Barn. Ska man ha några eller?
I min favoritblogg, Bloggbevakning, läser jag om Kissie och hennes barntankar. Hon befinner sig på Rhodos med sin pojkvän och de verkar ha det himla trevligt.
När jag var lika gammal som Kissie hade jag redan två barn, men fem år tidigare reste även jag till en grekisk ö och var nykär i min kille. Så jag är inte dum, jag förstår myset. Du frågar ”varför skulle jag vilja byta bort det här livet?”
För att du vill bli mamma. Och om tjugo år, när barnet har lämnat dig, så kan du resa charter, utan förhinder och utan Bamseklubb.
[…] Risken är stor att du aldrig känner att du duger. Jag vet inte ens om den här texten duger. Men jag har varit i branschen så länge att jag inte ens reflekterar över det. Jag är ändå bara rädd att det ska hända mina barn något. Att killarna ska bli tonåringar och klättra upp på strömförande tåg. Att min bebis ska fastna mellan trappstegen i trappan och behöva sågas loss. Att min dotter inte trivs när hon börjar gymnasiet i höst.Jag kan inte vara rädd för att förlora jobbet, Kissie. Och det är väldigt skönt.
Det var hit jag hoppades att texten skulle hinna fram innan den tar slut. Att du kanske tror att du har problem, men vänta bara tills du får barn. Herregud så många problem!
Och vet du vad som är så bra med det? Att du fullständigt glömmer bort vad du oroade dig för innan barnet kom. Det är magiskt.//Malin Wollin
Härom dagen skrev jag ett inlägg om hur Kissie skrivit om hur hon inte vill byta sitt liv mot ett liv med barn och nu har Malin Wollin skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Det är mycket skrivande om skrivande just nu…
Texten här ovan är ett utdrag ur hennes krönika som ni hittar i sin helhet HÄR och jag undrar lite vad ni anser om det hon skriver.
Själv vill jag ju inte ha biologiska barn så jag tänker att min åsikt inte är så jäkla givande i den här diskussionen.
Ni som har barn som ni längtade efter, eller ni som inte har barn men som längtar – känner ni igen er i det Malin skriver?
Eller kan man omöjligt veta det förrän man sitter där med en liten krabat som bara är ditt ansvar? (Eller ja, ditt och/eller din partner om du valt att ha en sådan)
Föregående inlägg 
Det ÄR en jättestor förändring att få barn och det är vid tillfällen skitjobbigt. Men jag hade aldrig bytt bort det, har längtat hela mitt liv efter att bli mamma.
Men saknar lite tiden att bara kunna sätta sig själv först, ligga kvar en hel dag i sängen och se serier om man ville, åka på semestrar och kunna slappna av i en solstol i en vecka, äta långa och dyra middagar ute med min man – men den tiden kommer ju igen ?
Förmodligen inte då kommer ni vara separerade…
Hahaha????
Typiskt! Vi som överlevde de allegedly värsta tre första åren tillsammans? Aja någon härlig man lär jag få gå ut och äta middag med iallafall? Annars går jag ensam
Första småbarnsåren*
Heja dig A! Om olyckskorparna får rätt kan du och jag äta en härlig middag om 20 år…
It’s a date! ?
Ja det är ju verkligen konstigt att svenskar separerar när man går in med inställningen att det är så det ska vara…
Hmm, har jag och min man gjort något knas då..?! Vi har varit ihop sen 94, kidsen är 15 och 17 och vi har köpt hund ganska nyligen. Vi går ut och äter, i höstas tog en weekend i Köpenhamn, vi går på bio och ligger kvar och myser i sängen på helgen. Vi bor i en förort till Sthlm så du behöver inte olyckskorpa dig så mycket i onödan. #inteallapar
Förmodligen mer en ny man då ?
Åh så fint sagt. ?
Jag njuter lite till då av vår tvåsamhet i väntan på plusset. För sen sätter man alltid alltid någon annans behov först hur mycket än den nya säsongen av Outlander lockar ?
Ja njut på medan det varar! ?
Har den nya säsongen av outlander kommit? ??
Näe det vet jag inte, tror inte det. Kanske lagom till vi ska ha barn hahahaha!
Sedan jag fick barn är jag aldrig rastlös och jag behöver aldrig få tankar på vad meningen med livet är! Det är så skönt, kärleksfullt och intressant!:)
Finns massvis av saker jag vill göra. Jag begränsas av mina barn. Men det är så jävla värt det. Älskar mina ungar så jävla mycket så ibland kan jag grina för jag är så less på dom men lika ofta kan jag gråta för jag är så jävla stolt över hur fina dom är.
tror det är väldigt individuellt.
en del oroar sig över allt o andra inte över något
Nu som nyseparerad kan jag säga det är rätt jobbigt. Hade jag inte haft barnen hade jag kunnat flytta till annan stad, bosätta mig i skogen, bosätta mig i en liten etta. Men nu måste jag bo på ett visst sätt för barnens skull.
Kanske otydligt men ibland tycker jag föräldrarlivet glorifieras fruktansvärt mycket. Det kostar! Och du får betala gång på gång på gång. Barn är inte bara gulliga småbarn. Barn är även truliga tonåringar som tar hem vänner som stökar ner hela ditt hem. Vet inte hur jag ska förklara för självklart älskar jag mina barn men livet hade varit enklare utan dem. Ibland.
Alla är kanske inte skapta till att bli sånadära superföräldrar som sätter livet på paus för att göra saker sen. För det där sen, det kanske aldrig inträffar.
Åh, jag känner tvärtom om det här med glorifieringen. Är i en ålder när det börjar bli dags för barn om det ska has några sådana, och tycker att familje-/föräldralivet på Internet utmålas som vidrigt. Är helt med på att jag måste ge upp mitt eget liv helt om jag väljer barn.
Å andra sidan tror jag att livet kanske känns lite mindre meningslöst när man har barn, om inte annat för att man då inte kommer ha tid att grubbla så mycket.
Jag förstår hur du menar men jag kände aldrig att jag gav upp mitt liv när jag fick barn, jag fick bara ett helt annat liv som också är underbart.
Tillägg: då har jag aldrig känt extrem barnlängtan och som att det är det viktigaste jag kan åstadkomma i livet.
Inte jag heller, sen när jag väl fick barn önskar jag att jag fått det tidigare 🙂
Var det inte Caroline Gynning som sa typ ”I did’nt know I had it in me” (moderskapet, vilja ha fler barn etc), jag håller med
Tycker du att livet är meningslöst nu..?
Till och från. Oftast inte, men det händer ändå ett par gånger om året.
Jag tror att om man har tron eller inställningen på att allt rullar på som vanligt efter att man fått barn, kommer man kunna få en schock! På samma sätt som man kan få det när barn nummer 2 kommer, för att många säger att ”tvåan bara hänger med”. Stämmer INTE för alla! Och på samma sätt stämmer det inte för alla att livet rullar på som vanligt med en bebis. En ettåring, tvååring, treåring osv. DÄREMOT så glömde i alla fall jag, väldigt fort hur tiden innan barnen var. Det har varit lätt att glorifiera tiden innan och även egentiden. Men när den tiden var så fanns andra tankar, bekymmer och önskningar. Det är märkligt hur lätt människan anpassar sig. 98% av tiden med barn ÄR fantastisk, dock kan de övriga 2 procenten stundvis kännas som 100%, men en sak som är säker är att en ALDRIG önskar bort de! Livet utan barnen är helt otänkbart!!
”För det där sen, det kanske aldrig inträffar.”
Fler borde tänka och förstå just det. ?
Inte bara ang barn alltså utan gällande allt.
