Byta frihet mot barn?

330 kommentarer

Jag velar mellan tankarna att bli mamma eller inte. Jag har dock ALDRIG haft en längtan efter barn eller att bli mamma. Om jag inte väljer att bilda familj är jag rädd att jag ska ångra mig i framtiden. Usch, jobbigt läge.

För mej ska det vara att jag verkligen vill ha barn. Att man är mogen. Det är stort ansvar men jag tycker man ska känna att det är positivt. Att man kan ge mycket kärlek och omtanke.

Åååh, har precis samma tankar.

Känner verkligen att jag som kvinna offrar något också – kropp, förlorad inkomst, tapp i karriären etc ä. Medan män mest har det jävligt glidigt och får möjlighet att ta lite extra sommarsemester i och med pappaledighet (bla bla inte alla män).

Samtidigt rädd att jag ska sitta där 50+ år och ångra mig.

Män kan inte föda barn. Punkt på den

Känner man så är man nog inte redo att skaffa barn.

Mogen är ett lite konstigt ordval i sammanhanget tycker jag, för det låter som att det är en utveckligsprocess där slutmålet är att man är mogen att skaffa barn. Som att man är lite omogen, men man kanske når dit med tiden. Men att inte vilja ha barn alls är ju ett precis lika moget beslut som att vilja ha det.

Lpj skrev redo

Förlåt! Men tycker samma sak om ordvalet redo 🙂

Kan även tillägga att min karriär har gått spik rakt uppåt efter småbarns åren. Mycket lättare att avancera nu när arbetsmarknaden vet att man är klar med graviditeter och småbarns åren.

Samma här! Fick två barn tätt, var mamma ledig 2 år och helt sjukt vad med jobberbjudanden jag fått nu när jag är tillbaka på marknaden.

Öööh? Bli tillsammans med en man som vill vara pappaledig då, finns otroligt många sådana. Man ”måste” inte vara mammaledig om man inte vill. Det är inte det dumma patriarkala samhället som bestämmer det, utan det gör de två individer som vill skaffa barn tillsammans.

Tycker inte att man ska skaffa barn av rädsla för att ångra sig annars. Det är ju ännu värre om man faktiskt skaffar barn, och ångrar det beslutet.

OK – Och hur många mammor har du träffat som ångrat att de fått barn?

De finns.
Jag har två vänner som ångrat att de skaffat barn. Naturligtvis älskar de sina barn, men båda har sagt många gånger att kunde de gå tillbaka i tiden så hade de inte skaffat dem.

Dom finns, jag är en av dom. Det är det mest skamliga och hemska man kan göra är gemene mans åsikt, speciellt andra mödrars. Det är inte mina barns fel (-ja jag fick dessutom två på en gång!!!) men jag ångrar mig varje dag. Jag ska göra allt i min makt för att ge dom allt jag kan, så gott jag kan, men det tar inte bort känslan av att detta nog var mitt livs sämsta beslut. Önskar att medmänniskor kunde vara mer toleranta mot oss som faktiskt känner så här, att skambelägga och skälla gör inte saken bättre, än mindre tar bort känslorna och inte heller gör det beslutet ogjort. Bara extremt mycket jobbigare att leva med. Och ja, barnen har det kanske bättre hos någon annan tänker du, tro mig, jag har tänkt tanken många gånger, men nej, samhället funkar inte så att det går att ”ge bort” sina barn, så snälla kom inte med det förslaget!

Fina du man behöver inte ha barn, det är inte lyckan i livet utan den skapar vi själva. Jorden är extremt överbefolkad så att de som inte ens vill ha barn ska hetsas till att göra det är helt sinnessjukt. Låt dem som jättegärna vill skaffa barn och låt oss andra vara utan att döma ???

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Jag tyckte illa om barn innan jag själv fick ett, nu 18 år senare hatar jag verkligen alla äckliga barn. Ytterst få barn jag tycka är trevliga och uppfostrade utöver mitt eget. Hon i sin tur, hon är nu vuxen hatar med barn.
Äckliga, skrikiga, kladdiga och klängiga med slappa föräldrar som bara antar att andra är ok med deras glin.

Men alla föräldrar är ju inte slappa… Även om det är större del av föräldrarna idag som har en mer ”fri” uppfostran.

Allt för många är det och ingriper och styr upp när det redan gått allt för långt. Slappa, lata och likgiltiga

Det var ett barn som hela tiden kom och störde vår fika i en park. Tog mitt barns macka och frukt ur handen. Mamman: ”men Gunnar, åh, ah barnet kanske inte vill ge dig frukten, Gunnar? Titta, ett flygplan!” medans hon sitter kvar när barnet har slagit på dövörat. Till slut tröttnade jag och tog tillbaka mackan ur handen på barnet och sa ”nej, du får inte ta hennes macka nu”, inte argt men bestämt. Barnet glodde storögt och mamman med. Va fan, gör ditt barn en tjänst och lär den gränser.

Äsch du kan vara säker på att folk garanterat tyckt (och tycker) att din unge är lika ”jävla äcklig” och säkert du med. Du borde söka lite hjälp för din ilska, styrkekram ?

Varför det? Kan jag inte få hata Ifred?

Nä du och din dotter borde nog jobba med ert orimliga hat. Hon kanske blir arg på dig sen om ditt hat påverkar hennes val att t.ex. inte skaffa barn.

Jag är väldigt pedant så mina ungar är sällan kladdiga! Min stora pojke är väldigt snäll och omtänksam, och inte det minsta äcklig heller. Så du har fel.

Orimliga hat? Och vi har fel och du rätt? Vem är du att bestämma vad andra ska tycka och tänka ? du verkar vara en riktigt jobbig mamma som vill ändra andras åsikter så de passar dig bättre

Jag tror de flesta håller med om att känna hat mot en grupp människor (i detta fall barn vars hjärnor inte ens är fullt utvecklade) är ganska idiotiskt. Vuxna däremot som beter sig illa, har inte ens denna ursäkt..

Ja speciellt din 🙂

Anonym 15.21 varför vill du göra det värre genom att tillägga jävla äcklig istället för att citera korrekt?

Word.. Barnen i min familjen är dock coola kids. Alla andra not so much..

Haha, och vad tror du det beror på? Kärlek gör nåt med en?

Så tänker alla. Det är nog ytterst få människor som tycker mer om andras barn än sina egna.

Märkligt att det är ok att tycka att man kan uttrycka sig så här om barn. Hade någon skrivit så här om en vuxen så hade 100 kommentarer genast förfasat sig. Du verkar inte vara en balanserad människa öht som kan hata en grupp människor så mycket, och uttrycka dig så osmakligt.

Du menar att det stör dig att du läser att det finns en annan människa som hatar barn? Vad jobbigt det måste vara

Öh, inte ett dugg jobbigt. Tyckte det var konstigt att tycka att det är ok att öht skriva så hatiskt om en grupp människor. Hade någon skrivit att jag tycker att alla influencers/homosexuella/muslimer/mammor/busschaufförer är äckliga glin så hade det blivit liv i luckan.

Håller med. Oxå tänkt på det. Barn ses som nåt slags mindre värda.

Det verkar mycket mer energikrävande att hata barn än att reagera på någon som säger att hon hatar barn.

Jag skulle inte säga att jag ”hatar” barn men förstår exakt vad de som säger det menar. Det är nog snarare barn och barnaskaffandet som fenomen man hatar. Att kvinnor efter en viss ålder förväntas börja längta, planera och vilja prata om barn, medan en stor mängd av oss faktiskt HATAR att prata om barn. Vi vill inte se bilder eller videos på små bebisar, eller prata med små barn i mataffären. Jag själv får panik i deras närhet och hela den ”barna-energin” gör mig… obekväm. Jag är kapabel till enorm kärlek inför djur och vänner, men nej, barn och längtan efter dem kommer EJ naturligt för alla, så man kan absolut HATA barn som den samhällspress de är utan att hata dem som individer för det… Jag kan känna ett liknande slags ”hat” eller obehag inför vissa män i åldern 50-60 år, sjukt nog. Blir liksom obekväm av deras sätt att vilja prata, närma sig, medan gamlingar uppfattar jag som söta och intressanta. Sjukt, men vi måste acceptera att vi alla är olika, och vi som avskyr tanken på att skaffa barn ogillar mammors prat om barnkläder och amning lika mycket som dessa mammor antagligen avskyr hur vi utan barn snackar engagerat om sovmorgnar och gosssip girl!

Kan tillägga att en stor del av min avsmak för mini-människor ligger i att jag inte klarar av kladd. Skulle kanske inte känna att det var lika äckligt med mitt eget barns (om jag mirakulöst nog fick för mig att föröka mig) vätskor men att se andras barns snor rinna, känna bajslukt och se kräkfläckar.. asså förlåt men mår illa av att ens skriva det. Ni som kan jobba på förskolor är fan HEROS!!

Precis!? Jag ryser av tanken på allt man måste ge upp om man väljer att skaffa barn, usch och fy…

Vad måste man ge upp menar du??

Jag förstår inte heller, det enda jag gav upp var sena festkvällar och fyllor. Resten av livet kunde jag fortsätta med trots barnen. Känner man att barn är en uppoffring bör man vänta med att skaffa barn tills det blir en längtan.

Jag drömde att jag hade barn en gång… Det var en helt otroligt hemskt dröm. Jag hade bara fått ett barn från ingenstans, och jag kunde inte göra någonting. Jag var tvungen att tacka nej till alla grejer jag blev inbjuden till, kunde inte handla, gå ner på stan eller något… Så hemskt.

Okej, jag drömde en gång att ett svart hål öppnade sig i marken om jag sa ett knyst. De flesta människor med barn lever vidare som vanligt.

Min mest återkommande mardröm är att jag blir gravid och upptäcker det så sent att
Man inte längre kan göra abort. Jag vill verkligen inte ha barn och har väldigt svårt för barn överlag. Är också vansinnigt trött på allt tjat om ”när kommer barnen” nu när jag börjar närma mig 30. Varken jag eller min sambo vill ha barn utan är nöjda med livet som det är nu. Ingen av oss är barnkär och vi stör oss mest på alla ouppfostrade ungar som härjar omkring och som föräldrarna skiter i att säga till. Sen finns det massor av fantastiska föräldrar med fina ungar men jag avstår gärna längre umgängen med barn. Dessutom blir många föräldrar bara intresserade av att prata om barnen vilket gör mig lite sorgsen. Men vill man ha barn ska man så klart skaffa det och lider något så oerhört med alla dem som vill ha barn men inte kan av olika anledningar.

Fast jag har barn och känner ändå typ samma, gillar inte när främmande barn ska ta kontakt och tycker också att se bilder på andras barn och prata blöjor m.m är det tråkigaste som finns 😉 det som är skönt med att prata med barnfria människor är ju att man slipper sånt snack 😉

Jag gillar inte heller barn, så. Jag älskar mina egna såklart , men nä jag är klar med barnagrejet så.. nej tack.
Klart de e söta osv och jag kan passa ett barn om de behövs om de är nån jag känner, men nä jag är inte barnkär så som en del är och gullipluttar med alla kids. No no. Det är rätt skönt att ha stora barn. 😉

Tänka sig vad känsligt det är när man inte gillar barn.

Vadå känsligt? Många vänder sig emot att man hatar en viss grupp människor, ganska friskt tankesätt tycker jag.
Att säga att man inte gillar låter mycket trevligare. Det är ju inte heller så att en unge som får ett utbrott i en butik går runt och är överjävlig dygnet runt.
Enda skillnaden mellan vuxna och barn är nåt som heter tid…

Är det så känsligt verkligen? Tyckte folk var 100 gånger med upprörda när någon råkade yppa att hon inte gillade djur. Jämför då med om man hade skrivit att man hatar alla djur, och att de är äckliga.
Eller samma sak om alla äldre personer!

Jag kan snarare uppleva att just gruppen barn är den som är helt legitim att hata och kalla okvädningsord.

Själv tycker jag nog det är helt trevligt att normen är att försöka hålla uppe en viss tolerans mot alla grupper i samhället.
Att klaga på brister i uppfostran är en annan femma.

Jag råkade nämna att jag inte gillade djur här inne en gång. Big mistake! Rasade in arga kommentarer om allt från att jag var empatistörd till kommentarer som fick det att låta som att jag njöt när djur dog. Och allt jag sa var bara att jag inte gillade djur.

Man behöver inte gilla barn men att skriva att de är äckliga och att man hatar dem är väl att ta ett steg lite för långt. Jag stör mig på andras barn när de är ouppfostrade och har inga problem med att säga till dem när de gör något mot mina barn som inte är ok. Jag hatar inte barnen för det utan blir irriterad på föräldrarna som är så handlingsförlamade. Att använda ord som ”hata” känns väldigt tonårsaktigt.

Precis så!

??

Det är inte konstigt att ditt barn tar efter dig, du uttrycker dig verkligen negativt om barn.
”Äckliga”, ”kladdiga”, ”klängiga”!

Det är barn, och kan inte välja vilken hygien deras föräldrar har på dom, och klängiga är dom för att dom behöver närhet.

Varför skaffade du barn om du tyckte så, jag tycker synd om dina barnbarn om du får några.

Jag tycker sämre om vuxna men bortsämda och egocentriska människor.

https://www.instagram.com/p/Bd8MdeSj-Rr/?hl=sv Diskussion där nellie är med och försvarar en vän som tydligen ska ha sagt n-ordet. Samtidigt som Nellie säger att det är fel skriver hon ut n-ordet och ber någon som blev upprörd att”chilla”? Hemskt.

Har aldrig längtat efter barn och kännt EXAKT som kissie. Men- sen dök drömmannen upp och det kändes som ett naturligt steg att ta. Fortfarande livrädd för vad det skulle göra med livet, kroppen osv men två barn senare kan jag konstatera – för min egen del- att det är det bästa jag gjort. Nackdelar med att ha barn: jättejobbigt. Fördelar: jätteunderbart.

Word! ??‍♀️ Har alltid sagt att jag inte skulle ha barn sen träffade jag Mannen. Vi väntade dock till jag blev 37 och kände oss helt redo. Vi är väldigt tacksam över vårt barn. Hon är det bästa som hänt, oftast ??. Så mitt tips är att inte ha för bråttom. Sen är det inte säkert att det är sä enkelt att bli gravid, vi försökte i ett år.

Därför jag var tvungen att vänta tills jag var 36 och jag var färdigfestad, färdigrest (för stunden), och färdigego. Träffade rätt kille också. Nu 39 år har jag två barn under tre och det är underbart. Älskar dem så otroligt högt och nu är de värt allt och lite till.

