jag hade mycket mer än min mamma hade i samma ålder.
[…] Det är väl helt orimligt att man som förälder samlar på sig goda gärningar och hoppas att barnen ska sitta som tända ljus och vara kroniskt snälla som tack. Ändå måste jag erkänna att det är exakt det jag gör. //Elaine

Elaine skriver ett inlägg om hur besviken hon kände sig över att hennes son inte var tacksam och uppskattar allt han får och har här i livet, eftersom han har betydligt mer än hon någonsin kunde drömma om som liten.
Hon inser orimligheten i att känna sig besviken samtidigt, samtidigt som hon inte kan hindra känslan som slagit rot i henne.
Men allvarligt, är inte alla barn egoister? Jag har för mig att jag snappade upp något sådant på psykologin i skolan men kan givetvis ha fel.
Min upplevelse av lite äldre barn är i alla fall att de tenderar att fokusera på allt de inte har, snarare än det de faktisk har och gör man det så tro fan att man aldrig är nöjd.
Jag tycker visst man får bli besviken om man exempelvis sparat hela året för att kunna åka en vecka charter till solen och får slängt i ansiktet att ”mina kompisar åker minsann till Mauritius i tre veckor med sina föräldrar”.
Då vill man faktiskt bara boka av och stanna hemma. Det roliga i att kunna överraska med en resa försvinner nog lika snabbt som THKs mättnadskänsla.

Elaines läsare kommer med ett helt gäng goda tips och råd och länkar till det här blogginlägget som tar upp just fenomenet ”Varför barn aldrig blir nöjda”.
Vad har NI att säga om saken, kära bloggbevakningsföräldrar?