Ja det gäller ju även skaffa barn, kvinnor kan inte hur länge som helst
alltså vilken glorifiering? hör endast folk klaga. som på allt här i sverige då haha
I verkliga livet klagar ingen. Då är allt guld och gröna skogar. På sociala medier klagar ju folk lite grann iaf – tack och lov. Men mest lite löst att de inte kan sova eller inte hinner duscha. Att det var katastrof med förlossningen, men att det var sååå värt det!! Tycker ändå det är mycket ”MEN SÅKLART är det ändå helt uuuuunderbaaart ååååh lyckliga livet” osv. Det är ingen som på riktigt vågar säga ” Vet inte hur jag ska förklara för självklart älskar jag mina barn men livet hade varit enklare utan dem.”, som anonym här ovan – för då kommer hela mammamaffian och tycker att hon är helt fruktansvärd som ens kan tänka en sådan tanke om sitt barn?! Som ens kan önska sig egentid?! EN BRA MAMMA VILL JU ALLTID VARA MED BARNEN osv. (Håller inte med om det såklart)
Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt här, men.. kanske att jag tycker att det är skönt att läsa att någon på riktigt kanske faktiskt skulle kunna tänka sig att spola tillbaka tiden ibland. Det gör mig ännu säkrare på att jag inte vill ha några barn. För det är klart att jag vinglar i en ålder när alla runt omkring mig blir föräldrar och jag känner att tiden tickar… Kommer det komma en tid när jag känner att jag är ”klar” med mitt äventyrsliv? Kommer jag ångra mig då?
Men varför ska folk behöva ångra sina barn för att du ska vara trygg med ditt val? Om du nu inte vill ha barn så låt mammakonton vara då? Alla tycker inte att det är pest och pina att ha barn, ja lite sömnbrist och tovor i håret man väl men det är det enda jag personligen tycker är jobbigt med barn. Jag tar mig mycket egentid, träffar vänner utan barn, går på bio, shoppar, ja allt möjligt på egen hand och när jag sen är med mina barn så det dom som gäller 100%. Jag har aldrig ångrat mitt val och jag och min man var klara med äventyra. Min närmsta vän har inte velat ha barn någonsin och ångrar det inte en sekund, hon umgås gärna med mina barn men vi har fortfarande vår egen vänskap kvar.
Vet du vad jag tror det kan bero på att många påstår eller visar en positiv sida utåt? Ett sjukligt dåligt samvete som kommer så fort man tänker, eller högt säger, något som är negativt kopplat till sina barn. För att rädslan att förlora de, eller att något ska hända de, är så oerhört stark att en inte ens vågar tänka tanken och än mindre säga/skriva den. Det skapar verkligen ångest hos många att tänka eller erkänt känna jobbiga saker.
Camcam får mycket kritik i föregående inlägg, postar ett inlägg om föräldraskap (något som engagerar så in i helv— i kommentarsfältet.
Sopa sopa under mattan
Tycker du att mina läsare är lika lättdistraherade som en tvååring som får en leksak framför sig? Är de inte kapabla att skrolla ner till tidigare publicerade inlägg, menar du?
Och om du har lite koll på min blogg så kommer det alltid upp ett inlägg runt kl 15, men just i dag var det ett undermattansopande av sällan skådat slag. =)
Det är ju en ganska vanlig taktik från din sida att mata på med inlägg när du får mkt kritik. En annan är att kommentera kritiska kommentarer med att du minsan vet hur personen i fråga brukar kommentera
Tycker en vanlig taktik är att det matas med flera inlägg om dagen 365 dagar om året. ?
O där kom TRH tunn undsättning
Ungefär så ja! Jag brukar kika in typ var 3:e timma just för att det oftast kommer inlägg med det mellanrummet på vardagar ??
Jaha, men nä, inte den här gången. Nästa inlägg kommer i vanlig ordning runt 18..
Till dess ska jag spoona upp tillgänglig katt på uteplatsen. Hörs eller syns sen. =)
Men hon postar ju alltid jättemycket inlägg…
Du är lika dålig på att ta kritik som bloggarna du skriver om. Och många av dina inlägg känns tyvärr ofta maniska vilket märks tydligt texterna
krönikan har redan diskuterats i kommentarerna imorse, så tror nog hon hade lagt upp detta inlägget oavsett
Framförallt känner jag att det här är typ femte gången denna månad vi har diskussionen om huruvida det är värt det med barn, i lite olika tappningar? Ja, ja jag vet redan att 70 % älskar sina barn och allt är värt det och att 30 % är frivilligt barnfria och sura över att de ifrågasätts. Bland annat när Kissie skrev orginalinlägget. Misstänker därför lite, lite att krönikan lyfts upp pga att Bloggbevakning hyllas som Malins favoritblogg.
Frågan är, kommenterar Malin här? Under vilket namn??
Gillade inte alls krönikan. På henne låter det som att barn är självklarhet för alla. ”Vänta bara tills du får barn”.
Precis, är så jävla trött på den attityden från mammor! Vänta ni bara, ni kommer inse hur fantastiskt det är med barn, era liv är meningslösa utan barn, ni är inte äkta kvinnor utan barn, ni har inte upplevt äkta kärlek utan barn osv. Det finns väldigt mycket i livet som är viktigare än att skaffa egna barn! Tex hjälpa dem som ingen ville ha och genom att arbeta för miljö och djurskydd se till att det finns en jord kvar för era ungar att leva i när de växer upp. Att det finns ren luft att andas och vatten att dricka. Det bästa du kan göra för miljön är btw att avstå egna barn, vi är redan för många. Det finns oändligt mycket annat som ger livet mening, jag tycker synd om er som var tvungna att föröka er pga att ni hade så tomma och meningslösa liv. Det är mer egoistisk att skaffa barn för att fylla ett tomrum i ens liv eller rädda en haltande relation, än att välja att inte skaffa barn.
Tack! Hade inget meningslöst liv varken då eller nu. Men skönt att du ordnar de flesta av de världsliga problemen åt oss andra. Kanske måste sluta mitt jobb nu, nu när jag insett att man ANTINGEN har barn eller jobba med ett världsligt problem?! Jaja, vi får se. Jag trivs med mitt jobb. Så kanske ska vara mer egocentrisk och fortsätta med det
Jag fick min dotter för två månader sedan och sedan dess ger jag blanka faaaaan i så mycket annat som händer runt mig. Jag bryr mig inte om drama, bråk eller småsaker. När hon föddes föll så mycket från mina axlar. Inget är lika viktigt längre, hon är allt. Jag har fått ett extra skin på näsan och en extra ryggrad. Jag har aldrig haft någon barnlängtan och jag var inte redo förrän nu, 38 år gammal! Fram till för några år sedan resonerade jag nog som kissie.
Grattis! ?
Tack ?
Se även låten Diane Fossey av Säkert!
Hoppas det känns så att få barn.
Ja, precis så ?
Känner också så, så skönt att mycket annat numera spelar 0 roll 🙂
”Själv vill jag ju inte ha biologiska barn så jag tänker att min åsikt inte är så jäkla givande i den här diskussionen.”
Fast just den infallsvinkeln gör väl just dina åsikter väldigt interesanta då det inte är många som känner så samt är motsattsen till Malins? ?
Intressanta heter det.
Säg det till min mobil. ?
Motsatsen*
Stor förändring, men ännu större kärlek om man är redo för det.
Lite A och O är väl en känsla att vilja välkomna ett barn och alltid vilja ge barnet det bästa, då blir det oftast bra.
Sen är det lite roligt att alla de som gnäller mest, samtidigt verkar skaffa flest barn.. Om man bara orkar med max ett, skaffa bara ett då eller suck it up liksom.
Hur många har hon nu igen, fyra eller fem? Kan inte riktigt jämföras med ett eller två förstås.
Jag tyckte de var större förändring att gå från ett barn till två, än från två till tre..
Aaa läst många som tyckt så med. Fast själv har jag inte känt så stor skillnad med ett eller två barn faktiskt.
Har också läst det, jag tror nog det handlar om vilken ålder man har mellan barnen. Vet inte om det finns någon statistik men många jag pratat med/känner har sagt att de vill ha barnen tätt.
Tänker att det är vanligare att få barn med max 3 år mellan första och andra än att man väntar 5-6 år. Sen finns det ju andra orsaker till varför det kan ta längre tid än man trodde.
Vi kommer ha nästan 4 år mellan, vilket gör att vi slipper två blöj- samt vagnbarn, det går även att kommunicera med den äldsta på ett annat sätt än med exempelvis en 18 månaders. Har man runt 1,5 år mellan har man en nyfödd och en som inte är lika självständig som en 4 åring.
Tänker att det kanske är därför man tycker det är stor skillnad mellan ettan och tvåan, men inte så stor skillnad mellan tvåan och trean då man redan vart med om det?
Ja kanske det 🙂
7år mellan min äldsta å yngsta, nästan 4 år mellan min äldsta å mellersta, och 3år mellan mellersta å yngsta.