(Och när de har velat amma så ammar jag. Inga konstigheter. Och kroppen blir som den blir. EN stor fördel med att vara lite äldre mamma tror jag – man kör sitt race och bryr sig mindre om vad andra tycker.)

Jag fick barn som 25-åring (3 år sen) och jag ammade när barnet ville. Varför skulle jag inte det? Lärde mig amma gåendes i sjal (oroa er inte, syntes noll utåt) ute på stan med. Men visst kroppen är viktig för mig, har opererat tuttarna efteråt och skulle jag haft kvar något kg hade jag fettsugit. Nu ramlade alla kg av som tur var första veckorna.

Så kroppsdelen kan jag hålla med om kanske är viktigare för oss yngre 🙂

Haha ja, när man blir äldre så förstår man att vad man än gör med sin kropp så åldras den, så man lägger sig energi på annat än att bry sig om hur den ser ut.

Ja, tycker att det är lite så med det mesta i livet. Åldern liksom slätar ut saker. Andras ev åsikter betyder inget så länge man själv mår bra. Love it!

Jag kan bara hålla med Mickan, känner man att man offrar något för att skaffa barn är man inte redo. Bättre att vänta tills barn inte blir någon uppoffring.

… eller avstå helt! Redo låter som det är något som kommer med åldern, men så är det ju inte för väldigt många.

Eller så köper man konceptet att man måste ge upp vissa saker 🙂

Alltså att vara förälder kräver inga superegenskaper dom flesta människorna är kompetenta nog att ta hand om ett barn oavsett om man har festat klart eller inte. Tror inte att det finns någon rätt tidpunkt utan att när det händer så grejar dom flesta det med bravur.

Hur gammal var du när du träffade rätt kille?

Känner att jag måste tillägga. Haft killar med definitiv ”dad potential” även förr så det handlar absolut mest om personlig mognad och timing 🙂

Åh, jag blir så provocerad av att du skriver ”självvald barnlöshet” ganska ofta. Inte provocerad av att du gör det, men just vad det innebär för mig. Jag är så IN I DÖDEN TRÖTT på att alltid behöva försvara att jag inte har barn och när du skriver så, så tänker jag lite om det också är för att förekomma alla frågor och kommentarer. Jag hoppas innerligt att det inte är av den anledningen utan att du bara känner för att göra det ändå. Så jag blir alltså inte provocerad av dina ordval, utan vad som kanske möjligtvis kan ligga bakom. Helt absurt, jag vet. Bara så trött på att man alltid måste försvara och vara övertydlig när man inte är ”som alla andra”.

Slut på jidder.

Och jag blir provocerad av hur accepterat det är att fråga någon barnlös varför, fråga om det inte är dags snart, du ska se att du ändrar dig när du träffar den rätta, så jag jag också när jag var i din ålder, du vet inte vad du går miste om osv i all men det är absolut inte accepterat att fråga någon som ska ha barn om varför, om de vet vad de går miste om, är du redo, jag var likadan men sen gjorde jag abort osv.

I know! Hatar verkligen det där!! Nu blev jag nästan sugen att svara nästa som berättar att de är med barn, med allvarlig min: ”Ok du tror att det är detta du vill nu, men du ska se att du kommer att ångra dig om några år”.

??? jag önskar att jag vågade det.

Fast jag skriver inte självvald barnlöshet. Jag väljer att kalla det barnfrihet då jag anser att ordet barnlös mer beskriver de som vill ha barn men som av någon anledning inte kan.

Sant, jag slarvade lite där. Men poängen är densamma, att jag känner att jag aldrig bara kan säga ”jag har inte barn” utan att det ska kommenteras och ifrågasättas och ”men ni kan ju alltid adoptera”
? ?

Hann aldrig få mycket till barnlängtan innan jag blev gravid som 26-åring. Man skaffar ju inte barn för att man tycker det är förfärligt att kunna göra vad man vill hela dagarna, men blir inte det rätt poänglöst till slut också? Om man aldrig upplever skillnaden liksom. Tror nog att de som inte har barn fokuserar på fel saker med föräldraskapet, i grunden handlar det om att älska och vårda en liten människa gränslöst och få kärlek tillbaka, man älskar dem så det gör ont. I det sammanhanget spelar väl inte tusen tusen blöjor, amningar eller missad egentid någon som helst roll. Bara min syn på detta.

Tror du de som väljer att inte skaffa en hund också fokuserar på fel saker i hundägandet?

Själv tycker jag det känns met troligt att folk uppskattar olika saker, och att det är helt rätt för en del människor att skaffa barn och för andra inte. Samma med hundar för den delen. Eller hästar. Eller lantställen.

Men varför vill man helt frivilligt ha en klängig sak efter sig hela tiden? Som man ALDRIG får vara ifred från? Min katt ger också otroligt mycket kärlek, varför skaffa barn när man kan skaffa katt?

Ett barn är för de flesta inte ”en klängig sak som man har efter sig” utan en familjemedlem som man älskar mest av allt.
Men skaffa för guds skull inga om du ser på det på detta viset 🙂

Barn är ju klängiga saker. Sen kn man givetvis älska dem trots att de är det. Men jo, barn ÄR klängiga. För att de är barn.

Ja de klänger ibland vid benen och ibland springer de emot en med eufori i blicken för att de vill visa något de har hittat. Min yngsta staplar med sina små steg för att visa mig en liten sko och min äldsta en speciell sten som hon hittat. Allting barn ser är nytt och du är den första människan de vill dela det med, det är underbart att se en liten upptäcka världen och se det spännande och fina i små obetydliga saker. Vi rusar förbi livet och med en liten minimänniska kan du faktiskt stanna upp och beundra en vanlig liten gråsten en stund och minnas tillbaka till barndomens magiska skimmer.

Ditt svar gjorde min kväll, tack!

Jag kommer ihåg hur jag hängde efter mamma och pappa, och vad jag hör och ser av folk omkring mig… Är barn verkligen inte klängiga?

Tycker inte att en katt och ett människobarn är jämförbart och då växte jag ändå upp med en väldigt fin hund och vet hur härligt det kan vara med husdjur.

Katter är ju råäckliga

Japp, min ligger och tvättar sitt anus med sin tunga. Hon ser nöjd ut.

Usch. Aa det gör inte min son än iaf..,

Barn blir vuxna och lär sig att äta och gå på toa, din katt får du ge mat och plocka bajs hela deras liv.
Stor skillnad där!

Har alltid vetat att jag vill ha barn. Vill ha en familj. Helst med en partner (som man delar allting med) men räds inte för att vara ”ensam” med barn.

Apropå bombens kommentar här ovan: Har stort tålamod till och med barn i allmänhet. Om barn beter sig illa undrar jag ofta varför de beter sig illa. Menar då inte att det alltid beror på föräldrar som ”gör fel”. Ibland behöver vissa barn få ett utbrott och bli hysteriska. Det hör liksom till. Föräldern har då flera alternativ; lugna ner, prata, diskutera, ge alternativ samt ge konsekvenser. Ibland får man bara resa på sig och gå därifrån med barnet. Ibland kan man till och med komma tillbaka och ge barnet en ny chans. Det beror på situationen, tänker jag.

Och självklart finns det sämre föräldrar, av olika anledningar. Det är lätt att känna sig skuldbelagd i diskussioner men alla föräldrar vet inte vad som är bäst för sina barn i alla situationer. Eller gör sitt bästa. Men en generell hint om att man kan strunta i pekpinnar och ta åt sig är om man som förälder reflekterar över sitt föräldraskap och sitt agerande. Då försöker man troligtvis göra sitt bästa.

Bara föräldern GÖR något, känner jag i vissa situationer.

Jag var på stormarknad idag med min 13 månaders och har stor förståelse för att det är trist att handla mat. Men plötsligt blev hon som förbytt, jag testade att bära henne, låta henne gå medan jag höl henne i handen osv. Kom sedan på att hon åt dålig lunch, gav henne en yoghurt i butiken (använder blippgrej så tycker inte att det är att stjäla) och på några minuter blev hon en solig unge som bara snackade och log. Men ibland kommer man ju inte på vad som är fel.

Helt ok att ge barn mat/dryck i affärer.
Bara man sparar förpackningen eller som du blippar. Självklart inte stöld, hellre ett glatt och mätt barn än ett liten ?Bananer brukar även va gratis för dom små. ?? / Jobbar på Willys

Man får ju ha lite förståelse för att barn får utbrott också. Det handlar ju inte om att de har dålig uppfostran o så. Barn har inte en bråkdel av alla erfarenheter som vuxna har och förstår inte allt. Det svårt att hantera besvikelse/missförstånd/missuppfattningar även som vuxen ibland 🙂

Vissa utrymmen måste ju också får vara barnens att använda på det sätt de tycker är roligast tänker jag. Ja, de tian vara jobbigt som vuxen att hänga i en lekpark eller på ett barnkalas men den miljön kanske kan få tillhöra barngruppen. Väldigt många andra miljöer är ju exklusiva för oss vuxna.

Jag är gravid med första i v9 och just nu känns det som att jag bara vill bli av med parasiten som får mig att må skit. Har legat i soffan i 4 veckor och sovit förutom när jag släpar mig till jobbet och sitter vid datorn och mår illa hela dagarna istället.

Hoppas känslan av att det är värt det kommer när barnet väl är ute, om allt går som det ska peppar peppar peppar. Det här med graviditet är klaustrofobiskt. Att veta att något växer i en vars ända väg ut betyder smärta i stor mängd…….

Okej sorry inte riktigt vad inlägget handlade om men jag hade tydligen behov av att få ur mig detta. Man ska ju låtsas att allt är som vanligt under den period man mår som sämst och sen berätta lagom till man mår bättre igen. Så jag har ingen förutom sambon att beklaga mig inför.

Å Gud! Hear Hear!!
Mitt var inte planerat heller, så vete fan hur jag ska överleva.
Lite bättre har det blivit för mig iaf, så kämpa på!! Många har ju klarat det innan oss så det ska nog lösa sig! ?

Jag är gravid i vecka 18 med mitt första barn. Kan trösta dig med att för de alla flesta blir det bättre, så härda ut (inte så mycket till tröst kanske menmen). Denna delen av graviditeten är helt underbar så du har verkligen något att se framemot ?

Tack, jag försöker hålla hoppet uppe.

Försök att hitta en FB-grupp eller dylikt att gå med i för att få någon att beklaga dig för, SÅ viktigt! Min sambo är ett fantastiskt stöd men kan inte riktigt förstå vad jag menar ibland då har mammagruppen på FB varit grymt stöttande. Annars hänger jag på familjeliv där jag också upplever stöd, eller jag skriver inget själv men tycker det känns skönt att andra går igenom samma sak och har samma (eller värre) symptom.

Angående trötthet och illamående så sjukskrev jag mig faktiskt 1 vecka när det var som värst. Var så känslig för lukter att det var tortyr att befinna sig i ett kontorslandskap med parfymer och andra dofter (för att inte tala om lukten av andras matlådor ??)

Jag lider verkligen med dig <3 Har mått illa ordentligt fram till v 20 med båda mina kids och sen halvdåligt resten av tiden. Mina bästa tips är att bli sjukskriven på halvtid och försöka att bara tänka en dag i taget. Och tillslut, om inte annat när ungen är ute, mår du bättre!

Kunde ha varit jag som skrev det där. Är också i vecka 9 med första och varje dag tänker jag om det verkligen är värt det. Kräks, mår illa, allt smakar och luktar äckligt och får knappt på mig mina jeans längre.
Vill bara att det här ska gå över så snart som möjligt

Jag kände exakt samma i början av graviditeten. Jag hade längtat så mycket efter att bli gravid, men mådde så illa att jag seriöst började känna att ett missfall skulle vara en befrielse. Jag fick lergigan komp utskrivet och det räddade mig. Jag kunde äta, sova och göra saker igen och mådde bara lite illa. Kände mig glad igen över att vara gravid. Jag har ätit lergigan nu från vecka 7 och nu är jag i vecka 21. Var på ultraljud och bebisen mådde fint. Kanske något du kan diskutera med en läkare? Kram

Lider me dig! Mådde illa fram till vecka 25, sen fick jag foglossning och havandeskapsförgiftning. Förlossningen var bajs, slutade i akutsnitt och låg inne en vecka pga infektioner MEN dom som jobbade på sjukhuset var grymma och nu är min lilla bebis snart 5 månader och allt blir bara roligare och roligare! Så jäkla värt de fast jag bad faktiskt om abort i vecka 23 pga trött på att spy 826282 gånger per dygn??

Jag ville inte ens ha något barn när jag mådde jätteilla i början. Folk grattade och jag blev bara obekväm. Jag kunde inte känna att jag älskade min sambo eller. Eller vara glad att det blev vår utanför fönstret. När jag är illamående är det som ångest, inget är bra och jag vill inte ens leva (vilket jag alltid vill annars). Eller om jag helt enkelt får ångest som en bieffekt av (starkt) illamående?

Illamåendet lättade i alla fall, och livet kom tillbaka! Nu är jag fantastiskt glad åt bebisen i min mage och älskar min sambo gränslöst. Och sommaren för den delen 🙂 Håll ut, det blir bättre snabbt för de flesta, känn ingen press att vara glad, det är jättevanligt att inte känna glädje och inget konstigt med det så länge du mår OK.

Lyssnat på förlossningspodden? Tycker det ger en väldigt allsidig och tolerant bild av graviditeter.

Det är inte försent att ångra dig vid vecka 9. Känn dig inte pressad att skaffa barn eller behålla det om du inte vill, det är ditt liv och du har rätt vara egoistiskt, viktigaste är att du mår bra ?

Eeh nej det är det inte, men man kan faktiskt må skit OCH vilja få ett barn.

Reagerade bara för att du kallade barnet för parasiten och klaustrofobisk känsla. Känner man psykiska känningar I början, speciellt klaustrofobiska känslor tycker jag man ska ta de på allvar. Även om det inte är abort man väljer så någon psykolog att bolla sina tankar med under tiden. jag menar de kommer bara växa mer och magen större osv. Det är av just den anledning kvinnor i Sverige får göra abort fram till vecka 18 om de både mår fysiskt men framför allt psykiskt sämre.
Tycker man ska ta på allvar om man känner man mår dåligt på något sätt och känns så sorgligt läsa att vissa känner de typ plågar sig igenom det ???
Kram och hoppas allt går bra ?

Det man offrar vinner man tusenfalt tillbaka. Det är absolut jobbigt ibland att ha barn. Men kärleken man känner för sitt barn är obeskrivlig.

Har aldrig haft en längtan efter barn, blev gravid och vips fick vi finna oss i att vardagen skulle ändras. Och det gör den – med besked. Nu har vi två och jag saknar verkligen livet innan barn. Jag älskar mina ungar och skulle aldrig byta bort dem, men jag tappade bort mig själv på vägen. Jag fick offra allt det där jag tyckte var roligt.
Jag kommer inte att skaffa några fler barn. Spädbarnsåldern är inte alls för mig.
Men säger man sånt så stirrar folk på en som om man vore dum i huvudet. Man måste tycka att bebisar är fantastiska och att 2-åringar är asroliga.

Känner man så, så var det ju fel tid helt enkelt, som du själv skriver… Jag var nöjd med allt jag redan upplevt och barnen blev naturligt nästa steg, som var helt rätt.
Jag känner aldrig heller att de hindrat mig i nåt, det mesta går att göra med dem alt skaffa barnvakt.

H – Nej, det mesta går inte att göra med alla barn. Jag har ett barn med NPF-diagnos. Hens humör bestämmer vad vi kan göra, när vi kan göra det, och så är det med det. Vi har funnit oss i det och accepterar det. Dessutom har vi inga naturliga barnvakter, skönt att ni har det.
Det finns ingen ”rätt tid” att skaffa barn. När är det? Det är alltid något som kan vara bättre, enklare, mer lägligt.
Bara för att man inte gillar spädbarn, så är det fel tid att skaffa barn?
Nu när mitt äldsta barn är mer självständigt, så kan jag göra saker som jag kunde innan barn.. Men så skaffade vi en till och är således tillbaka på ruta ett.

Givetvis finns det diagnoser och sjukdomar som sätter P, men räknade inte med det i min kommentar denna gång.

Takk!! Akkurat sånn føler jeg også! Sa det høyt en gang, og to dager etterpå ringte de fra barnevernet ( norske soc ) og bare «vi har fått inn melding på at du ikke vil ha dine barn» saken ble henlagt asap.
De er nå større og jeg har delvis funnet tilbake til det jeg likte. Mistet noen venner på veien, valgt bort noen som har spedbarn nå fordi jeg orker ikke det livet.

Älskar norska! ?? ? ”Akkurat” är mitt favoritord ?

Här har du en till morsa som känner som du! Jag gillade inte småbarnsåren alls, nu är mina ungar 8 och 10 och jag tycker det är så mycket roligare att vara mamma. Sen är det verkligen så att olika åldrar har olika svårigheter men barnen är mkt mer självgående och det är najs! Och ja mitt första barn var helt oplanerat och jag var väldigt tveksam till att fortgå graviditeten. Så dålig start på mitt föräldraskap 🙂

Ville inte ha barn alls först. Ändrade mig 6 månader innan bröllopet och blev gravid direkt. Väntar nu nummer två, vecka 9 och mår röv. Vet att det är värt det sen men just nu ses inget ljus i tunneln.

Jag svor att jag aldrig skulle gifta mig och skaffa barn, ack så jag bedrog mig.
Råkade hitta Mr Right, och med honom kom barnlängtan. Ångrar mig inte en sekund. Barnen gjorde mig till en lugnare och mer harmonisk människa 🙂

Det är jag så himla rädd för. Mina fd jobbarkompisar sa det många gånger ”du kommer skaffa barn, det tror jag allt. Du skulle bli en bra mamma” (inte det att jag är en mammig typ, för det är jag verkligen inte). Så sa jag ju det varje gång, att jag inte vill ha några barn. Varje gång kontrade de dock med att ”när du hittar den där speciella mannen så kommer du ändra dig, man gör det”. En av dem hade varit som mig, men ändå fått ett barn och jag frågade varför och hon sa att det är något speciellt med att skapa något med en man älskar oändligt mycket. Och jag är livrädd! Tänk om jag blir som henne, tänk om jag också ändrar mig! ???

Det är lugnt, jag är gift med min drömman sedan nästan fyra år. Ännu ingen barnlängtan….

Jag har varit gift i 6 år och ihop med min man i 12 år, fortfarande ingen barnlängtan?känner dock ångest över att vara 31 år utan barn, folk frågar och tycker vi ska ha barn medan jag känner att jag knappt orkar med mig själv och jobbet = barn också vore helt sjukt

Vad sägs om att trappa ner lite på jobbet? Du kommer inte ligga på din dödsbädd och ångra att du inte jobbade mer. Men du kommer ångra att du skaffade barn.

Precise hon kommer några att hon skaffade barn…

Du och din kollega är olika personer. Det är dumheter att ”man” kommer ändra sig. En del ändrar sig, andra ändrar sig absolut inte.

Folk har ett behov av att hitta någon sorts allmängiltigt mönster i barnaskaffandet, men det är hopplöst, för det är lika individuellt som allt annat.

Det bästa jag gjort, mina ungar. Hann festa järnet till strax efter 30 och kände mig nöjd med det.
Även om det kan vara kämpigt stundtals, så går belöningen inte att beskriva. Känns meningsfullt att försöka ge dem det bästa, få dem att bli snälla människor mm.
Vad är några blöjor i jämförelse, men det går inte att begripa innan så jag förstår hur hon resonerar ändå.

Med det inte heller sagt att alla är lämpade som föräldrar. Vill man inte ha, skaffa inte. För barnens skull.

Jag kände inte direkt att jag gav upp något, utan när jag träffffade mannen kändes det bara som att det var det båda ville. Visserligen var första ungen otroligt lätt, alltid glad, sov hela nätter och sådär, värre nu när 3-års trotsen har kommit =)
Sen fick vi tjej två och hon har väl mer eller mindre aldrig sovit en helt natt, eller tills för några månader sedan (hon är snart 2) dock har jag känt att när hon skrattar eller bara är sitt busiga jag är det så värt varje sömnlös sekund.
Men jag har tänkt både det ena och andra sura ordet när jag väl har suttit där mitt i natten eller när jag fått lyssna på skrik timma ut och timma in.
Hur tufft det än är vissa dagar så är det värt det i slutändan.
Men jag tror att känner man så som Alexandra kanske man inte alls vill ha barn (i alla fall inte just nu) För det är ju en ”uppoffring” man gör =P

Trodde inte jag ville ha barn men träffade min man och ja, då vart det istället självklart att jag ville det. Men det dröjde några år innan det var dags, stressade inte.
Jag kände väl typ att det fanns så mkt kärlek över som behövde ta vägen nånstans ?

Till er som tvekar tänker jag att det nog är väldigt ovanligt att ångra barn man skaffat, däremot tuffare att ångra att man inte gjorde det. (Inte riktat till er som inte vill ha barn alls alltså)

I min bekantskapskrets är det så att alla tvekare har i slutändan ångrat att de skaffat barn. Och några av dem som inte tvekat har även ångrat att de skaffat barn.

Skaffar man barn av fel orsaker och inte har rätt förutsättningar för att orka (parnter, ekonomi, omgivning mm), så blir det nog lätt så. Men det är aldrig barnen det är fel på.

Men oj! Att överlag känna att man ångrar att man skaffade barn känns… tungt. Hoppas inte barnen känner av det.

Jag kan inte ens förstå hur man kan ångra sina barn. Önska att de inte fanns då eller? Aldrig blev till? Får inte ens i det i huvudet

Jag är 30+ tillsammans med min kille i 9 år och varken han eller jag har någon barnlängtan så jag pratar en hel del med min mamma om att jag verkligen inte vill ha barn och frågade vid något tillfälle hur det var för henne (hon fick mig när hon var 32 och min syster vid 38). Hennes svar var att hon alltid kännt samma sak och att vara förälder inte blev roligt förrän vi var över 10. Hon sa att hon självklart är otroligt glad att vi finns men att hon också kunde se ett fantastiskt liv utan oss. När jag frågade henne hur länge hon var föräldraledig svarade hon ”sex månader, men jag började jobba deltid efter tre för hon höll på att bli tokig av att bara gå hemm”.

Jag tror att det är så enkelt att vissa inte känner att barn är den största meningen med livet men kommer dom så älskar man dom självklart oerhört mycket. Själv väntar jag med spänning på att jag ska ångra mig eller så blir jag bara gravid en dag och accepterar det nya livet eller väljer att göra abort.

Att älska sina barn och vilja va med dom 24h går inte hand i hand för alla.
Jag var inte heller hemma heltid mer än ett halvår m mina och tycker det är tusen ggr roligare att vara förälder nu när de inte är småbarn ?

Lärde mig ganska snabbt däremot att tiden går fort, jobbiga perioder är övergående och tyckte inte jag offrade ngt utan anpassade livet.
Hade inte heller en massa förväntningar på hur det skulle vara så vara lättare att bara åka med.
Vi lever ett rätt low maintenance liv så det underlättade förstås.

Tror inte en sekund på det du skriver.

Den där sanningen har jag så svårt för… männsikor pratar ju inte högt om att se ångrar sina barn (kanske inte ens sätter ord på det för sig själva) så hur skulle man veta det?

Och varför skulle det vara tuffare att ångra att man inte skaffat barn, än tvärt om? Jag tror det är värre att skaffa barn och ångra det, för det drabbar barnen…

Att man kanske ångrar sig är en kass anledning att skaffa barn. Däremot måste man inte längsta enormt efter just en bebis eller vara såld på barnkläder, som en del barntokiga är, utan det kan ju t ex vara en genrell vilja att ha en familj.

Känns otroligt tabu att erkänna att man ångrar sina barn. Inte ens föräldrar till grovt kriminella säger så.

Nej men tydligen så har anonym 15.35s alla bekanta ångrat att dom skaffat barn. ?

Läs om läs rätt.

Nej, men å andra sidan tror jag inte man ångrar sig mer för att ens barn blir kriminella heller.

Jag tror kanske isf det är vanligare att man ångrar sig för att man inte mår bra av eller tycker det är kul att utöva föräldraskap, eller känner att man inte orkar vara en bra förälder. Älskar barnen tror jag nog man gör ändå, så jag tror inte det beror på några egenskaper hos barnen ( t ev kriminalitet)

Sen menade jag iofs bara att det är svårt att dra några slutsatser om hur vanligt något är när det ALDRIG pratas öppet om. Ingen kan veta 🙂

Det roliga är att många blir provocerade om någon säger de hatar barn tex då skriver de att när du får egna då kommer du förstå ? kan man inte bara få hata saker varelser och folk?
Jag hatar både barn, ormar, vänsterröstare och senap och vill gärna fortsätta göra det utan att bli ifrågasatt eller försöka fås att ändra åsikt

Visst hata på du om du känner att det ger dig något ??‍♀️

Hahaha I love you. Jag hatar samma saker som du, dock inte ormar, men resten. Särskilt barn?

#teammia ❤

Du får ju tycka vad du vill, duh, men andra får ju såklart ifrågasätta dig hela dagen lång. Det är så det funkar.

Varför då? Kan man inte acceptera vad man tycker? Det är ju inte så att vi som inte gillar barn ifrågasätter er som gillar dem?

För att det inte är någon rättighet att gå igenom livet och aldrig bli ifrågasatt? Om man gillar att basunera ut åsikter på olika plattformar så får man ju gilla läget, andra kommer tycka saker om ditt tyckande osv.

Jag vill själv inte ha barn, btw. Skulle inte säga att jag gillar eller ogillar barn heller, då jag inser att det är små individer och ingen generisk massa.

Förstår inte varför man måste uttrycka det bara. Särskilt inte om man känner ”hat” mot en grupp individer som t.ex. i detta forum eller annars har en chans att försvara sig. Klart som fan att det provocerar. Förstår inte ens varför man får publicera sånna åsikter när det inte är okej att hata andra grupper av människor.

Alla gillar olika saker och det ska vara helt okej att göra det.

Javisst men när det kommer till olika sorters människor så ska man inte uttrycka hat, det är inte samma sak att hata barn som att t.ex. hata geléråttor. Sen att hata/ogilla barn av alla saker… de är små versioner av oss alla, accepterande, okomplicerade och i många fall så söta. I värld där det finns raka motsatser (rasister, fanatiker, diktatorer..) a jag vet inte vad

OK satt känna hur man vill, men ibland är det onödigt att berätta vad man hatat för andra människor. T ex om jag hatar en kollega utan egentlig anledning. Då brukar jag var tyst om det.

Skulle kunna göra likadant om jag kände hat för en random samhällsgrupp typ ädre damer.

Men det betyder inte att det är förbjudet att säga så, men tänk på att folk har exakt lika stor rätt att sägs emot dig som du har att säga dina egna åsikter från början.

Varför kan man inte acceptera att andra säger emot? Eller snarare, varför skriver man kommentarer i ett öppet kommentarsfält i en blogg som bygger på diskussion (och att ha åsikter rom andra människors förehavanden) och man inte vill ha några svar?

Jag hatar också ormar. helt OK med att jag får svaret ”Hur kan du hata ormar?! De är fantastiska och nyttodjur”. Vill jag inte dela mina åsikter med andra eller kan acceptera att folk säger emot, så vad gör jag ens här?

Jag personligen skiter fullständigt i om andra inte vill ha barn 🙂 Jag är där jag vill vara med mitt liv o mina val.

Ja, klart du får tycka så

Finns väl ingen lag som säger att du inte får hata vad du vill oavsett om det är mörkhyade, araber eller stockholmare? Inte ens barn eller kattungar är förbjudet att hata. Men antar att de som varit hemma med barn för länge missat detta

Ah Mia. Jag själv hatar förståndshandikappade. Så kul och härligt att hata på en hel folkgrupp, visst!

Jag hade en jättedålig uppväxt (tragisk och traumatisk som min psykolog formulerade det) med föräldrar som absolut inte borde ha blivit föräldrar. Detta har präglat mig så pass mycket att jag vill inte ha några barn själv. Dels för att jag är rädd att föra vidare allt skit trots all terapi, dels för att jag vill inte sätta nån annan människa och dess behov före mig själv. När jag har gjort det hela min uppväxt, och åratal efter det, vill jag vara nummer 1 i mitt liv. Och det vore fel mot ett barn.

Usch jag känner med dig. Jag hade också en traumatisk barndom och det gör mig så rädd när jag tänker på att skaffa barn. Jag älskar barn och skulle gärna vilja ha ett i framtiden, men det är ett så himla stort ansvar och jag vill inte göra samma misstag som mina föräldrar.