Väljer nog att skaffa tätt i nästa liv 🙂
Har nästan 1.5 år mellan mina och tyckte att omställningen var störst från inga till ett barn. Snart kommer trean som kommer vara nästan två år yngre än den yngsta och det ska bli intressant att se hur omställningen kommer se ut. Ålder spelar roll men även personlighet på barnet.
Tycker att det är så tyyyyyyypiskt att man inte kan få vara osugen på barn ifred utan att alla mammor ska komma och berätta för en hur man KOMMER ATT känna och hur det EGENTLIGEN är. NÄ fy.
Fast Malin kallade det väl för helveteshål, vad är det fina med det?
Det pratas ju mycket om hur jobbigt det kan vara, men det är väl skönt att de flesta ändå älskar sina barn gränslöst och talar utifrån sina egna erfarenheter, som med allt.
Var ju ändå ett överhängande: ”Jag har viktigare saker att bry mig om än det du hinner bry dig om”?
Precis. ”Du vet inte vad du missar”. Nähä då vet jag väl inte det då. Lika väl som jag inte vet vad jag missar om jag inte säger upp mig och åker till Australien på vinst och förlust. Ell något annat som man välet att skippa.
Hello OT!
Jag behöver lite tips och hjälp.
Bästa sättet att ”lyfta” bort en svag missfärgning som ligger ovanpå kläder som redan har färg och mönster.
Några idéer på tips och pridukter?
Vanish? & sen tvätta som vanligt?
Tack. Tycker inte vanish funkar för missfärgning enbart på fläckar men kanske testar ändå om ingen har bättre förslag.
Tyvärr är plaggen i syntet dessutom. ?
Lägg hela plagget i lösningen så många timmar som behövs i en hink typ? Inte bara gnugga på fläcken. Tycker det brukar funka på det mesta.
Det är inte en fläck utan hela plagget som är missfärgat.
Men tack ?
@ TRH
En dl Klorin i 60 grader m förtvätt. Kläderna blir som nya.
Och ja…Jag erkänner att jag är ett miljösvin någon gång emellanåt!
Ha det gott!
//Moa
Tack. Läst det på fler ställen trots att kläder har färg och mönster så jag testar nog det.
Detsamma ??
Använd inte klorin på syntet! Nu vet jag inte vilken färg plagget har från början men jag skulle bleka en vit tröja som blev röd av klorin. Det beror på att syntet ibland är färgat vitt, hur sjukt det än låter… försök med vanish först ?
Tack för tips. Plagget är blått och rosa.
Har också lärt mig varför vita syntetkläder snabbt blir grå, pga infärgade. De ska tvättas med tvättmedel för färgade kläder inte tvättmedel för vitt. ?
Köper bara vitt i bomull just för att det blir så fult annars ? Men nu vet jag också varför då, tvättmedlet! Danke schön TRH ???
Någonting som har hjälpt mig med fläckar är ren olivtvål (köpt i Grekland). Tänker att om man lägger plagget i blött i vatten med olivtvål?
Äh.. bara en tanke ☺️
Tror du det funkar på missfärgningar också?
Tack för tips. ?
Eller hederlig galltvål. Har tagit bort alla fläckar!
Jag vet inte, men för fläckar är det det bästa jag provat. Och så tänker jag att det är snällt mot kläderna eftersom det är naturligt utan kemikalier ☺️
Det var så lite, hoppas du får bort missfärgningarna från tröjan ?
Galltvål eller vanligt vatten och yes… galltvplen kan gärna gnuggas in och ligga på länge!
Hur gick det med dina kläder TrH, vilket av knepen funkade bäst?!
31 år, längtar inte ett dugg efter barn.
Det ÄR en stor omställning men det är såå värt allt man får ”offra”.
Jag har alltid känt att jag aldrig vill bli begränsad, så jag har mestadels tagit med mig barnen på de så barnvänliga platserna som möjligt.
Jag har alltid haft en fast barnvakt – min mamma. Barnens mormor, som alltid varit där för både mig och barnen, min trygghet.
Min mamma har alltid och gör än idag, fungerat som en extra pappa för dem eftersom jag den större delen varit ensamstående.
Jag får mkt avlastning, spec förra året när jag hade ett tufft år, men även en helg i månaden där jag kan göra vad jag vill. (Mormor bor 2 min ifrån med bil och barnen älskar att vara där då de har vänner även där)
Dock så saknar jag barnen för mkt så jag brukar under min barnfria helg, umgås med dem på dagarna ändå, sen bli barnfri igen fram emot eftermiddagen.
Går jag ut en barnfri helg så sover jag aldrig ut till kl sent på eftermiddagen, utan jag får ta ”smällen” runt kl 10 på morgonen.
Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn eller att man får offra saker ibland, för det kommer man få göra hela livet, oavsett om det gäller barnen eller annat.
hur har det gått med att betala tillbaka pengarna du är skyldiga dina brottsoffer?
Hur går det med dina räkningar, familjeliv, studier/jobb? Vad heter du? För efternamn, adress? Så kan jag luska i ditt liv med , så kanske du får känna hur det känns när någon snokar i privatlivet 🙂
Våra privatliv präglas inte av att ha snott pengar från oskyldiga människor. Där har du skillnaden. Våra privatliv har inte sabbat det för andra på så vis som dina handlingar gjort.
Men du lägger dig fortfarande i mitt privatliv? It makes no sense
Och det blir alltid en fråga angående mina BO / skulder när jag kommenterar, vilket ingen har att göra med förutom möjligtvis mina BO.
Men du kanske är såhär nyfiken med alla?
Jo, vi har med det att göra. Vi som vill ha ett samhälle där man inte begår brott tycker inte det är OK för dig att fortsätta visa upp din smålyxiga vardag, där du inte anstränger dig det minsta för att återbetala det du stulit.
Men hur kan ni ha koll på hur mycket som betalas och när och hur mycket nån anstränger sig, osv? Det låter helt omöjligt. Inte bättre acceptera att nån gjort ett misstag i livet och sen får reda upp det i stället för att döma en person som ni inte känner? Av ren nyfikenhet, vad vill du att hon ska visa upp på sin blogg för att det ska kännas bra för dig?
Tack
Ett misstag ? Det har rört sig om ett mycket systematiskt och cyniskt Förfarande och återfall på det.
@sherlock
Absolut gör det de, jag blev dömd första gången till ett program som heter vinn som jag hade behövt gå – men som kriminalvården sen ansåg att jag ej behövde gå. 3 mån senare fick jag återfall
Men ni kan väl starta ett forum ocj diskutera detta någon annanstans ist för att kapa trådar hela tiden?
Jag tycker inte att hon ska ha en blogg alls, utan ärligt försöka bli en bättre människa utan att spela spel inför publik.
@isadora
På vilket sätt spelar jag ett spel?
Fast det mesta har du ju själv valt att lägga ut och dina brott har man ju kunnat följa i lokaltidningen tex.
Precis.
Men frågor om skadestånd kan man inte följa i lokaltidningen eller på min blogg 🙂
När jag fick mina barn var det jobbigast första året, sen blir de äldre och man kan få andningshål. Har man två så leker (i alla fall mina) de med varandra. Jag tycker inte att jag fått sätta livet på paus för vi skaffade barn för att fylla ut tiden vi hade. Mina barn är i alla fall ett positivt tillägg i mitt liv och jag tror upplevelser delvis kan bero på vad man har för krav på sig själv och hur man hanterar utomståendes krav.
Håller med, mina 2 äldsta leker oxå med varandra vilket underlättar en hel del! 🙂 (ja de slår ihjäl varann ibland oxå ?? )
Jag har aldrig varit intresserad av andras barn eller längtat efter egna. Sen plötsligt en dag hände det något inom mig, plötsligt bara måste jag ha en bebis. Tänkte att livet kan fortsätta mer eller mindre som vanligt med ETT barn. Blev gravid direkt och fick på RUL veta att det var tvillingar, en chock såklart, men nu är det verkligen det bästa som har hänt mig. Nu förstår man alla störiga föräldrar på sociala medier som lägger upp fula bilder med ointressant info på sina barn ❤️
Malin❤️
Hon skriver så bra. Hon kan fan skriva om sin tvättstuga och jag tycker ändå att det är bra.