Hej! Om du känner en längtan efter barn tycker jag att du ska försöka få barn (när tiden är rätt och allt det där). Du kommer troligen ha spår av din egen barndom i ditt föräldraskap. Det är så djupt inrotat i hur man själv blev behandlad. Jag levde med ett slags monster, man visste aldrig vilket humör som var dagens kamp eller för vad man skulle få en utskällning. Med utskällning menar jag en explosion av ett helvete. Pga vad? Tja, att jag spillde ut ett glas av något? Att disken var smutsig, inte inplockad eller vad som egentligen. Kan ärligt säga att jag fått ”spel” på mitt barn. Har inte misshandlat (som jag blev som liten) men mer skrikit som fan och typ smällt i en dörr. En gång blev jag så arg att jag såg att mitt barn blev rädd för mig. Ändå kunde jag inte sluta (skrika). Det var som om min mammas beteende flyttade in hos mig. Sen skämdes jag som aldrig förr. Bad om ursäkt, försökte förklara varför jag gjort så men att det jag gjorde var SÅ fel. Bekräftade känslorna. ”Blev du rädd? Jag förstår det”. Och lovade att aldrig mer göra så. Vilket jag inte har gjort heller. Jag är inte glad att denna situation dök upp eftersom jag än idag mår dåligt över detta och skäms. Vilket jag ska göra, usch. Men jag är glad över att jag inte ÄR som min mamma. Jag använde en del av hennes beteende mot mitt eget barn. Men jag skämdes. Jag bad om ursäkt. Jag reflekterade och jag ändrade på mig. Jag insåg också hur detta kunde ske: levde i en pressad livssituation med en giftig partner. Utmattad. Mentalt trött. Menar inte detta som en ursäkt för mitt beteende, för det är det inte. Men det är en förklaring – och nu ändrar jag min livssituation. För det är det enda rätta att göra, för mitt barns skull. Och mig själv, så klart.

Det jag vill säga är: reflektion. Terapi är ingen dålig idé. Gå igenom barndomens mönster och beteenden för att INTE återupprepa det. Om du någon gång får barn; kanske kan du tänka på mig okända människa. Låta mitt misstag jag gjorde lära dig något.

Åh tack så jättemycket för ditt svar och att du var så ärlig. Känner igen mig i det du skrev om din barndom och det känns skönt att veta att man inte är ensam och att det finns personer som förstår.
Jag har gått i terapi och skulle jag skaffa barn så ska jag absolut fortsätta med terapi.

Det är just det jag är oroad över, att ”få spel” på mitt barn och vara så negativ och aggressiv som min mamma. Tycker det är jättebra hur du hanterade situationen och förklarade det för ditt barn. Det är så himla svårt att bryta mönster och det verkar som att du verkligen tar det på allvar så eloge till dig. Faktumet att du bad om ursäkt, att du ångrar dig och gör något åt situationen visar att du är en bra mamma, alla gör misstag. Ska verkligen komma ihåg detta om jag får barn. ❤️

Tjejer. Min mamma har varit min och min systers mamma och pappa i över 20 år. Att ha en vettig förälder (vilket jag tror att ni skulle bli utifrån hur ni reflekterar över er uppväxt) är helt klart lika bra som att ha två. Min pappa var en riktig skitstövel men min mamma har verkligen gett mig och min syster en fantastisk uppväxt med massa kärlek, trygghet och stöd, fastän hon inte ville ha barn från första början ??

Barn är livet. Jag lider med alla som önskar få barn, men av olika skäl inte kan. Jag respekterar alla som kan få barn, men inte önskar några egna barn. Att bli mamma är det absolut största och finaste som finns. En gåva att bli förälder. Livet handlar om mer än silikonbröst och yta. Att fostra barn är svårt, tungt och alldeles underbart på en och samma gång. För mig är mina barn det viktigaste av allt och jag kan inte föreställa mig en tillvaro utan dem.

Jo, för dig är de det viktigaste, men du kan inte generalisera att bli mamma är det ”absolut största och finaste som finns”.

Hon skriver väl om vad hon själv anser om att bli mamma (inte att alla tycker eller borde tycka så). Bara de som blivit mamma någon gång kan ju ha en uppfattning om det. Själv kan jag bara hålla med K.

Hon skrev faktiskt ”Att bli mamma är det absolut största och finaste som finns.” som att det är en absolut sanning, inte bara hennes åsikt. Och det blir jag provocerad av. Ingen annan kan komma och säga vad som är störst och finast i mitt liv. Men mammor har ju en förmåga att förlora all rationell tankekraft när barnen för entré….

Givetvis är det min personliga åsikt. Trodde att det framgick. Ledsen om du blev provocerad. Har du barn?

Det framkom att det var din personliga åsikt, med underton av ”jag vet bäst och alla andra har inte insett hur rätt jag har”.

Jag tror kanske meningen efter ”Det finns större saker i livet än silikonbröst” gör att hela kommentaren uppfattas som lite raljant mot människor som inte tycker barn är det största och finaste.

Människor som väljer bort barn har ju ofta tid och energi att göra andra väldigt stors och viktiga saké rinsina liv oh för vårt samhälle, men så låter det inte när man refererar till att prioritera silikonbröst.

Chilla. Hon har ju förklarat sig.

För dig kanske.

Personlig åsikt står det, det är ju då lika med för henne 😉

Alltid velat ha barn. Fick första som 23, tyckte jag var gammal då! Nu 10 år senare har jag 3 barn men kan absolut tänka mig en till. Klart att det stundvis är jobbigt men så värt det!

Jag växte upp med 8 syskon och tyckte det var så jävla jobbigt o ville absolut INTE ha barn! Alltså det fanns inte i min värld. Det var inget jag någonsin drömt om eller haft som mål i livet. Sen blev jag kär och fick barn ändå. (fick dock förlossningsdepression) men när jag blev kvitt den så var det det bästa som hänt mig. Kommer få mitt andra barn närsom nu. Finns inget bättre än att ha barn. Men efter denna är det slut. Är 29, så har livet framför mig och mitt liv skulle sakna mening uta barn. Vill man ha egentid, som man behöver ibland, så går det att fixa ?

Visst att barn ibland är förjävla jobbigt. Med all förlorad sömn, gigantiska berg med tvätt och ständigt smutsigt köksgolv så är det bäst. Bäst i hela världen. Nyss kommit hem från Kolmården med mina ungar som är 2 och 4. Att få se dem uppleva och vara så lyckliga över att få se bamse och djuren är helt underbart. Helt underbart!

Ja great ta ungarna till kolmården, där kan du ju också berätta att de tar livet av friska djur hejvillt för att få plats med nya söta bebisar.

Bojkotta kolmården, vidrigt

Det heter BARNFRIHET, man är inte frivilligt barnlös. Lös innebär att det är något man saknar, vilket inte är fallet för oss som inte vill ha barn. Tycker tyvärr de flesta barn är skrikiga små egoister, blir inte direkt sugen. Beror säkerligen i de flesta fall på bristande uppfostran och föräldrar som inte sätter gränser för sina avkommor, men resultatet är odrägliga barn som är till last för sin omgivning. Sorgligt att folk tror att det gynnar barnet att alltid få göra som det vill och aldrig visa hänsyn till andra människor.

Nej det heter barnlös.

Nej.

Beror väl på om man är det av fri vilja eller inte

Jag försår inte riktigt problemet, jag tycker det framgår med all önskvärd tydlighet av ordet frivilligt att det inte är något man saknar, utan att det är något man valt helt själv.

Känner mig t ex helst säker på att CamCam inte vill ha egna barn och inte heller saknar det efter att ha läst inlägget ovan.

Tycker folk hakar upp sig lite orimligt mycket på ordval och lägret oproportionellt mycket energi på att ordet ska exakt rätt klang, är det tydligt vad som menas tycker jag det är överflödigt att lägga engagemang på det.

Konstigt att man får höra ”du kommer ändra dig”, när man säger att man ej vill ha barn, när varenda jävel tydligen verkar ändra sig helt magiskt.

Sjukt drygt att i någon fråga någonsin säga ”du kommer ändra dig” tycker jag.

Och ganska korkat.

Jag har alltid tyckt att det känns helt absurt och främmande att skaffa barn, alltså för egen del då. Har känt så sedan jag var tio år och det känns fortfarande så nu när jag är 43 år. Man måste inte skaffa barn men om man gör det så hoppas jag att det görs för att man verkligen vill och inte för att det är normen i samhället att man ”ska” göra det.

Jag fick mitt första barn i januari detta år. Jag och min man hade inte planerat att skaffa barn nu men det blev så. Jag gillade aldrig min graviditet då jag tyckte den var jobbig. Kände aldrig den där mysiga ”vi är ett” känslan som många beskriver. Sen hade jag jobbigt med amningen ett tag, som nu funkar bra men det tog ett tag.

Mitt barn för mig är nu en självklarhet. Hon bringar lycka till mig varje gång hon ler eller när hon skrattar. Hon ger mig en annan syn på livet. Förut var det bara sova, resa, festa. Ja, allt som bara ingick mig själv. Jag tänkte inte så mycket på min omgivning, inte för att alla är så. Men när jag fick mitt barn så ändrades det. Nu kan jag nu känner jag lycka i det lilla, där en promenad med bäbis gör mig lycklig då jag ser saker från hennes synvinkel där allt är nytt och spännande.

Jag känner aldrig att jag ”gav upp” något eller att jag ”offrade” något. Jag har inte förlorat något. Kan alltid resa och dylikt. Jag fick bara en lycka för en annan. Mitt barn, för mig, är en obetald lycka.❤

Har en pojke och en flicka och känner exakt samma. De har inte hindrat mig i något utan jag uppskattar allt bara mer 🙂

Hade inte alls tänkt ha barn. Har tvillingar på 10 år och en äldre nu, skulle aldrig någonsin vilja gå tillbaka till ett liv utan. Lägga fokus och energi bara på sig själv hela tiden är tråkigt och tröttsamt, det har jag gjort tillräckligt. Nu lägger jag den mest på mina barn och får så mycket tillbaka. Vi har haft det kämpigt till och från genom åren och visst finns det tillfällen jag känt att jag hade kunnat gjort något roligare än att amma o byta blöjor (men livet är inte roligt jämt utan barn heller). Njuter desto mer nu av de tillfällen jag kan göra något själv. Uppskattar allt i livet mycket mer sen jag fick äran att bli mamma till mina tre. Men alla är vi olika och hittar olika sätt att leva våra liv, härligt tycker jag. Dötrist om alla var och tyckte som jag.

Precis, som lite äldre mamma så lägger sig allt det här med yta och ”passa in” tankar. Kissie är ju uppenbarligen inte där än, så tycker hon ska ta det lugnt..

Det där var ju en lagom nedvärderande kommentar.

Tyckte inte alls den var otrevlig. Bara ”stressa inte, vi har alla varit där”

Exakt så jag menade. Som hon skriver är det ju bättre att vänta, hon är ju inte ens 30..

Åh jag känner sånt komplex över just detta ämne. Alla min kompisar älskar barn och vissa har redan skaffat några. Själv har jag världes underbaraste sambo som jag egentligen vill ha familj med. Mitt problem är att jag absolut inte trivs i barns sällskap. Jag blir jättestressad och vill bara därifrån. Blir nästan äcklad.. och det känns jättehemskt. Jag tycker ju inte illa om dem som individer utan bara hela situationen kring dem. Det känns som sån tabu att känna såhär och det finns ingen jag kan berätta det för. Min sambo hade nog blivit ledsen om han visste hur jag kände för han älskar att vara kring barn. Mitt i detta vill jag samtidigt ha en egen familj med mannen i mitt liv (så som man alltid sett framför sig). Känns som en biologisk felprogrammering.. 🙁

Jag menar inte att förminska det du känner, men min erfarenhet är att det är stor skillnad på barn i allmänhet och ens egna barn. Alltså; riktigt jävla stor skillnad ?

Det är det som jag hoppas är lösningen för mig 😉 att jag inte skulle känns så inför mina egna barn. När är med mina kompisar som har barn måste jag alltid fejka att jag tycker dom är söta och härliga fast jag egentligen tycker dom är en pina.

Och jag gjorde precis likadant, fick låtsats att jag var intresserad och att de var söta!
…Och mina egna kan jag inte stirra mig nog på!! <3 Det är MEGASTOR SKILLNAD.

Jag tror att man alltid måste fejka med föräldrarna eftersom de alltid tycker att barnen är det mest fantastiska som finns typ.

Jag gillar att hänga med barn och leka med dem, men bara om föräldrarna inte är där eftersom det blir så svårt med att förhålla sig till barnen som självständiga individer när de är där.

Haha, på tal om att föräldrar alltid tycker sina egna barn är de sötaste så var jag på ett barnkalas för några år sedan med många gäster jag aldrig träffat förut. Fram till mig kommer en liren pojke som ville leka med mig, och jag hann tänka (förlåt alla) tanken att det verkligen inte var ett sött barn. Strax därefter kommer pojkens mamma fram till mig och börjar prata med mig eftersom hennes son fortsatte leka med mig och inleder typ med att ”han är ju så söt så vi vet redan nu att han kommer bli en favorit hos tjejerna” alltså helt seriöst. Och jag kände bara nej tyvärr din son är inte så söt, men hade inte hjärta eller mod, hehe, att säga så, så jag höll med och började prata om något annat

hehe okej

nej haha vad bra att du inte sa något. hade ju varit hemskt ”nä jag tänkte ju precis på att han är ett ganska fult barn lmao”

Jättestor skillnad!

Jag klarar inte barn i stora grupper och tyckte det var asjobbigt att hänga med kompisars barn innan jag hade några (de tar sjukt med uppmärksamhet ?)

Det är där jag blir rädd för mig själv. Jag älskar att vara kring barn, men är orolig för om jag kommer vara intresserad av att skaffa själv.

Till Hej; du är exakt som jag!! Får panik av att höra små barn typ springa och leka och skrika, och har aldrig i hela mitt liv tyckt en sån där liten nyfödd bebis är gullig. Aldrig. Jag kan inte prata med barn, och allt dom säger intresserar mig liksom inte.. däremot är jag BESATT av katter och hundar, får lyckopirr i magen varje gång jag ser en ute och kan titta på söta djurvideos i timmar och bara ligga och le för mig själv. Jag får ”mammakänslor” av djur, vill ta hand om dem, gosa, leka, prata, ställa frågor och bara älska dem, en känsla jag aldrig nånsin fått av något barn. Jag kan inte se mig själv ha barn, och tanken på att folk omkring mig snart börjar skaffa barn (är 27) gör mig ledsen, för då känns det som att allt kul är över.. inga kompisresor, dagsfyllor och snack om ytligheter på många många år. USCH. Folk säger till mig med att jag kommer ångra mig och att jag kommer vilja ha barn ”sen” men ärligt, borde man inte känt något vid det här laget? Om ett litet barn typ säger nåt till mig i en affär är jag helt oberörd, eventuellt irriterad eller lite äcklad. Är också biologiskt felprogrammerad i guess 🙁

Vi är fler som känner precis som du. När man börjar prata om dessa frågor märker man att man inte är ensam. Jag har ett helt tjejgäng som är lika felprogrammerade som du 😉 Du får hänga med oss när dina andra vänner skaffar barn. Champagnefrukostar och kolla på gulliga djurbilder är mer eller mindre ett måste.