Jag skiter fullkomligt i om folk vill ha barn eller inte. Skulle aldrig komma på tanken att ta upp frågan med någon. Men det verkar ha blivit någon slags grej att ta upp sånt till höger och vänster. Folk som inte har barn håller oombedda långa brandtal om varför de inte vill ha barn och folk med barn berättar om hur det är livets mening.
Kan ju kanske bero på att de utan barn tjatas på tills öronen blöder både från familj men även av ytligt bekanta om att de borde skaffa barn och att det börjar bli brottom. ?
PRECIS! Sluta tjata om ungar, vi skaffar dem när och om vi vill. Ibland känns det som föräldrar känner sig lite hotade av dem som inte har barn, de vill att ALLA ska ha barn!!
Jag gar väl inte runt och fragar varför andra människor inte gör samma val i livet som jag?? Vore extremt ignorant.
Jag är 31 och rädd för att förlora min egen identitet som individ om jag skaffar barn. Att jag blir ”mamma”, att jag ska kallas ”mamma” av mitt barn och att folk ska se mig som ”en mamma”. Jag kan inte identifiera mig med det, det känns otroligt främmande.
Jag är lika gammal som du och har samma inställning. Alla mina gamla klasskamrater är gifta och har barn medan jag inte har någon som helst tanke på det. Barn passar inte in som en del av mig för jag kan inte känna den dröm som många andra har om att få barn.
89:a här, inte heller intresserad av barn. Har aldrig varit och kommer inte att bli. Potentiellt kan jag tänka mig att adoptera när jag är runt 40, för att hjälpa någon stackare som aldrig bad om att bli född till Indiens slum, OM jag skulle bli sugen, men hittills har nackdelarna med att skaffa barn övervägt fördelarna.
Att behöva ge en så stor del av sig själv, sin kropp, sin hälsa, sin tid och sina pengar till en annan människa är ärligt talat inte det livet jag ser framför mig. Visst är den människan (förhoppningsvis) sedan ditt allt, och det finns ingen närmre du kan möjligtvis stå än ditt/dina barn, men vem fan vet vad som växer upp sen?
Uppfostran i all ära osv, men barn är helt egna individer om man vet aldrig vad man föder fram och vad det skall bli av just denna unge. Eller till exempel att man får ett svårt sjukt barn? En framtida tonåring som kraschar med sin moppe och blir förlamad? Ett Lisa Holm-scenario? Eller potentiell sprutnarkoman vars små fötter man pussade för 15 år sedan?
Alltså vem fan vill ha mer problem och oro i sitt liv, tbh. Det räcker gott som det är. Jag orkar inte gå runt och oroa mig och vara rädd för en annan människas liv OCKSÅ. Ens barn är de absolust dyrbaraste och viktigaste man har, och så ska man hela livet vara livrädd för att något händer dem? NEJ TACK.
Sen kan jag också förstå infallsvinkeln av ”meningen med livet” och att man ”växer som person” när man får barn. Visst, man speglar sig i en annan individs ögon, man blir dennes allt, och det är säkerligen fantastiskt. Men har man en annan mening med livet redan, så är inte tanken på barn så lockande ärligt talat. Fördelarna är fantastiska, men nackdelarna är fler.
Ge bort 20 år av mitt korta liv, och en massa pengar på det, för att sedan förhoppningsvis ha en ”nära”, vettig och vuxen person som ibland kommer och hälsar på en där man nu bor. Förhoppningsvis. Om allt går bra.
Tänk på er själva och relationen till era egna föräldrar. Hur TACKSAMMA är ni varje dag för att era föräldrar gav er ert liv, hur OFTA tänker ni på hur era föräldrar har de? Hur OFTA är ni där och hälsar på? Hur MYCKET av ditt liv går åt att tänka på din mamma eller pappa och deras välmående?
De allra flesta: not so much. Så där sitter man sen gammal och gaggig, ensam i vilket fall som helst, med eller utan barn.
Vill bara flika in som kommentar på sista delen där att sen jag fick barn så tänker jag jämt på mina föräldrar, hur tacksam jag är och hur mycket jag lärt mig av dom, ringer oftare, hälsar på oftare… för nu fattar jag vilken uppoffring det var. jag var sjukt egoistisk innan, så andra fattar säkert det utan att få barn, men det gjorde inte jag.
Du ska nog inte adoptera…
Tänkte precis samma sak. Adoptera inte. Mvh själv adopterad
Varför inte?
En stor del av det du skriver funderar jag på. Jag ser själv hur jag har hunnit bli 31 år och kämpat mig igenom år av studier men till ingen nytta – studentens välkommen ut i arbetslöshet stämmer så väl och det finns ingen väg ut. Jag vill inte föda barn till en oviss framtid och se dem växa upp i ett oroligt samhälle som hänger på en skör tråd. Det klarar jag aldrig.
Ja man får ju skörda det man sår. Det är en del av den svenska kulturen och uppfostran. Jag kom till Sverige när jag var 4, är också född 89 i Bosnien. Vi uppfostras till att ta hand om våra syskon, att dela allt med dem, att familjen är viktig och att man finns där för varandra. Och att man glädjs åt varandras lycka. Minns hur min svenska bästa vän avskydde sin syster och hellre gav mig godis som exempel ur en åttaårings vardag. Jag själv har hela livet önskat att jag hade en syster. Och om mina döttrar behandlar varandra som min vän och hennes syster gjorde så kommer jag se det som ett misslyckande i mitt föräldraskap och uppfostran.
Med det sagt har alla rätt att uppfostra sina barn hur de vill, föra över de värderingar som man själv värdesätter MEN går man in med inställningen att ens egna barn förstör ens liv och fråntar en möjligheter så kommer det genomsyra ens uppfostran och vad blir resultatet? Att man sitter ensam på ett äldreboende utan varken barn eller barnbarn som känner att de vill ge tillbaka genom att spendera tid med en.
I min yrkesroll träffar jag många äldre kunder och de är ensama och i behov av att prata med någon. Detta gäller uteslutande svenskar. Det finns en hel del att ta till sig från andra kulturer i dett land också men det vägrar SD- anhängarna att inse.
Herregud vad hård du verkar.. sådär extremt egoistisk så barn verkar inte va något för dig, och mina föräldrar är väldigt mycket mer viktiga för mig nu efter barn än innan! Vi hörs nästan varje dag, barnen träffar fina mor/farföräldrar flera gånger i veckan och dessa relationer är väldigt fina! Och allt man offrar? Sin kropp? Hälsa? Där väljer du ju själv.. min kropp ich hälsa är densamma, och varför ska allt som ”kan” hända hindra dig? Oro? Jo tack, men den oron är ju pga av din gränslösa kärlek! En kärlek som är omöjlig att ens tänka sig in i hur den känns.. sprutnarkoman..? Varför utgår du ifrån att ditt barn kan bli det? och Lisa Holm? Lite väl extremt tänkande? Ingen utgår väl från att ens barn ska bli utsatt för något sådant.. de eventuella problem som händer i framtiden är väl bäst att ta när och OM det händer?! Lev idag, imorgon, vad som händer om 4, 8, 10 år tar man då…
Jag är 21 och mamma, men vet du vad – du förlorar inte din ”vanliga” identitet om du tar tid för dig själv!
Försökt skriva om flera gånger men har svårt att formulera mig idag.
Det jag vill få fram är att man inte behöver försvinna och enbart vara mamma.
Jag är forfarande ett jävla geni!!!!!
Gillar fortfarande inte barn i allmänhet, skyr ”småbarnsföräldrar”, äter chips till middag om jag vill, awar, åker till Hongkong med kompis etc etc
Ser det som att jag har fått två nya personer i mitt liv som lär mig om livet och får mig att inte fokusera på skitsaker som t.ex. att tycka min kropp är ful eller låta jobbstressen ta för mycket plats. De är mitt andningshål. Mitt sätt att fokusera på något som faktiskt är viktigt och som får en att behålla sin barnslighet och bara vara sig själv istället för att bry sig om vad andra tycker.
Sen är det ju en jävla fördel om någon vettig person (jag) får barn för då vet jag ju att det kommer finnas vettiga människor på jorden i framtiden också???