Får jag bli vän med dig och dina vänner? Seriöst alltså. Låter helt fantastiskt!!! Alla mina vänner har barn och jag sitter här med mina hundar och 0% barnlängtan och känner mig ensam.

Självklart!!! ?

Omg can I join? Låter så jäkla mysigt ?

varför skulle du vara mer förprogrammerad än någon som vill ha barn? Dumheter, världen klarar sig bra utan din fertilitet och du klart dig bra med dagsfester och gulliga djurklipp så du är väl utmärkt programmmerad 🙂

Åååh, jag är i exaktstallet samma situation! Fyller 27 i år, har underbar sambo och så vidare men har NOLL tankar på att vilja ha barn och tycker mest de är läskiga… En hundvalp däremot skulle jag lätt kunna skaffa typ imorgon (har alltid haft hund men sen vår förra gick bort för ett år sen har det varit tomt 🙁 ). Föräldrarna till både mig och sambon har börjat tjata ompå barnbarn nu och min sambo vill ha barn så småningom men jagvi vill verkligen inte… Är rädd att det kommer ta slut mellan oss på grund av det, att jag alltså vägrar barn medan han vill ha. Känns också ”okvinnligt” att situationen är just sån, att alla dömer mig som en ”dålig kvinna” pga det.

Jag är 22, har största delen av mitt liv känt att barn inte är något för mig. Har alltid fått ta hand om mina småsyskon och det är inget lätt jobb alla gånger, därför kände jag tidigt i mitt liv att barn inte är något för mig. Förra året träffade jag Mr Right, och sen dess har jag kommit på mig själv med att längta efter barn flera ggr. För ofta höra från folk i min omgivning att jag är så duktig med barn, men det får vänta några år till. Nu känner jag iaf att jag faktiskt vill ha egna barn inom de kommande åren

Vill verkligen inte få barn. Jag vill vara min egen, ansvara för mitt eget liv, njuta av resa, sova länge, spontan. Sett så jäkla många personer både vänner och familj som efter dom fått barn bara är mamma. Vill aldrig bli en sån människa. Njuter av att vara egoistisk och göra vad jag vill med min tid, kropp och ekonomi.

Är 28 år och har aldrig längtat efter barn, eller känslan av att va gravid. Mår lite illa av tanken att något ska växa inne i min kropp..

Ja må illa gör man ofta av själva graviditeten :p men känna barnet hicka och sparka därinne är häftigt!

Haha fast just tanken på att en alien är i ens kropp och att man då inte är sin egen.

Jag har tagit hand om barn sedan jag själv var 12 ( komplicerad familj) så jag vet jag kan ge ett barn vad de behöver och att man klarar av det. Men just tanken känns så onaturlig trots att det är de naturligaste i världen ?

Kattunge känna rimligare ?

Kände precis som du i den åldern och några år till. Gillade verkligen inte barn jag heller och hatade alla som fick barn och gick in så hysteriskt i mammarollen och bara pratade blöjor och amning. Sen bara insåg jag att jag ville nåt annat än att festa, jobba osv, o bara insåg att läget då det passsr perfekt att få barn aldrig kommer. O bara blev gravid o har älskat mina två barn sen dess. O nu har jag lite av varje med jobb, resa, fest osv, och det är cheesy men livet har fått en mening.

Jag ammade – i tre ÅR!!! – och ammade i stort sett överallt. Satt jag bredvid någon på ett flygplan t.ex. brukade jag artigt fråga först om det var ok att mitt barn ammade – och jag mötte aldrig någonsin kritiska blickar, kommentarer eller ett blankt nej. Att amma var väl den enklaste detaljen av alla! Liksom att ha ett litet barn.

Min lilla unge hängde med mig på massor av resor runt världen och var aldrig ett hinder eller ett problem. Nu ville jag iofs aldrig ut och festa runt om kvällarna på mina resmål, så det gjorde väl sitt till.

Det ENDA som jag tycker är negativt med att ha barn är oron man bär med sig resten av livet. Min fyller strax 18 och hur klok och smart och fantastisk hon än är, är jag ändå fylld av ångest över allt som en ung kvinna kan råka ut för i livet, och nu har jag ju inte längre samma koll och samma möjligheter att påverka, som när hon var liten…..

Nu är iof min dotter bara fem månader men hon är med oss överallt. Visst, man får planera lite mer och ta dagen lite som den kommer men vi lever näst intil som vanligt, som innan barn. Vi har inte slutat att resa, idrotta, träffa vänner eller äta ute på restaurang (bor inte i Sverige tåls att tillägga) etc.. Jag tror, som många innan sagt, att det beror lite på åldern också, jag är 34 och min man 41.

Jag fick första barnet vid 25 och nu vid 28 är jag 3-barnsmamma. Jag har ju själv valt att skaffa 3 barn och jag älskar dom så mycket att det gör ont.

Dock med facit i hand så tror jag att det är hälsosamt att ”leva ut” innan man skaffar barn. Annars blir man lätt rastlös och bitter. Ångrar inte mina barn, men tror att jag hade varit en bättre mamma om jag hade levt lite galet innan jag fick dom.

Tack för en ärlig reflektion!

Vad är att leva då? Jag tycker genuint illa om att festa och slutade tvinga mig själv att görs det strax efter 20 (innan dess tänkte jag att jag skulle pressa mig själv att gå ut så jag inte ångrade mig. Inget av de grejerna som får det att pirra till inom mig av glädje involverar vilda aktiviteter, fest eller att något annat särskilt utlevande.

Tycker det är skönt att vara gravid nu för då insisisterar inte folk inte det minsta på att man ska dricka alkohol.

jag tänker att det är som med partners. En del mår bra av att leva ut ett intensivt singelliv med massor av tillfälliga förbindelser innan de stadgar sig. Men vill man genuint inte ligga runt ska man ju inte pressa sig själv, och det skulle knappast gynna framtida relationer heller.

Saker jag kan göra som barnlös men som blir jobbigare och svårare med barn:
Spontant sticka till Kina, om jag har flextid på jobbet: komma in till jobbet vid 10-11 tiden och gå hem vid 19-20 ifall gårdagen blev sen, vandra (halvjobbigt med barn som är för stora för att bäras, men för små för att gå över 1 mil varje dag), spela datorspel en hel helg, ha filmmaraton, få sova till 11 på dagen, lugna mornar, spontant gå ut och äta på en pub, ha sex i 4 timmar, gå på teater, gå på opera och balett, äta glass och jordgubbar till middag. Tvätta varannan vecka, vara engagerad i välgörenhet, läsa kvällskurser på universitetet, laga kryddstark mat (jag kan äta en halv burk Sambal oelek med sked typ).

Exakt så.

förlåt men vem har sex i 4 timmar? är det bara jag som är tråkig?

Ja

Du låter som mig. Ska vi bli vänner!? :’D

Det är intressant, för min dotters kompisar (hon är 18) säger i princip samtliga att de vill bli mammor som unga, före 25 i alla fall. ”Ingen” vill bli en ”gammal mamma”. Jag vet inte vad som är så förfärligt med att bli mamma kring 30? Eller ännu äldre?? Har de själva måhända mossiga päron som avskräcker? Jag blev själv en rejält äldre morsa och tycker ofta att jag är både coolare och mer fördomsfri än många yngre. Dvs ungdom är INTE detsamma som ett öppet sinne…! Inte alltid i alla fall.

Tycker det är bra om fler aktivt verkligen tänker igenom beslutet att skaffa barn. För det är jobbigt och krävande och man måste sätta barnens väl och ve först under ett antal år. Vet man med sig att man är dålig på det och helst vill leva ett liv på sina egna villkor så ska man inte skaffa barn, barn har aldrig valt att födas och ska inte straffas för sina föräldrars val genom att få en dålig uppväxt. Det jobbiga får man tusenfalt igen, men det krävs ju ändå att man orkar ta sig igenom det jobbiga.

Mycket bra skrivet! Håller helt med dig.

Kissie skulle aldrig klara av ett barn! Hon kan ju inte ens ta hand om sig själv haha!

?

Usch…tyckte på riktigt synd om kompisar som med darrande röst och glada ögon berättade om stora nyheten. Min enda tanke var- varför ? Tills det hände en olycka ? Från första sekunden kände jag ansvar och glädje och när hon efter 62 timmars värkarbete och akutsnitt föddes – glad att jag låg på britsen i operationssalen. Jag hade svimmat av kärlek, helt enkelt. Detta hände 12 år sedan, jag har fått den mest förtjusande tjejen i världen. Men det blev inga syskon, det visste jag direkt efter första mötet med mitt livs största kärlek. Älskar hennes pappa också – men känslor för henne slår allt. Obeskrivligt ?

Var 26 med min första, har 2 nu och 1 påväg.. Och ibland kan jag verkligen känna mig låst. Jag kan inte bara åka nånstans o hälsa på vänner i andra städer osv. O barnen är så små så jag kan inte lämna dom iaf inte den minsta o snart har jag ett nytt spädbarn ja inte kommer kunna vara ifrån (över 1 natt) på minst 1.5 -2 år. Ser hur mina vänner som ännu inte skaffat barn reser o festar o hittar på saker medans jag sitter här i bajs blöjor o gnäll typ 😛 för att inte tala om alla sömnlösa nätter man fått gå upp flera gånger o trösta o försöka natta om. MEN med det sagt så älskar jag mina barn över allt annat och skulle aldrig vilja ha dom ogjorda. Och när småbarnsåren äntligen är över så kommer jag väl få sova igen antar jag. Och sen blir dom ju stora en dag 🙂 tycker såklart det är lite av livets mening att skaffa barn och efterlämna sitt arv här på jorden.. Men förstår även folk som väljer att inte skaffa barn.

Men tänk sen också, dina barn kommer vara stora innan dina vänner som får barn senare, så medans de fortfarande kommer vara låsta med barnen så kommer du och din man typ kunna åka på vinresor och vad nu 40+ människor gör på vuxensemester.

Vadå, varför kommer du inte att kunna vara ifrån ditt barn över en natt de närmaste 1,5-2 åren? Jag har själv ett spädbarn och ser inget som hindrar det? Jag VILL inte vara ifrån henne, men det är klart att det skulle gå? Jag förstår verkligen inte vad du menar.

För det första kommer jag ju amma barnet på natten i flera månader o för det andra så om den nya blir som mina tidigare barn så kommer hen skrika flera gånger om natten efter mig i typ 1 års tid minst och det är inget jag vill utsätta en barnvakt för + att vara borta en hel natt o veta att ungen skriker efter en känns ju inte kul. Jag vet att det är fysiskt möjligt att vara borta 1 natt eller dag eller flera dagar men det är inget jag psykiskt kommer kunna vara förens ungen sover hela natten osv.

Aha okej, då förstår jag vad du menar. Det låter jobbigt med barn som skriker på natten, jag hoppas att det nya barnet är tyst som en mus istället 🙂 Barn är ju verkligen så himla olika. Innan vår dotter föddes trodde jag att vi skulle vakna av gallskrik flera gånger per natt, men hon ligger bara tyst och sprattlar när hon vill ha mat på natten. Jag vaknar ju av det, men hennes pappa märker ingenting. Hoppas som sagt att det blir så för er med! Och grattis till graviditeten förresten 🙂

Jag blev en så mycket bättre människa när jag fick barn. Jag gick från att vara en självcentrerad bulldozer till en betydligt mer ödmjuk och tacksam version. Jag längtar verkligen inte tillbaka!

Hoppas du inte tror att alla genomgår eller behöver genomgå den förändringen. 🙂

Nä det finns ju dom som är rätt härliga fast dom inte har barn ? och ännu fler föräldrar som råkar vara helt odrägliga

Jag är 31 år och vill aldrig ha barn. Jag älskar djur och det är det enda jag behöver. Barn är och kommer alltid förbli något som jag inte tycker om.

Sorgligt. När ett samhälle slutar att skaffa barn är det ett tecken på att något är väldigt väldigt fel.

Det finns många i samhället som vill skaffa barn och om jag säger nej till barn så är det verkligen inte sorgligt. För jag tänker inte skaffa barn bara för att alla andra gör det – barn är nämligen inga leksaker och jag vill att barn ska växa upp hos familjer som älskar dem och som inte kommer ångra sig.

Jag jobbar på förskola, så jag gillar ju så klart barn, men vill ändå inte ha egna. Inte för att jag festar, lever ett vilt liv eller reser mycket, jag vill bara inte ha barn, precis som att jag inte vill ha hund, bli bonde eller skaffa sportbil. Ser inte poängen liksom.
Himla tur att man får välja själv!

Jag är likadan, men jobbar på skola. En gång fick jag frågan hur tusan jag kunde vara en bra lärare om jag inte ville ha barn. Eh ja, jag ska ju liksom inte ta förälderns position, då är man nog fel ute.
Minns de första dagarna på lärarutbildningen när någon sa till oss studenter att alla som var där för att barn är gulliga och söta kan lämna nu, det kommer inte att fungera.

Tråkigt med er som uttrycker sånt hat.
I såna fall borde ni väl även att tycka att barn bör bli behandlade illa också? Tryckas ner under sin uppväxt, inte få känna sig älskade mm..

Räcker det inte bara med att säga man ogillar vissa barns beteende?
Barn är ofta oerhört empatiska och inte misstänksamma och färgade av olika upplevelser (som vuxna)

Absolut inte. Barn ska inte behandlas illa och jag mår dåligt över hur en del behandlar barn och det gör ont i hela hjärtat. Däremot vill jag inte ha barn för jag är inte den typen.

Jag gillade inte alls barn för 8 år sedan. Tyckte de var klängiga, jobbiga, snoriga och ouppfostrade. Tyvärr älskar alla barn mig också så jag har alltid stått i centrum i deras värld = ännu jobbigare om man inte gillar barn. Men sen hände något. Min bror var borta på jobb och hans fru skulle föda inom 3 veckor – men bebisen ville komma betydligt tidigare än så. Så där sladdade vi in på BB, fort som fan, in på förlossning och när jag kände ”nä jag vill inte se massa blod och grejer” sa min svägerska åt mig att stanna, så det gjorde jag. Det var verkligen som att få se ett mirakel. När jag fick hålla i den där lilla sprattliga flickan senare under kvällen så förstod jag att det var det där som var meningen med livet. Hon och hennes numera 3 syskon (snart 4!) är höjdpunkten i mitt liv. Det finns få saker som gör mig så glad som när jag får ha hand om dem. Att de finns har gjort mig mer harmonisk som person och jag är väldigt tacksam nu. Jag tar ingenting för givet längre.

Jag vill absolut ha barn i framtiden men eftersom jag valt att leva utan en man så vet jag inte om jag har hjärta att ge en sån uppväxt till mitt barn. Svårt det där.

Jag är 25. Jag levde med min fd sambo som hatade barn, jag ville inte ha barn.
Barnlängtan kom, gjorde slut, varit singel i 1.5 år (tror jag, lite mer är det nog), och har dessutom träffat mannen med stort M.❤️

Han har två barn sen tidigare, 4 och 6 år. Men han vet inte riktigt vad han vill, men jag ger honom tid och han vill ha fler barn. Så jävla kär i den mannen alltså. Familjeman som även vill gifta sej – om vi skaffar barn. Men jag tänker inte ”Åh om några år skaffar vi barn!” Utan jag tar allt som det kommer 🙂 Det är ändå några år kvar innan jag är redo för barn och eftersom han inte vet vad han vill så spelar det ändå ingen roll. Väntat 1.5 år på träffa den rätta, kan vänta många månader på att han bara skamfå vara och andas.

Jag ville ha barn när jag var drygt 30 men mannen ville inte. Och så viktigt var det inte så jag lade ner det…

När jag var 38 skilde vi oss (av andra skäl) och jag dejtade och hade kul och blev sedan som 39 1/2-åring ofrivilligt gravid med en kille jag träffat några månader (åt mini-piller).
Inget optimalt alltså men jag fattade att jag var gravid först efter 13 veckor (hade blödningar som jag trodde var mens emellan) och jag kände inte för en sen abort.

Såklart älskar jag min son över allt annat (är sambo med pappan fortfarande) men jag kände/känner ingen längtan efter fler barn.
Är helt enkelt ingen generell ”barnmänniska” som älskar bebisar (älskar kattungar mer ?) så det är nog olika.
Sammanfattning : Man ångrar aldrig ett barn.

”Man ångrar aldrig ett barn”

Fel.

Var väldigt försiktig med kommentarer som den du avslutade med. Många ångrar visst sitt föräldraskap. Det finns forskning i ämnet och scrollar du bara ner lite i detta kommentarsfält ser du en som ångrar sig.

Att skaffa barn är ett stort och livsförändrande beslut. Att pränta in den falska ”man ångrar sig aldrig”-meningen i folk som är osäkra är jättefarligt. Inga barn förtjänar att födas och bli en börda.

Sammanfattning: DU ångrade dig inte. Men andra gör det.

Inte friska normalt funtade människor…

Att det finns jobbiga stunder/dagar/veckor är en sak. Att önska att barnet inte fanns är en annan!!

Sjävklart önskar inte folk som ångrar sig livet ut barnen! De älskar ju sitt barn. och man ångrar ju heller inte barnet som individ utan själva valet att skaffa barn innan man hade några.

Man kan ångra sig eftersom man t ex inser att man inte är en bra förälder oxh inte borde skaffat barn för att man inte orkar ge det som barnet behöver. Eller att man egentligen inte vill sätta sig själv i andra hand (men ändå gör det eftersom man är en empatisk människa som älskar sitt barn).

Att tro att alla som inte blir gladare av att skaffa barn än att avstå (enda rimliga följden av ditt påstående att man inte kan ångra ett barn…) är oempatiska och normala människor är inte särskilt trevligt eller genomtänkt.

Har det slagit dig att med den logiken skulle du blivit lyckligare ju för fler barn du skaffat, varför inte 15 stycken, för normala människor ångrar ju aldrig barn och klart du inte ångrar stackar nummer 15 då!

Man ångrar ju heller aldrig ett barn som person (som man ju älskar) även om man skaffade det med en psykopat. Ändå bör det gå att förstå att det är ett väldigt dåligt livsval att skaffa barn med fel partner och man kan ångra det valet. Man kan säga ”jag borde inte skaffar barn med den där mannen som slog mig” trots att man älskar barnet som individ och aldrig skulle välja att leva utan det.

Anledningen till att det är viktigt att påpeka att man visst kan ångra barn eller känna sig olyckligare med barn än utan är att tror folk som du så finns en risk att en del människor skaffar barn av helt fel anledning, och det vill vi skydda barnen ifrån.

Tyvärr har du fel. Min mor önskar och sa många gånger att hon inte ville att jag skulle finnas Eller borde tvångsinläggas på institution. Jag slätade över och ställde upp hur mycket som helst- det hjälpte aldrig. Som vuxen har jag ofta kännt att jag borde dö – det var ju ändå ingen mening med allt. Hon skrivit till och med offentligt på social medier att hon föredrar mina bröder. (Jag har inget besvärligt barn, tvärtom)

Sluta döm. Normen är skaffa barn. Därför gör folk det även om de känner innerst inne att det inte är rätt för dem.

Folk känner så här oavsett hur upprörd det gör dig. Och det betyder inte att man önskar att ens barn skulle dö. Det betyder att man önskar att man tagit ett annat beslut angående föräldraskap. Ju mer folk vågar prata om detta, desto färre barn kommer födas till ovilliga föräldrar.

Jag kan förstå Alexandra. Jag och min sambo är båda över 30 och enda paret i vår vänskapskrets som inte har barn. Men när vi umgås med våra vänner och det kryllar av barn som skriker medan föräldrarna är trötta och inte kan fokusera på ett vuxet samtal – då funderar vi ofta båda på om vi vill hamna i den sitsen någonsin. Vi delar ett så skönt liv, med mycket närhet och kärlek, sovmorgnar, spa-weekends, roliga resor och vi planerar sällan något utan tar dagen som den kommer. Det känns inte så lockande att vi skulle behöva anpassa oss efter ett barn. Och jag tycker det låter så osympatiskt och självisk när jag säger det, men det är så det känns… Det känns lite lyxigt att vi idag i Sverige verkligen kan VÄLJA om vi vill ha 0, 1 eller 10 barn. Obs menar inte utifrån fysiska förutsättningar utan helt enkelt att vi förr ju var tvinga att bli avelskossa när vi gift oss…

Vad är mest själviskt – att skapa en liten kopia av sig själv eller att inte göra det? 🙂 Att skaffa barn är också själviskt. Så länge alla gör vad de verkligen vill kommer allt bli bra.

Vi som inte brinner för att ge all energi och kraft till ett barn, bör inte skaffa. De som inget hellre vill än att ha ett barn att rå om, bör skaffa.

Jag skulle aldrig ha barn… Jo tjena.. 35år och två stycken nu på 3 och 6 år.
Kände väl att man inte ville att ens gener skulle dö ut typ och att mor och farföräldrar skulle få bli just det…

Jag älskar mina barn, men hatar att vara mamma.

Hatar att vara låst, hatar att behöva passa på precis allt, hatar att aldrig kunna ha det rent och snyggt hemma, hatar att aldrig kunna vara spontan..

Sen HATAR jag min kropp efter, hård träning och bra mat hjälper inte mot hängiga tuttar och sladdrig hud. Håller på att sparar ihop pengar till tummy-tuck och silikon och ta bort sladder från låren. Typ en 100tusen i kostnad om inte mer…

Men kanske får råd när man är 60 år för barn kostar en jävla massa pengar!
Så egentligen hade jag nog varit lyckligare och snyggare utan barn, för graviditeter förstör kroppen så in i h#e.. Iaf för de flesta kropparna.. Nu hade jag tur och slapp förlossningsskador som många får, men ärr och en kängrupåse på magen är nog för mig!

Mvh en bitter(censur)

<3 Kram. Modigt att du vågar säga hur du känner.

Jag betalade 60 för min bröstoperation. Sparade ihop till det på tre månader så det behöver inte ta lång tid 🙂 tummy tuck behövde jag inte göra, fick aldrig någon lös hud (antingen tur, fit sen innan eller bra gener vem vet). Min kropp ser ut som innan barn. Eller ja större tuttar idag, tog större implantat nu när jag opererade mig, hade sillisar innan graviditeten med.

”Jag betalade 60 för min bröstoperation. Sparade ihop till det på tre månader så det behöver inte ta lång tid ?”

Good for you.

Hahaha medveten om att det finns folk som får mindre 20k efter skatt i lön? ? så jo, det kan verkligen ta lång tid.

Det är så jävla jobbigt men så jävla värt det. Vad mer kan man säga… att älska någon så mycket och få så mycket kärlek tillbaka. Det är helt jävla gränslöst och en kärlek som inte tar slut. Det är dippar, man känner sig ibland låst eller otillräcklig och att man har förändrats. I slutet av dagen tycker jag alltid att det är värt det. Man längtar tills de ska sova för att få vara ifred men saknar dem så fort man somnat. Helt jävla sajko ;D

Tillägg:
Jag ogillar andras barn. Man behöver inte vara barnkär för att skaffa barn. Kanske behöver man någorlunda psykiskt stabil dock.

Exakt. Jag är ingen barnkär person men älskar min son. Och gillar trevliga barn. Men gillar inte barn för att de är barn liksom…

Komiskt att så många skriver att de blivit en bättre och mer ädel människa efter att de fått barn. Finns väl inga mer självcentrerade människor än småbarnsföräldrar, utom möjligen barnen själva.

Skulle aldrig ha barn eller gifta mig ? Sen träffade jag världens bästa människa och blev jag med barn, mot alla odds, och tänkte att det var väl meningen då ☺️ Min pojke på 6 år är det finaste och bästa jag har ❤️ Snäll, rar, omtänksam och rolig ❤️ ”Mamma jag älskar dig” är det bästa en kan höra ❤️ Skulle ljuga om jag sa att det stundtals inte varit tufft. Men han blir äldre och det blir lättare ? Har MS och bara det är en utmaning i sig.

Jag är så rädd för att bli ”morsa” ni vet en person som BARA är sina barn? Är gravid, fem månader, och är så galet taggad på denna unge men livrädd för att bli ”morsa”. Vill liksom inte tappa bort mig själv, tycker själv att jag är rätt nice. En av mina vänner sa alltid ”du kommer förstå när du får egna barn, det är meningen med livet”… som att ett liv utan barn är mindre lyckligt? Eller mindre tillfredställande? Hur gör man för att inte bli sån?! Mvh panik

Äsch man behöver inte bli sån. Jag är inte så, är 28 och har en 3-åring. Driver företag och har pga det väldigt fritt så hinner träna varje dag och ta hand om mig själv (viktigt för mig) och umgås med vänner. Ska börja spela tennis med en tjejkompis en gång i veckan nu med. Plus att jag och sambon gör roliga saker ihop med 🙂 Enda jag inte gör är att gå ut och supa, det slutade va intressant när jag var 23-24.

Du gör rätt i att spela tennis, roligare sport finns inte. Spelar själv och har gjort hur länge som helst, det blir bara roligare och roligare?

Men du måste väl själv kunna styra över ditt eget beteende? Bara för att någon säger päron, behöver inte du säga päron. Och blir det päron av det så blir det väl så, för att det är så du känner.
Jag avgudar mina ungar men är väldigt noga med vad jag säger högt, till vem, när och hur (och oavsett vad det gäller)

Självklart är jag det. Men den här vännen var inte så innan hon fick barn, nu är det en helt annan (rätt tråkig faktiskt) person som ersatt min vän. Och jag saknar den hon var innan. Så att ”tappa” mig själv efter jag fått barn är min skräck…

Samma här!

Nu säger jag det förbjudna… Jag som har två underbara pojkar som jag älskar, 6 och 8 år gamla. Som jag skulle göra allt för och jag inte ångrar för en sekund. Men sen jag fick barn och vet vad det innebär förstår jag om man väljer bort barn.

Jag är karriärfokuserad och har en spännande karriär (inom forskning) framför mig, och har därför alltid blivit lätt avskräckt av barn. Jag vet att det innebär en mycket minskad löneutveckling, medan män inte alls får den effekten av att skaffa barn. Dock har jag alltid kunnat tänka mig att ha ett barn, eftersom jag själv är ensambarn och vet hur fantastiskt det har varit för mig. Men jag har också mött motstånd pga det, typ lika mycket som när jag berättar att jag är tveksam generellt till att skaffa barn. Tankar?

Allt handlar i grund och botten om vad man vill prioritera. Man skaffar inte barn bara för att alla gör det utan det måste passa in i ens levnadsvillkor. Mina grannar har två barn och de jobbar konstant. Mamman är forskare och jobbar hela tiden och reser bort väldigt mycket och hon ville inte ha barn från början för hon var i toppen av sin karriär. Men hennes man ville och barnen flänger både hit och dit.

Jag är ensambarn och människor får säga vad de vill för det struntar jag i. Bry dig inte om vad andra människor säger utan gå din egen väg men tänk på att barn är ingen leksak.

Jag förstår dig, både jag och min man är forskare. Vi bor utomlands och där vi arbetar är det vanligt att inte skaffa barn. Vi har inte gjort det och många av våra kvinnliga och mannliga kollegor lever också i parrelationer utan barn. Även om det skulle vara möjligt att tex ha med en nanny på konferanser, sabbaticals mm så känner vi inte att barnagrejen är så viktig för oss att det skulle vara värt det. Tror också det kan bli ensamt för barnet att växa upp i en familj där båda föräldrarna reser så mycket i jobbet. Kanske det hafe varit annorlunda om vi levt i en miljö där barn var normen och man hade släkten nära.

Jag förstår inte riktigt varför man måste dela upp saken i två läger: Skaffa barn och sluta ha kul eller inte skaffa och få leva på som vanligt. Att ha barn är ansträngande, ett jäkla ansvar och tungt i perioder. Men det är aldrig, åtminstone aldrig för mig, tråkigt att ha barn. Man kan göra alla grejer som man gjorde innan men kanske anpassa sig lite beroende på hur gamla barnen är. Vi har rest, festat och gjort de flesta saker vi gjorde innan ungarna kom. Kanske inte lika spontant men det går hur bra som helst. Det blir liksom vad man gör det till, förutsatt att man är två föräldrar och frisk såklart. Jag har aldrig velat ha tillbaka mitt liv före barnen, kärleken till dem betyder allt.

Sedan tycker jag man kan lägga ner snacket om att ”hata barn”. Barn är människor precis som vuxna och är olika individer och personligheter. Dock så förstår jag att vissa känner sig obekväma kring barn eftersom det kan kännas lite onaturligt att kommunicera med någon som inte lärt sig alla sociala koder och samtalsregler ännu. De flesta ungar är ju rätt svårsnackade.