Heja alla bekväma rackare där ute. Skaffa barn om ni vill eller gör det icke. Men man kan vara samma person eller faktiskt bli ännu ännu vettigare ❤️❤️
Jag hade nog haft barn i närmare 10 år innan jag kände mig bekväm i ”att vara mamma”. Jag kände mig dum när jag ringde barnen och sa ”hej det är mamma”, tyckte det var sådär när min man sa ”fråga mamma om hon vet” osv. Vet inte varför det var så, men det var jättejobbigt just med ”mamma” som etikett och namn, så jag förstår precis vad ni menar! Kan det vara för att mammarollen är så laddad? Att ansvaret är så stort och mammor liksom by default aldrig räcker till?
Absolut, det tror jag verkligen! Mina egna fördomar och tankar, exempelvis att det fortfarande finns ojämställdhet i samhället vad gäller mammarollen och synen på denna (inte alla mammor hehe), får mig att vara avståndstagande från att vilja bli ”mamma”.
fast identitet är någonting flytande och du byter identitet beroende på vilken social situation du befinner dig i. allt du gör i livet ändrar dig och jag förstår inte hur man skulle kunna förlora sig själv i sitt föräldraskap? om man inte då är en extrem självlös person som generellt endast lever för andra som min mormor tex.
du är ju inte mamma när du är ute med vännerna eller på jobbet men du är mamma när du leker med ditt barn och är med barnens vänner.
Men är det inte de som oftast pratar om hur underbart det är med barn att de har väldigt små barn? Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer…
Det kan ju vara underbart med bebisar men hemskt med fyraåringar. Fantastiskt med en sjuåring och fruktansvärt med en tioåring. Finns så många faser med att ha barn, och de är väl olika underbara antar jag.
På mitt jobb hör man ofta hur föräldrar till tonåringar är lite uppgivna, känner sig lite överkörda, inte behövda på samma sätt. Det är liksom inte lika gulligt med en butter tonåring som med en ettåring som kommer och slänger sig runt halsen på en.
Precis detta.
Inte hört så många föräldrar glorifiera föräldrarskapet när man har en 14 eller 16-åring hemma. Mest är det suckande och klagande från föräldrarnas håll, och förhoppning om att ungen på något sätt snart ska äntra ett eget liv och ställa sig på egna ben, så att man får lite tid och pengar över igen.
Nja, men kanske inte lika puttinuttigt längre. Tror inte folk önskar barnen ur hemmet. Det är en annan situation helt enkelt. Men den pratas det inte lika mycket om.
Läs min kommentar ovan.
Jag tycker att verkligen ALLA pratar om hur ljuvligt det är när barnen blir större och mer självständiga! Förmodligen sitter det ihop med att själv har situationen med ett barn som inte kommer växa upp på samma sätt och alltid kommer vara beroende av oss föräldrar. Har faktiskt ett flertal gånger skällt på folk som snackar så ”jamen de växer upp så fort, njut nu för snart är de självständiga” fast de vet att nej, så är det inte för mig som sitter där och lyssnar.
Fast större och mer självständiga är ju inte samma sak som tonåringar.
Inte faan skulle folk vilja ha barn om man fick tonåringar direkt.
Tycker det är fascinerande med barns åldrar. Vill man ha barn eller egentligen barn i en viss ålder? Min favoritålder hittills är nästan tvååringar. Malin har ju sett till att det alltid finns nån söt liten att gosa med och rätt vad det är kommer det barnbarn … och bebisar kan ju tydligen bota depressioner tom. (deras doft). Det är säkert bra för tonåringar också.
Tycker det är sjukt skönt att läsa texter som Malins om att andra också känner den där oron för barnen. Vill minnas att jag var rätt cool innan jag blev förälder, men är nu inne på mitt tionde år som hönsmamma deluxe…
Nu är jag visserligen en jättebebis själv och således inte lämpad för barn på evigheters evigheter, men denna Malin gör ju inte så bra reklam för småttingar heller. Hur är det positivt att ens egna rädslor försvinner för det dyker upp hundra andra saker att vara mer rädd för?
Det blir lite som att man skulle sluta vara rädd för den jättegiftiga dödsspindeln som kryper längsmed halspulsådern för att man plötsligt omringats av IS-krigare med aggressionsproblem som tävlar i att mörda flest oskyldiga. Även om IS-krigarna går därifrån och glömmer bort mig så finns ju spindeln ändå kvar…
Kan tänka mig att det är underbart att ha barn, och jag kan själva njuta oerhört av att med tummen och pekfingret klämma min sju månader gamla brorsdotter i bakhuvudet så det blir små fettveck där, men jag hoppas det underbara är p.g.a. verkligt positiva anledningar. Inte att de potentiella katastroferna blir mycket värre, för det är ju bara dåligt.
Tack för skrattet! Utan att bli alltför långrandig så ja, du har helt rätt i ditt sista stycke.
Är det någon mer än jag som faktiskt förstår vad hon menar med helveteshål i sin krönika?0
Att få barn har fått mig att fatta vilken jävla krigare jag är, jag känner ärligt att jag på många sätt blivit en helt annan person. Kanske har det att göra med att jag fick ett barn med funktionsnedsättning, det gick liksom inte att använda strategierna som funkat tidigare. Kan inte längre hacka på mig själv för jag har inte råd med det, kan inte bry mig om vad folk tycker om mig osv. Så håller med Malin om att annat blir oviktigt pga det enda viktiga är barnen, för mig är det så på ett bra sätt. Jag har mkt lättare att inte älta, att tänka lösningsorienterat och bråka mig till saker.
Jag tänker nog så här: skaffar du barn kan du inte göra det ogjort, det är en av få saker du inte kan ångra för det är inte rätt mot barnet men du har ju lite handlingsutrymme ändå? Plus att den stora fördelen med barn för mig är att de där sakerna jag kan göra mera sällan blir mkt mer intensiva och härliga pga jag inte kan göra dem alltid som förut. Idag är jag tex aspeppad på att jobba över och sen åka hem och städa (och få vara ifred när jag gör det!) och det är ju enbart för att 90% tiden kör jag hellhourrace med två barn under den tiden. Kunde vara en slogan ”skaffa barn – få ensamstädning att kännas som spa” haha
Jag har valt bort barn och älskar mitt liv med mina underbara djur! ?
Jag vill ha barn en dag i framtiden. Längtar till den dagen jag bestämmer mig för att på ett eller annat sätt ha ett barn i mitt liv. Men just nu är jag nöjd med att ligga på soffan och käka chips. Och mitt val av att vilja ha barn i framtiden kan ändras. Världen är inte svart eller vit. Men det jag känner idag ska ingen lägga sig i. Tycker att det ska vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv och hur man vill att ens familj ska se ut. Tycker vi borde kommit längre än att lägga sig i folks livsval. Kan inte bry mig mindre om någon vill eller inte vill ha barn, djur eller en vissen kaktus.
Håller med! En lycklig 34 årig kvinna som valt bort barn, tacka vet jag mina katter ???
Att Malin fortfarande får jobba som krönikör på Aftonbladet är för mig en gåta. För mig känne hennes texter helt substanslöst och utan poäng, bara massa personligt dravel.
Vad gör hon mer på Aftonbladet?
Ingen aning, nen det där är väl applicerbart på många andra av deras krönikörer.
OT men; nästan varje dag skriver du om Blondinbella. Kan du inte hittar annat att skriva om eller vad är det hos henne som locka dig att skriva negativ efter negativ text om henne?
Och det skriver du på ett inlägg som inte handlar om Blondinbella?
Valde att kommentera på det nyaste inlägget. The truth hurts?
Och ändå måste du dra upp bella i ett inlägg som inte handlar om bella…. tror du behöver din bellados oxå!
Satt du och tänkte på det, och kände sedan att du var tvungen att gå in på bloggen bara för att kommentera det? Eftersom du skrev på det nyaste inlägget tänker jag. En annan hade möjligtvis reflekterat över det när man väl sett ”ytterligare” ett inlägg om Isabella.
Oavsett vad så är det väl inte så konstigt? Finns det någon annan _stor_bloggare som det händer saker kring heeeela tiden? En blogg som det faktiskt finns mycket saker som kan pratas om? Gärna någon som varit med i hur många år som helst också, som väldigt många vet vem det är?
Jag tycker varken bu eller bä om Isabella men förstår fullkomligt varför det är lätt att skriva inlägg om henne. Och antagligen får inläggen mycket respons, så varför skulle Cam sluta skriva om henne?