MEN bara för att jag själv gillar att ha barn förväntar jag mig inte att andra ska tycka samma sak. Andras livsval angår och påverkar mig inte. Ungefär hälften av mina närmaste vänner är frivilligt barnlösa och minst lika lyckliga som jag, så barnlivet passar inte alla.

Min barnlängtan är extremt stark och bränner igenom allt jag gör. Just därför läser jag inte en text eller bild av hejhejvardag längre, blir på riktigt avtänd på att skaffa barn öht efter två minuters scrollande på hennes sida. Där är jag verkligen #TeamAlexandra. Fy fan hur hon målar upp vardagen med en liten ??????

Då ska du nog låta bli att skaffa barn eftersom att hejhejvardag målar upp en bild som är väldigt nära sanningen med familjelivet.

Verkligen inte, känner inte igen mig alls i hur hejhejvardag målar upp det. Mitt liv är mer eller mindre detsamma efter barn som före. Men vi har ett lyxbarn som alltid sovit hela nätter. Hon är snart tre och vi har ännu inte haft en enda vakennatt 😀

Iofs lite riskabelt att skaffa barn och hålla tummarna för att de blir lyxbarn?

Jag tänker att det är bra att vara beredd på att man kan få en unge som inte sover hela nätter på ett par år, men sen ta det som en bonus om man får lätta ungar.

Majoriteten av alla barn är inte lyxbarn. Men sen behöver det heller inte vara så illa som det påstås 🙂
Folk tenderar att överdriva en smula. Dessutom är en del människor vekare än andra. Du kanske tycker att du har ett lyxbarn, nån annan att hen e ganska jobbig.

Men det där är så olika.. Jag fick t.ex barn mina föräldrar just blivit pensionärer och de har hjälpt till massvis! Det är guld värt att ha uppbackning, och blir därmed inte heller så kämpigt. Dessutom har jag haft barn som sovit bra mestadels.

I livet utan barn tänker en på sig själv nästan hela tiden. Ok, lite på släkt och vänner också, men det kommer inte i närheten av hur mycket en huvudansvarig tänker på sina barn. Heeeela tiden, jättejättejättejättemycket. Tom. egoister lyckas med det ett tag.
Därför går det inte att jämföra med innan –jag är ju liksom flera nu. En HELT annan referensram. Det går verkligen INTE att föreställa sig (nej, det är inte tomt prat). Det är inte som att ha ett husdjur, i alla fall inte för föräldern med ansvar och inte alls när barnen slutar vara små och gulliga. Det är mäktigt att få barn, en upplever MAKT: att ha ansvar för en helt ny person, att bli jätteviktig, att ha en uppgift, ge vidare sina värderingar (till en början, haha) , älska kravlöst, i alla fall inbillar föräldrar sig det. Det finns mycket ångest också såklart och det är absolut vidrigt när den är befogad.

Först säger du att folk utan barn är egoister. Sen beskriver du maktkänslan med att ha barn. Låter som en ganska stor ego-känsla tycker jag.

Nej, det sa jag inte alls.

Men annars har du rätt. Det finns absolut en ego-boost i att få barn. Fast renodlade narcissister struntar antingen i barnen helt efter ett tag och/eller vill skryta med barnen, medan balanserade föräldrar tar hänsyn till barnens personlighet utan krav på framgång.

Önskar att jag aldrig skaffat barn…men går ju inte att säga till folk som det är. Tror ni seriöst att folk berättar öppet att de ångrar sig? Därför tycker ni att ni inte känner någon som ångrar sig.

Varför ångrar du dig? Noll dömande, bara undrar.

Min mamma berättade för mig att hennes liv var bättre innan hon skaffade barn och har uttryckt på andra sätt att hon ångrade sig. Så jo, det finns de som berättar öppet!

Min sambos mamma har också sagt till honom att hon ångrar att hon skaffade barn.

Gör så jävla ont att höra. Hur ska jag trösta honom över det?

Så ni som slänger ur er ”man ångrar aldrig ett barn”, tänk gärna efter ett varv till hur den typen av information kan påverka folks val. Så kanske vi slipper att fler barn behöver växa upp med föräldrar som ångrar dem.

Åh. Igenkänningen. Går liksom inte att radera ur minnet att ha fått höra att jag var någons stora misstag.

Utveckla gärna varför

Jag har tjejkompisar som ångrat sig så du är inte ensam

Jag tror jag vill ha barn och jag har världens bästa sambo sen sju år tillbaka. Men mitt problem är att jag är osäker på om jag vill bo i den stad jag bor i. Vet inte om jag gillar min stad och om vi skulle få barn så känns det så definitivt, som att vi inte kan flytta härifrån på några år iallafall.

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Det stora längtan startade innan jag var klar med utbildningen och sedan hade jag helst velat ha barn direkt men väntade ut min man så att han också verkligen skulle vilja. Så det blev först när jag var 29år som jag fick första barnet.

Gillar förövrigt hej hej vardag. Kontot är tröstande när man har det jobbigt men när jag har det bra tycker jag att mycket är ganska överdrivet även om det fortfarande är kul. Gillar också kommentarsfältet på både bloggen och Instagram för att läsarna är så bjussiga

Jag ville verkligen inte ha barn tills barnlängtan en dag kickade in och jag såg gravida överallt och var avundsjuk på både det mysiga och deras krämpor. Jag kom liksom till en punkt där jag kände mig ”färdig med mig” och längtade efter att få rå om någon annan lite extra. Längtade efter en liten som liknade mig och mannen jag älskar.
Nu har vi 4 barn och känner oss färdiga och jag är fortfarande nöjd med att torka snor och barnrumpor hellre än att resa runt i världen. Väldigt tillfreds med det kaosiga familjelivet.
Jag tror dock inte att alla blir redo för barn och bör väl således inte skaffa barn. Vissa vill ha illusionen med konstant bebismys á la Instagram och trivs inte alls med verkligheten som bebisförälder. Tror alltså att det är olika i hur man känner både innan och efter man blivit förälder. Alla planerar ju faktiskt inte för det heller utan råkar bara bli gravida…

Har en 11-åring som jag älskar över allt annat. Vill dock absolut inte ha fler barn. Folk verkar tyvärr ha svårt att acceptera det. Det provocerar vissa att man inte vill ha typ 2-3 barn som de flesta (familjer med barn) har. Är helt säker på att jag inte vill ha fler. Man behöver inte barn för att vara lycklig i livet. Det är min åsikt. Kan tillägga att jag är 30 plus om det har betydelse.

Tillägg: Trodde för något år sedan att jag var gravid. Kändes som världens undergång. Lyckan dagen efter när jag fattade att jag inte var gravid var obeskrivlig.

Men eller hur! Jag har varit tveksam i flera år OM jag ens vill ha barn. Men okej, senaste året känner jag ändå att jag nog vill ha ETT barn. Och när folk hör det säger de direkt ”Vad kul du ångrat dig och vill ha barn. Men det är ju såååå synd om ensambarn! Skaffa två i alla fall!”. Så märkligt att lägga sig i ett sådant stort beslut?

Har en vän med två riktigt jobbiga pojkbarn som en gång sa ”Gumman, håll du stenhårt fast vid att ni försöker få ETT barn. Avundsjuka mammor kommer försöka få dig att skaffa fler men de vill bara att du ska lida lika mycket som de gör”. Skrattade ihjäl mig. 😉 Men insåg det kanske finns lite sanning där? Fördelen med ett barn är ju att man faktiskt kan få behålla lite egentid, säga till mannen att hörrö, nu ska jag sätta mig i lugn ro och läsa på ett kafé, du tar plutten så ses vi om 3 timmar.. 😉

Precis som att det provocerar folk att ha mer än 3 barn. Som att det är nån annans rätt att kommentera andras liv…

Jag började för första gången känna sug efter barn när jag fyllde 25 typ.. tänkte att jag skulle vänta tills livet ordnar upp sig med långvarigt förhållande osv men det ville sig inte riktigt. När jag var 27 visade det sig att jag var gravid och barnets pappa hade dumpat mig ett par veckor innan jag upptäckte graviditeten. Vi hade dessutom bara varit tillsammans någon månad. Jag var rätt deppig efter att förhållandet tog slut, kände inte riktigt att jag hade något kvar att leva för osv… men efter att ha pratat igenom det med exet så bestämde jag mig för att behålla barnet och från den stunden kändes allt ganska mycket ljusare. Visst var det jobbigt att inte göra det tillsammans liksom, han var med på MVC ibland och följde med på ultraljud och sen förlossning, men att inte leva tillsammans. Efter att barnet kom så började han bo hos oss på deltid och vi hittade faktiskt tillbaka till varandra och har numera ett till (planerat) barn tillsammans. Funderade inte ens på graviditet/föräldraskap som en uppoffring utan något som gav mig ett syfte, fick mig att må bra och känna mening med tillvaron. Jag ”skaffade” inte barn av rätt anledning kanske, men i slutändan blev det sjukt bra för oss.

Började längta efter barn extremt mycket när jag var typ 14 år, fick småsyskon när jag var 17, 18 och 20 år och längtade då ännu mer. Fick mitt eget barn när jag var 22 år och nu känner jag mig rätt lugn. Känner såhär i efterhand att längtandet var lite överdrivet, även fast jag hade en rätt realistisk bild över hur det är att ha barn.

Kände även en längtan efter många barn innan jag skaffade barn. Nu känner jag ingen längtan efter det. Jag är nöjd om jag bara får det barnet jag har. Om det blir fler får framtiden utvisa men jag vägrar stressa och pressa mig själv kring det. Jag skulle absolut kunna skaffa många om jag slapp vara gravid dock. Det kan fan karlarna få ta över!

Min son är min värld. Blivit en annan människa sen han föddes ❤

De flesta jag känner som fått barn pratar bara om hur livet har blivit sämre efter det. Vilket gör mig lite rädd för världen att så många skaffar barn fast de inte är redo eller endast av den anledningen ”att det ska vara så”

Har aldrig längtat efter att skaffa familj. Min dotter föddes för två år sedan, min bästa klängis.

Skaffa barn med en man som kommer ta ansvar. Det är mitt tips. Vi har delat på allt från dag ett. Jag ammar, han tar blöjor och nätter. Visst offrar man fritid men mina barn är det bästa besluten jag tagit i mitt liv. Vi har så kul ihop! De är kloka, medvetna, vältaliga och roliga. Min egna lilla klan.

Drömde aldrig om barn men blev oplanerat gravid som 20-åring. Efter henne kom två bröder med 7-års mellanrum.

Det blir vad man gör det till.

Precis! Jag och min sambo hjälps åt. Har man en man/sambo/partner som tycker det är kvinnans jobb/inte hjälper till/är en jävla mansbebis så skaffa inte barn med honom! Välj en vettig man som pappa, det finns massor med bra män där ute.

??

Ja, kunde inte hålla med mer!

Min sambo är en oerhört mycket bättre pappa än vad jag är mamma. Allt med ungarna kommer så naturligt för honom, och så självklart, han älskar att leka och lattja, och har så nära till barnet i sig att jag blir avis!

Vi fick två barn väldigt tätt (11 månader mellan), och jag hade aldrig överlevt utan honom! Han är min klippa i ALLT. Bebistiden är inte direkt min kopp te, men av flera skäl fick jag lov att vara hemma första 1,5 åren, till midsommar går han på semester så vi är hemma båda två över sommaren, och i september byter vi och jag får ÄNTLIGEN börja jobba igen!! Vet inte vem av oss som längtar mest 🙂
Pappan ska vara ledig i (minst) ett år och har haft nedräkning sen årsskiftet, det kommer bli awesome!

Det var inte det från början, men hann bli en extrem längtan innan första barnet kom. En del känner säkert igen sig: man träffar den där personen som får det att gå från ”Jamen, barn skulle väl vara schysst. Någon gång.” till ”Jag vill nu.”

Slängde p-pillren och… inget hände. Först sex år senare kom mitt positiva graviditetstest, resultatet av första ivf-behandlingen. Syskonet blev till på andra försöket och föddes nu i början av 2018. Visst, livet är inte detsamma som innan barn och det finns dagar när jag funderar på att käka kaffepulver med sked, men aldrig att jag skulle byta ut det.

Är det något jorden INTE behöver så är det fler människor. Vill man inte skaffa barn eller känner som Kissie – skaffa inga då! Varför ska mammor försöka övertala andra kvinnor att ”du kommer ångra dig!! Det är så väääärt!!!”? Vill en vuxen människa inte så låt dem va ifred, ångrar de sig sedan när de sitter ensamma när de är 60 får de väl skylla sig själva.

För min egen del är jag 25 år och har fått mitt första barn. Först nu fattar jag meningen med livet, allt jag gjorde innan (bott utomlands, festat järnet osv.) känns kul – men totalt meningslöst jämfört med mitt liv idag. Är genuint lycklig för första gången någonsin. Har dock alltid vetat att jag vill ha barn någongång, men trodde det skulle komma lite senare. Glad att jag inte slösade bort fler år utan barn men också glad att jag hann göra ”häftiga” saker (som bara går att göra utan barn) så jag har något att jämföra med.

hahaha! Det värsta är att man känner igen sig i allt Hej hej vardag lägger upp också….jag tänker att man kanske kommer till en punkt i sitt liv där man ledsnar lite på livet där man själv ständigt ska vara jordens medelpunkt

ja tror definitivt att man inte är redo för barn om man känner så. jag skaffade barn tidigt och hade innan de längtar hela livet efter barn. jag har aldrig ångrat mig. Ja känner mammor som skaffat barn för att dom råkat bli gravida och väljer att behålla men egentligen inte är redo. ja tycker fortfarande att dom inte borde ha skaffat barn, dom prioriterar bort sina barn hela tiden, sig själva å allt annat är viktigare. själv står ja å ser på deras sorgsna barn.. måste man skaffa barn? om man känner att man inte kan offra sin fritid under de åren, måste man skaffa barn då?

eller är de samhället som säger att vi borde. Vi borde ingenting. ja tycker man ska man en äkta längtan efter barn innan man skaffar dom, inte för att man tror att man borde, eller att man kanske ändrar sig i framtiden å de skulle va försent då.