Väldigt intressant hur annorlunda man kan känna kring det. är 24 men längtar så. har dock inte rätt ekonomisk situation nu så det får vänta en stund men känslan av att vilja ha ett barn är så extremt stark och ologisk att jag inte riktigt förstår mig själv. jag vill ha en bebis och jag vill uppleva livet på nytt genom deras ögon och jag vill ha syskonbarn som bråkar och som jag får försöka lugna ner. jag vill ha en tonåring som är jobbig och där jag kan försöka göra bättre än vad mina föräldrar gjorde. jag vill ha barnbarn och vara med och hjälpa till. målet med livet är för mig verkligen familjelivet och det känns så fruktansvärt opassande i dagens värld. har också fortfarande absolut ingen aning vad jag ”vill bil när jag blir stor” karriärmässigt och börjar få panik då livet bara rullar förbi.
någon som haft liknande situation? vad gjorde ni då? väljer man bara en utbildning som ger ok lön eller går man på vad som känns roligast? ska jag vänta? har ni ångrat er om att vilja skaffa barn? jag är 24 liksom och känner att alla runt omkring mig har iaf någon aning. känner mig så jävla misslyckad
Hade i och för sig en stabil relation, bra ekonomiskt, rymlig lägenhet, dubbla körkort och bilar osv, men ändå gick det åt helvete när mini var ett år (två år idag). Nu pluggar jag till något jag verkligen brinner för – jurist – och det går faktiskt utmärkt att kombinera med barn i och med att det är mycket självstudier. Tänker som så att jag har som mest tid att spendera med honom nu, när hans behov av närhet är som störst. Hade inte velat ha barn efter studierna faktiskt, även om jag är lite kluven till ensambarn. När jag sen är 40 och kickar ass så kommer han liksom ha flyttat hemifrån!
Tror inte jag kommer få chansen att skaffa barn tyvärr, så vågar inte längta efter det utan ser det mer som att blir det så någon dag så tar jag de problem/orosmoln som det medför sig med det goda, precis som att man oroar sig över saker helt utan att ha barn också. Livet tuffar ju på oavsett liksom. Kissie kommer alltid ha sitt som hon ska rodda med, med eller utan barn och mammor världen över har sitt. Det trista i det hela är ju när man börjar döma andra eller jämföra situationerna. Folk som väljer att inte skaffa barn är ju inte lyckligare än de som väljer att göra det, förutsatt att det är deras eget val på båda sidor.
Vad är det som skulle hindrar dig om du vill? Tror du inte det går att lösa? ?
Det kommer du säkert få ❤ om det inte är något jobbigt som gör att du inte kan få barn såklart.
Känner likadant, vet inte om jag kommer få chansen, och tänkte ett tag sterilisera mig enbart för att ta bort chansen att få barn helt.
Har ett väldigt annorlunda och krävande jobb, (det är mitt drömjobb dock så jag älskar det som fan) så jag är borta mycket. Har också fått för mig att män inte vill ha en flickvän eller mamma som mig, pga mitt jobb, det faktum att jag har ganska hög lön (kanske sticker i ögonen att man tjänar mer än honom) eller att jag är för okvinnlig som jobbar med ett så mansdominerat jobb som jag gör och därmed inte kan vara hemma så mycket. Hjälper ju inte att man är grabbig i beteendet heller. Känns som att jag inte är ideal kvinnan i princip, även fast jag innerst inne vet att den kvinnn inge existerar.
Har ett barn. Vill inte ha fler. Barn är inte livet, enligt mig. Det finns så mycket annat jag vill göra än att vara mamma, om 7 år när mitt barn blir myndig. Känner mig inte sugen på att förlänga tiden med barn genom att skaffa fler. Dessutom lever vi människor, speciellt i Västvärlden, på ett sätt som inte är hållbart. Det bästa vore om vi kunde sluta yngla av oss i tid och otid.
Jag är mest rädd för att jag inte känner så. Fick barn för 8 månader sedan, fick aldrig den där ”kärlek vid första ögonkastet, hen låg där vid mitt bröst”. De tog barnet ifrån mig, sen låg hen på intensivvårdsavd i två veckor och vi fick klappa genom hål i kuvös. Då och då fick vi ta upp och gosa. Jag grät när det var operationer men jag känner fortfarande 8 månader senare att jag saknar hjärtat utanför kroppen. Jag tycker det är skönt när bebisen sover och jag känner inte den totala kärleken. Ser det mer som mitt jobb att se till att hen sover, äter, jag ger såklart massor av kärlek och bebisen är SÅ söt. Men, jag vet inte, kanske borde prata med någon? Eller så tar det bara lite tid att hitta varandra…
Och bebisen är inget jobbigt barn. Tvärtom, skriker aldrig, nästan alltid glad, ätet, sover, ett riktgt A-barn.
(Och helt frisk efter allting när hen föddes).
Jag tycker att du ska ta upp dina tankar på BVC. Det kan vara en förlossningsdepression.
Jag och min BVC-sköterska är inte direkt bästa vänner, tycker mest hon dumförklarar mig. Har tagit upp det men bara fått höra att det är helt normalt, men jag trodde inte alla det var såhär jag skulle känna. Annars är jag en person med så mycket känslor och väldigt nära till mina känslor. Satt och grät på skolavslutning igår till en kompis barn?.
Googlar man förlossningsdepresssion känner jag inte igen mig i symtomen. Jag orkar ta hand om bebisen och sköter allt fläckfritt: men hade velat få i alla fall nyförälskelse känslan!
Alecahim : det var EXAKT likadant för mig, inklusive en bvc-tant som var helt ointresserad jag kände som du, kollade symptomen för förlossninggsdepression och tänkte : det har jag inte. Men det hade jag. Och jag fick hjälp och allt blev helt annorlunda. Om du orkar, ring BUP (eller vad det heter hos dig. Barn- och ungdomspsykiatrin, man hör dit med förlossningsdepression). De hjälper dig direkt, och det kostar inget. Om du inte orkar eller vågar, kan du be någon? En partner, en kompis? De kommer ta dig på allvar och de kommer att hjälpa dig.
Det är så lätt att ha barn när man inte är deprimerad. Du anar inte!
Och min bvc-tant fick en reprimand. Hon hade gjort fel.
Kram!
Tack så mycket, ska försöka ringa någon nästa vecka och prata lite i alla fall. Vill verkligen inte gå via BVC..
BVC är inte kloka. Helt rätt att inte gå via dem!
All lycka till!
Ja, gör det! ❤
Jag är gravid just nu, och är så orolig att det är precis så jag kommer känna.
Kan det kanske vara en försvarsmekanism som kickat in? Att du skärmar av känslorna för du har redan mött skräcken i att ditt barns liv hängt på en skör tråd?
Men ta upp fet med din barnmorska, det kanske vore skönt att träffa en terapeut eller kurator?
Stor kram!!
Jag har en dotter på 14 månader som blev förlöst med akut kejsarsnitt 7 veckor innan hon var beräknad. Hon skickade till Danderyds sjukhus och jag blev kvar på karolinska i Solna till en början. Jag blev förvarnad om att anknytningen kan ta tid och för att vara ärlig så är hon roligare ju mer kommunikativ hon är. Prata gärna med någon om dina känslor eller de känslor du tänker att du inte har. Jag tror att det löser sig, att du kommer att komma in i det. Med hjälp eller utan. Stor kram
När jag var gravid fick jag höra att anknytningen kan se ut på massor av vis. En del älskar barnet från den dagen man plussar medan för en del tar anknytningen tid då man inte ”känner” bebisen än. Jag älskar min dotter mer och mer för varje dag medan min bästa vän kände enorm kärlek från första dag och hon säger att den kärleken hon kände för bebisen i magen är exakt samma som hon känner idag.
Ju äldre min dotter blev och ju mer personlighet som växte fram ju mer anknytning växte hos mig.
Du ska inte skämmas att du känner som du gör men att prata med någon kan nog absolut vara bra 🙂
Känner likadant. Dock stunder av kärlek när jag älskar mitt barn så det nästan gör ont. Men annars precis som du beskriver.
Jag fick mitt barn för fem månader sedan. Jag har haft samma känslor som du, det är nog först nu de sista veckorna jag inte tänkt att det varit så konstigt att jag går runt med ett barn i famnen. Jag älskar mitt barn över allt annat och kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom, men jag kände som du inte den där plötsliga förälskelsen som vissa beskriver. Jag tycker det är skönt när han sover och jag kan få vara själv. Jag vet inte om vår lite tuffa start har gjort att den där anknytningen blev lite ”förstörd” (han låg 5 dygn på intensiven och vi fick bara vara där på besök) men jag fick prata med min BM och hon sa något klokt till mig. Hon sa ”mamma är något du blir och som växer fram”. Det är inte konstigt om det tar en stund innan du blivit van. Så jag tänker att vissa växer fort in i rollen som mamma och andra långsammare, du och jag kanske är av den senare sorten. Ta hand om dig och din bebis. Vi är bra mammor vi också!!
Har aldrig direkt längtat efter barn. Nu när jag har ett sen 2 år (nästa vecka!) Skulle jag aldrig byta bort det eller tillbaka eller vad man ska säga. Jag tror inte man alltid vet om man vill eller inte vill. Man kan aldrig föreställa sig hur annorlunda livet och en själv blir. Det som var stort och viktigt förut (positivt och negativt) blir litet i jämförelse när man blir mamma.
Hujeda mig! Jag är gravid just nu och har precis fått reda på det. En komplett överraskning för mig och min man. Är 33, lyckligt gift, fin liten vovve och härligt hem. Ändå så vet jag inte om jag vill bli mamma. Jag vet verkligen inte. Jag våndas över yttre press, att ångra en abort, för jag trivs med tanken att det bara blir vi två för resten av våra liv. Hade inte ändrat något i mitt liv just nu. Min man vill gärna bli pappa, men stödjer mitt beslut fullt ut om jag väljer abort.
Har lusläst tråden för att försöka bli klokare på vad det är som gör att man tar rätt beslut… men det låter mest som barnlivet är skitjobbigt men ”såååå värt det” och ”man blir starkare”. Jag förstår inte vad det betyder, för att vara helt ärlig.
Jag tycker inte livet har förändrats så mycket efter jag fick barn. Han är iofs bara elva månader. Men det är en ny fas i livet absolut, men samtidigt är allt precis som innan. Vi är fortfarande vilka vi är och våra kompisar och vårt umgänge detsamma. Vi var dock först med barn. Har inte alltid haft barnlängtan men det växte fram med förhållandet. Man behöver liksom inte vara helt uppslukad av barn och prata om dem hela tiden, vissa vill andra inte. Det som är rätt för mig är ju inte nödvändigtvis rätt för dig, men för mig är livet i stort sett samma men vi delar kärleken till den här lilla varelsen, och det är jävligt stort! Tycker heller inte det har varit jobbigt hittills men det kan ju komma. Obs att jag inte varit mammaledig, utan fortsatt plugga, hade kanske känt annorlunda om det var ett år av att vara ledig med bebis.
Önskar dig lycka till och hoppas att du hittar rätt!
Tycker inte man ska skaffa barn och hoppas på att man får rätt känslor sen. Man ska VERKLIGEN vilja det, anser jag. Visst kan du ångra en abort, men du kan också ångra ett barn och det är betydligt större. Kram. ❤️
Jag tror att vad du än väljer så kommer du få det att funka och bli lycklig i det. Väljer du barn så kommer du garanterat älska barnet och anpassa ditt liv efter den situationen och väljer du bort barn så kommer du säkert känna dig fullt nöjd med det och alla uppoffringar du slipper göra osv. Barn är inte för alla. Så gräv djupt i ditt inre innan du bestämmer dig, men kom ihåg att allt kommer att bli toppen oavsett.
Samtidigt, att det blir ni två för resten av era liv vet du ju faktiskt inte heller… finns inga garantier.
Samma med barn. Mest troligt har du väldigt liten kontakt efter de är 18 och de kanske t o m flyttar till andra sidan jorden.
Allt vi har är här och nu och det är det enda vi på riktigt kan ställning till.
Jag har följt denna bloggen ifrån början.
du började med att spamma länken inne hos skvallerbloggens och andra bloggar precis som andra bloggare innan dig…
Du försökte bli en musikartist men misslyckades avsevärt!! (LOL)
Din vänskap med Tyra förgiftades och jag tror du själv var en stor anledning till det.
Och så har du ”mamsilamsen” som sitter och kommenterar på sin egna dotters blogg som nämnt att hon en gång hade en stor blogg själv, Wooooow. Vilken kändisfamij ni är. Verkligen!
Du försöker nå toppen, påstår att du startade bloggen för att visa din bonusdotter sanningen om bloggare och influencers liv och vad som egentligen händer bakom kulisserna. Hur tycker du att det går?
Nu ska barn absolut inte blandas in i detta, men läser hon här och vad tror du hon får för bild av hur man beter sig på internet?
Du sitter och nästintill trakasserar vissa bloggare. Du gräver i deras privatekonomi, något som inte angår någon annan. Du sitter och hintar om att du sitter på hemligheter som en jävla skvallerkärring. Du tål inte kritik emot dig själv får när du blir kritiserad hotar du med att outa en person eller hintar om att du kan se ens ipnummer, du tiger vissa kommentatorer till tystnad helt enkelt.
Som någon skrev i föregående inlägg, du borde själv bli granskad.
Du är riktigt duktig på att piska upp elaka ord. När du skriver om en bloggare på ett negativt sätt tar det tre minuter innan man ser att personer som brukar läsa härinne går in till dom bloggarena och sprider vidare hatet, hatet som kommer ifrån denna bloggen.
När jag googlade ditt namn kom det upp en massa skit. VEMFAN HAR EN WIKISIDA OM SIG SJÄLV?!
Du säger att Bella har storhetsmani, vad i helvete har du inte själv då?!?!?
Och vissa som kommenterar, fy fan vilket äckligt beteende somliga av er har, är ni så bättre själva?
Nej, denna bloggen sprider hat. Jag känner ett litet hat, jag ska aldrig mer gå in här. Nu lär väl min ipadress bli spärrad ändå så att ja inte kommer att kunna kommentera. Skriv du att du vet min ipadress, ha så kul.
Till dina små ja-sägare:
Efter att ni läst denna kommentaren föreslår jag att ni tar ett djupt andetag och ramsar visan Camilla lärde er för ett tag sedan.
”Camilla är den allsmäktige bla bla bla.. ” eller hurfan den nu gick.
Detta för att ni inte ska explodera av hat.
O.O
Andas människa! Det här kan inte vara bra för ditt hjärta.
Visst är ”andas” en fantastisk diss?
Eller ta ett djupt andetag?
haha, alltså jag gillar den här bloggen, men det mesta du sa var faktiskt sant!
SÅÅÅ jäkla BRA skrivet Amöba! Klarsynt och SÅ rätt! Stämningen Camilla piskar upp och drevet som ofta bittra, ensamma, psyksjuka hänger på för att då känner dessa en tillhörighet tror jag, de känner en gemenskap- drevet och hetsjakten på vissa är sjukt… Man märker att det ska ”tävlas” om att skriva så elakt och löjligt som möjligt och då får man många likes och känner sig stolt och mäktig.. och detta andas och hej **** och andra härskartekniker är sååå drygt och löjligt. Tramsigt. Men bara att gratulera Camilla som tjänar pengar genom dessa ensamma, olyckliga själar som sitter här och spyr galla och kastar skit – och tjänar pengar genom att smutskasta och kränka andra. Men är det värt det, mår hon så bra egentligen? – tror inte det. Det är bittra olyckliga människor som har behov att av kränka och sänka andra människor. Tragiskt.
Oj. Det var bittert.
Bra kommentar Amöba.
Vi har pratat lite om barn och min sambo är väldigt barnkär.. men så har han sagt flera gånger senaste månaden att ”nästa år kan vi åka dit”… typ bila i Europa och sådant som man kanske inte gör med en nyfödd. Så jag antar att han har ångrat sig på den punkten ?
Tror inte han ändrat sig om barn bara för att han vill ta en bilsemester. Dessutom brukar ju män, i alla fall de i min närhet, inte vara så införstådda med hur mycket jobb ett barn innebär. Han kanske tänker att en bilsemester med en nyfödd kommer vara superenkelt och härligt? ?