Jag är 37 år och har idag en 1 åring. Jag har i alla fall de senaste 10 åren varit mogen nog för barn men inte velat ha. Med mogen menar jag att hade jag blivit oplanerat gravid så hade jag inte gjort abort då min situation hade kunnat hantera barn. Jag har haFt jobb och bostad. Jag trodde nog vid 35 att det ”skeppet seglat” men det störde mig inte. Sedan träffade jag en familjeorienterad man och det blev ett aktivt val, försöka sig på familj eller göra slut. Det blev en dotter av det hela och även om jag gillar sömn och egentid, vilket hon ibland inte ger en, så älskar jag henne så oändligt och vet inte vad jag kommer ta mig till om något skulle hända henne. Jag vill ge henne allt och mer därtill, inklusive uppfostran.

Åh det är en jobbig fråga det där. Jag växte upp med många syskon och underbara föräldrar. Mamma gjorde min barndom magisk och pappa gjorde den sisomtid ofattbart långtråkig men betydelsebart mer information-, språk- och uppfinningsrik. Jag tycker mycket om barn. Har alltid haft små syskon, kusiner och syskonbarn runt omkring mig men vet själv inte om jag vill ha barn. Är så rädd för att vara gravid men samtidigt vill jag kunna ge barn det jag fick. Pappa var i unga år (han fick oss efter 40) fosterförälder och det har jag funderat på. Jag vet inte. Jag känner inte den där instiktiva känslan att få barn, men jag känner ett starkt behov av att få ge min kärlek, tålamod och tid. Ibland vill jag bli en barnmorska. Vilket också är något jag fått ifrån pappa. Det var en dröm han hade men inte kunde fullfölja. Men då får jag ju bara så ”lite” tid med barnen. Så kanske lågstadielärare… Jaja, än är jag väl ung eller något sånt. Tiden får utvisa vad det blir för klarhet i frågan 🙂

Jag var inte speciellt sugen på att skaffa barn. I mångt och mycket tror jag också det handlar om att träffa rätt person att göra det med. Träffade sambon, och bara 1 1/2 år senare var jag gravid med tvillingar. Hade svårt att smälta att jag var gravid, och att det var två därinne. Jag som inte skulle ha några barn, väl? Jag var 33 när töserna föddes och älskar ihjäl så till den milda grad att vi skaffade en till. Så på dagen exakt 3 år senare kom deras lillebror. Ja, det är tufft att ha barn, men nånstans på vägen lär man känna sig själv lite bättre och får en annan syn på livet. Vissa stunder innan barn kan man sakna såklart men så är det med mycket annat i livet också. Det var en rolig tid DÅ, men nu är nu och livet förändras. Till det bättre, iaf för mig. Jag ser inte heller det som att man förlorar något, det mesta är ju genomförbart även med barn, det kräver dock lite mer planering, som man också lär sig på vägen som förälder. Sen är det vissa saker som helt tappar sitt syfte, och då är man väl done med det, det faller sig rätt så naturligt. Att vara förälder är härligt, jobbigt, skoj, tröttsamt, lekfullt men alldeles underbart.

Stackars barn som föds utan att vara hett efterlängtade och stackars mänskligheten som sakta men säkert förlorar sin förmåga att fortplanta sig. Tycker man inte om barn så ska man givetvis låta bli att sätta oskyldiga liv till denna värld. Inte undra på att många ungdomar saknar tillhörigheten som normalt finns i en familj och att man som förälder inte orkar med allt det där som följer med havandeskap, födsel och uppfostran.
Att få barn är ingen självklar rättighet och få förunnade. Använd kondom om du har det minsta lilla tvivel.

Verkligen plus ett. Verkar även som att de som ångrar sig alltid också har flera barn.
Ta lite j–a ansvar liksom om det är så jobbigt.. skaffa inte barn!

Alltså igenkänning ändå!
En av mina mer återkommande vardagsfunderingar numera. Jag är i en situation då det egentligen skulle passa bra att skaffa barn. Snart 30, gift med drömmannen (som skulle bli en helt fantastisk pappa och föräldrapartner), har alla de där sakerna som hus, ”vuxenbil”, trygg ekonomi etc. Mannen klättrar i karriären och jag pluggar till ett yrke med hög lön och i princip garanterad anställning. De flesta i vår ålder omkring oss är i bebis/småbarnsfasen, våra föräldrar är peppade på att barnvakta och ställa upp, vi är vuxna i huvudet och är färdiga med ungdomsåren sen länge, det är rätt läge i min utbildning att gå på föräldraledighet och så vidare och så vidare.
Jag gillar barn (även om det kanske inte är vad jag lever och andas för) och känner innerst inne att jag vill ha barn.

MEN jag är liksom så rädd för att ta steget. Rädd för hela den där förskräckliga föräldrabilden som målas upp där man förvandlas till en bajsblöjsdränkt sömnlös zombie med pattar ner till knäna och nerspydda joggingbyxor. Rädd för att förlora mig, min frihet, den sorts relation jag har med min man nu och hela livet så som det ser ut. Tindrande barnaögon och sånt dränker liksom inte rädslan helt och hållet.

Om jag väl skulle bli gravid skulle det ju bara vara att köra, och det skulle säkert bli fantastiskt mitt i allt blöjkaos. Jag förstår ju det där med ”ett helt nytt perspektiv på kärlek” och ”en ytterligare guldkant i livet”, men hur vågar man ta steget till att förändra allting?

Jag fick barn för 3 år sedan (var då 25 år), hade då en helt enorm längtan efter barn. När barnet kom fick jag en otrolig chock över hur livet vändes upp och ner, gick in i en depression och mådde riktigt dåligt. Det blev bättre efter några månader i terapi och med medicin, men jag var verkligen helt oförberedd på hur annorlunda allt skulle bli. Så periodvis har jag ångrat att vi skaffade barn, att vi kanske borde väntat lite till. Samtidigt ångrar jag givetvis inte min son, som jag ju älskar över allt annat. Tänker att man kan ju faktiskt känna flera saker på samma gång, och försöker att inte skämmas över mina känslor. Nu när frågorna om syskon börjat komma känner jag dock nästan panikkänslor, är väldigt tveksam till om det blir fler barn…

Kan minnas sen jag var liten att jag alltid velat ha barn. Älskade dockor och tog hand om dem som mina egna bebisar. Jag kände en press när jag kom upp i 17-20 års åldern. Tänkte att jag måste bli med barn snart, annars bli jag för gammal. Blev ihop med min kille när jag var 15 år. Och vi fick vår son när jag var 22 år. Vilket jag tyckte var precis lagomt. Han var inte redo tills den dagen vi planerade att jag skulle bli gravid.
Ångra inget. Idag är jag 24 år. Tycker barn är så otroligt mysigt och älskar min son så mycket. Känner man inte att man inte vill ha barn ska man absolut inte skaffa. Idag tycker jag att det inte ska vara någon självklarhet att skaffa barn. Alla kan inte få och alla vill inte. Därför jag aldrig fråga mina kompisar om dem ska skaffa barn. Det få dem berätta den dagen dem känner för det.

Självklart är jag det. Men den här vännen var inte så innan hon fick barn, nu är det en helt annan (rätt tråkig faktiskt) person som ersatt min vän. Och jag saknar den hon var innan. Så att ”tappa” mig själv efter jag fått barn är min skräck…

Jag blev gravid av misstag med min nyblivna sambo vid 23, levde innan graviditeten ett destruktivt liv, men att tvärt sluta dricka och börja planera framåt blev fantastiskt bra för mig. Jag skapade rutiner och trots en hemsk graviditet och förlossning fick jag tid att tänka över vad jag ville med livet. Nu är jag snart klar med min drömutbildning och är gravid i vecka 9 med samma fina gubbe. Har stadig ekonomi och ett stadigt boende. För mig blev det 100% rätt och förändrade mitt liv till det bättre, men jag förstår verkligen att alla inte känner så. Jag blev genuint lycklig, lugn och mer mogen. Det jag saknar kan vara likasinnade vänner som inte bara är ”mammor” utan också personer. Kanske en sovmorgon då eller då hade varit något. Men annars känns livet komplett. Barn är verkligen ingen lösning på livs- eller relationsproblem heller, vilket kan vara värt att tänka på. Det är extremt jobbigt. Men fantastiskt! Har vänner som hellre har husdjur eller mer ”frihet” och det unnar jag dem utan att försöka propagera för min livsstil ??‍♀️ Men umgås man med mig kommer ju min kladdiga unge på köpet.

Längtade inte ett skit efter barn. Undrade till och med genom hela graviditeten om det där med föräldraskap verkligen var något för mig. I samma stund som barnet var fött visste jag att jag skulle gå genom eld för henne. Det där går inte att intellektualisera. Det handlar om djupt rotade instinkter. Att vilja skydda sin avkomma. Kärleken är starkare än något annat jag upplevt och jag är enormt glad att jag inte valde ett liv utan barn. It’s The Shit. PS Man kan fortsätta resa och leva ett härligt liv ändå. Det blir lite mindre sömn bara, men man vänjer sig. DS

Jag hann aldrig längta efter barn…blev gravid trots spiral som en otroligt omogen 20åring, upptäckte det så sent att enda alternativet var att behålla barnet, trots nybliven singel boende i en etta – men – det kan bli hur bra som helst ändå!
Dock fick jag offra otroligt mkt, jag hade jättemkt hjälp av mina föräldrar som stöttade och hjälpte mig så jag kunde plugga klart min civilekonomexamen men i övrigt klarade jag mig själv.
Att få min son är det bästa som hänt mig men det har verkligen inte varit en enkel resa och min son och jag har på ngt vis växt upp tillsammans – på fredag slutar han 6an med finfina betyg och jag ger mig själv en stor klapp på axeln!?

Har full förståelse för om man ångrar barn. Men man bör nog I så fall göra något åt situationen. Skaffa avlastning eller lämna för fosterfamilj eller adoption om det känns som att det är helt övermäktigt. Vad man inte får göra är att säga det till barnet – inte ens som vuxet – det vet jag av egen erfarenhet.

Sen önskar jag att man kunde få vara förlåtande mot sig själv och att även omgivningen kunde inse att man inte alltid rår över omständigheter. Jag ångrar en abort för 10 år sedan- men vet också att set då inte fanns någon möjlighet till annat inom sikte och att jag inte klart av det- omgivningen var för svår.

Jag är allt annat än egoistisk, det ãr vad som medfört att jag inte kunnat bygga ett liv där barn känns möjligt. Önskar folk kunde se det innan de vräker ur sig sina fördomar och hat mot mig (och andra barnlösa) .

Angående hejhejvardag förstår jag fullständigt om det framkallar rädsla och tveksamhet.

Jag och min man har varit tillsammans i fem år, gifta i två. Vi vill inte ha barn

Jag har aldrig velat ha barn och känt mig väldigt säker och trygg i den frågan (trots att jag blir misstrodd ca hela tiden). Andra saker jag inte vill: flytta till Ryssland, ha en spindel som husdjur, byta frisyr till dreadlocks etc

Det finns 0,00% intresse, nyfikenhet eller osäkerhet i att skaffa barn. NADA.

Och det är faktiskt helt ok och vanligare än man tror. Alla vill inte och är supernöjda med det 🙂

Den kärleken du får av dina barn är oslagbar!
Jag tror att många tänker precis innan man blir gravid (om det är planerat) ”är detta rätt? Kommer jag klara mig ekonomiskt!” Osv.

Jag har sämst ekonomi men klarar mig rätt bra då jag har turen som har en extremt stöttande familj både ekonomiskt och avlastningsvis.
Däremot så kommer jag aldrig (som det ser ut idag) kunna bo i mitt drömhus, kunna ta lån, och kanske vara den ekonomiska tryggheten som min mamma var och är för mig. Men jag anser att pengar är inte allt, och fostrar man barnen rätt så blir det bra tillslut.

Jag kan bara försöka föregå med så gott exempel som möjligt – trots mitt bagage som jag inte är stolt över, och som jag skämms över som in i helvete! Men ska det ältas dag ut och dag in? Jag kan inte få något ogjort, bara se till att inte hamna på fel spår igen.

Min oro innan jag fick barn var nog lite att hur ska livet se ut nu framöver? Speciellt sen när jag blev ensamstående. Det är tufft men det är värt det! Sverige är dessutom ett bra land rent bidragsmässigt då vi har tex underhåll, barnbidrag osv, som är en trygghet varje månad. I Spanien (tror jag det var) så får du en engångssumma på 20.000kr per barn som ska räcka livet ut för dem mer eller mindre..

Modd?

Jag måste bara tillägga att det är en jättefin bild på henne.

Trodde aldrig jag skulle bli mamma eller passa in i rollen förrän min äldsta son föddes,

Uppstod en gränslös kärlek, en våg som tog över typ allt…

Den starkaste känslan jag någonsin upplevt,
Samma sak med hans två syskon.

Kan gå genom eld för mina tre barn.

Är egen företagare med massor av intressen.
Har aldrig upplevt barnen som hinder, snarare en del av mig själv.

Det egna jaget förstärktes med barnen.

Svårt att förklara men jag försöker svara på din fråga.

Haft en hög tickande klocka i huvudet sen jag var 14. När jag var 18 fick jag mitt 1a barn med hennes pappa som nu även är min man. Detta var 2002, det barnet är nu på 16e året år, jag är nyfyllda 34 år & mamma till totalt 6 barn. Jag vet inte exakt VARFÖR jag ville ha barn – eller fler. Men det är en känsla i hela kroppen & huvudet. Man kan bara tänka på det! Och kärleken är helt otrolig. Väger lätt upp allt som är jobbigt med barn. Det är inte enkelt men jag hade aldrig velat byta bort det. Aaaaldrig.

Jag har aldrig längtat efter att vara gravid eller ha en bebis och känner mig överlag rätt obekväm kring barn. Är livrädd för att hålla fel när någon sträcker fram sin lilla mot mig. Däremot har jag alltid längtat väldigt mycket efter att bygga upp en egen familjerelation med en helt egen familj. Har aldrig känt att det är särskilt viktigt hur den är uppbyggd, att ha biologiska, adopterade eller kanske styv- eller fosterbarn men när jag blev helt oplanerat gravid med min sambo kändes det självklart att behålla det och låta framtiden bli ett äventyr. Om jag kommer växa in i rollen som förälder eller inte är ju omöjligt att veta men har inställningen att vi människor är rätt bra på att anpassa oss till alla möjliga situationer i livet och när jag åldras kommer jag förhoppningsvis vara omgiven av kärlek i form av en egen liten familj.

Jag längtade inte direkt efter barn innan jag blev gravid utan var nöjd med mitt liv. Visste dock att jag ville ha barn och bestämde mig för att sätta igång för att inte riskera att bli för gammal. Och på flera sätt är livet såklart jobbigare. Men det vägs upp av kärleken. Att få älska så starkt, så villkorslöst dag efter dag. Det har golvat mig totalt.