Jag känner att jag vill ha barn, om jag någonsin dejtar igen (är bara ledsen och arg). Men jag känner också att sättet Malin beskrev det på var att alla problem alla utan barn har är icke-problem/ingenting att oroa sig för. Ja, mycket av problemen i väst är egentligen icke-problem. Men nej… Blev lite kränkt, haha
En av orsakerna till att jag antagligen inte kommer att skaffa barn (den största är naturligtvis att jag inte känner någon längtan efter det) är att jag inte tror att jag skulle kunna hantera att vara orolig hela tiden.
Min barnmorska på MVC sa till mig; du ska ha många barn för då sprider du ut oron. Här sitter jag gravid med nummer tre…
Precis. Denna krönikan fick mig därför att bli ÄNNU räddare för att skaffa barn!
VAD har en krönika i Aftonbladet med bloggbevakning att göra? Eller är det pga att Malin skrivit att Bloggbevakning är hennes favoritblogg som du uppmärksammar det här kanske hehe (lite förvånande, trodde inte det om Malin).
Detta är ju tydligen företagsbevakning nuförtiden också.. Men innan har du skrivit och påstått att du skriver inget skvaller – du skriver bara sådant som bloggare själva skrivit i bloggar… Men det verkar ha ändrats? Vad händer härnäst, ska du visa upp alla bloggares sjukhusjournaler och allas lagfarter, banklån, ev skulder etc.. Spännande.
När får vi veta om dina turer med Nöjesguiden och att du inte skulle ha fått den lön du anser dig ha rätt till? Du tjänade 100 000 i månaden skrev du en gång men ändrade dig snabbt när du blev ifrågasatt – ljög du för oss läsare? Vad hände med Finest? Och varför blev du och Tyra sådana ovänner? Hur går din tvist, får vi se alla papper? Alla dina fans vill gärna veta.
Malin bloggar också
Wow! Lugna ner dig! Man skulle kunna tro att Camilla skrivit något om dig…
Wow… har du svårt att läsa mycket text eller vad menar du lugna ner? Nej om mig har inte Camilla skrivit, kan man inte tycka, reflektera, undra och säga sitt ändå?
Eh nej har inga problem alls med att läsa mycket text. Men när du skriver ”När får vi veta om dina turer med Nöjesguiden och att du inte skulle ha fått den lön du anser dig ha rätt till? Du tjänade 100 000 i månaden skrev du en gång men ändrade dig snabbt när du blev ifrågasatt – ljög du för oss läsare? Vad hände med Finest? Och varför blev du och Tyra sådana ovänner? Hur går din tvist, får vi se alla papper? Alla dina fans vill gärna veta.” så låter det väldigt hetsigt. Därför skrev jag att du skulle lugna ner dig.
Och vad tänker du om att artikeln handlar om Kissie?
Alltså saker folk hittar att klaga på. 🙄
Jag har redan ångest för precis allt. Allt som hänt och det som inte hänt, allt som ska hända och inte hända. Allt som kanske eventuellt skulle kunna hända i ett parallellt universum. Ni fattar, rätt mycket ångest.
Hur hanterar man sina känslor kring framtiden, som förälder? Krigen, naturkatastroferna, skolsituationen, det sociala klimatet, sociala medier osv osv. Det finns ju inget hopp? Hur kan man sätta barn till världen när det är så mycket mörker och skit? Var hittar ni modet att våga skaffa barn?
Jag har inga barn, men är ändå en slafsig hög med ångest, det mesta av tiden. Som en gammal disktrasa.
Jag har aldrig i mina yngre år haft någon särskild barnlängtan. Jag blev oplanerat gravid 2013 och 2014 föddes vår dotter. Alltså denna himlastormande och själavärkande kärlek jag känner för detta barn! Det låter kanske klyschigt men hjärtat värker av saknad om hon någon gång sover borta. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min kropp kunde rymma så mycket kärlek för en annan människa. Nu kommer bebis nummer 2 i höst! 🙂
Varför skriva ännu ett inlägg om detta?
”Vad är det som är så himla bra med barn, det verkar mest jobbigt!”
I den meningen kan ”barn” bytas ut mot ”livet”. Lika enkelt som det är att förklara det, lika enkelt är det att förklara det här med barn. Vad är det egentligen som är så underbart med livet? Livet är ju måsten, krav, press och stress. Det är idiotiska chefer och mansgrisar och kriminella och droger och maten man helst vill äta gör en tjock och sjuk. Det är vinterkräksjuka och bilkö, alltid fel kö på ica, eko i plånboken, avgaser i naturen och fästingar i gräset.
Ändå vill de flesta av oss leva. Kanske för att det inte är skiten som är avgörande, utan det där som är så svårt att förklara. Sen kan man tänka sig att man skulle försöka övertala någon som inte var i livet och som aldrig hade upplevt livet om att livet var något att välja. Lite så är det ju för oss som har barn som ska försöka besvara frågan ”varför ska man ha barn?” från människor som inte har barn.
Jag och min sambo ska börja jobba på barn nu i sommar, vi har varit tillsammans i 5 år men känt varandra betydligt längre än så. Jag flyttade till honom, ifrån familj och vänner som bor 25 mil bort. Jag umgås i princip inte med någon här förutom mina kollegor, så jag saknar min familj och vänner väldigt mycket. Det har därför varit både självklart och inte självklart för mig att skaffa barn med honom då ett litet hjärnspöke i bakhuvudet slagit mig ibland att om vi separerar så ”måste” jag bo kvar på orten för barnens skull. Det enda som håller kvar mig här är ju sambon, annars skulle jag aldrig bosatt mig här. MEN min kärlek till honom är obeskrivlig och jag längtar så otroligt mycket att få bilda familj med honom, så jag väljer att inte vara rädd och köra på för det känns rätt. Jag fyller snart 30 och känner mig helt klar med allt nöjesliv som fester m.m för ganska länge sedan och känner inte att jag uppoffrar det minsta genom att få barn. Lite meningen med mitt liv känner jag och jag ser fram emot att vardagen ska kretsa kring vår FAMILJ och inte bara vi två 🙂
Allt beror nog på vad en är för slags person, vem/om enlever med och vad en får för slags barn 🙂 Jag tycker generellt att allt varit enklare än vad alla varnat för. Klart jag blir GALEN på både barnen och mannen ibland, men på det stora hela är jag jättenöjd och jävligt glad att jag blev mamma x2:-)
När jag fick mitt första fick jag en depression som varade i cirka ett år. Jag gjorde det nödvändiga men resten lämnade jag till min man. Jag orkade vara mamma cirka 2 timmar år gången, helst med folk omkring mig då deras blickar fick mig att anstränga mig. Jag fick hjälp men det var hemskt. Nu, 3 år senare och med nya i magen så längtar jag efter att få oroa mig för en bebis välmående, att fundera på om prickarna är normala eller om bajset har rätt konsistens.
Kom jag ifrån ämnet? Jag är astrött, sorry!
Det är underbart att få barn…och ja, man glömmer lätt tiden då innan man hade barn…hur man faktiskt kunde leva ett annat liv!
Men det är väl som i allt, olika faser i livet…när ja var 20 så trodde jag mig vara så himla vuxen, Världsvan och visste visst hur livet var. 10 år senare så undrar jag hur jag tänkte.
När man känner sig redo för barn så händer det (förhoppningsvis).
Förstår inte grejen med att alla ska tala om att när du skaffar barn så önskar du dig inget annat…
Nä?! Så är det väl med allt, allt som man verkligen verkligen vill ha…men att just barn är en sådan tung sak att trycka på. Alla vill inte ha barn…man kanske skaffar en hund, en häst,katt eller så bara träffar en partner som heller inte vill ha barn.
Man missar inget om man själv tar ett sådant beslut.
Jag har själv 2 barn och är mer än vad ord kan beskriva så lycklig. Men det är ett val som jag och min man tog, vi tog det beslutet, beslutet att skaffa barn.
Visst kan det vara ett rent helvete med barn. Det hadde varit så skönt att släppa allt. Åka utom festa till gryningen. Men oj vad jag skulle sakna dom mina älskade barn. Dom får följa med på det mesta i ladugården, traktor , möten m.m . Självklart leker vi mycket med ?
Fy f** vad trött jag är på föräldrar med attityden ”Du kanske tror att du har problem, men vänta bara tills du får barn”. Hur kan man ens säga så till/om andra människors liv utan att ha en aning om deras eventuella problem! Här är en nyhet till alla (ok majoriteten av alla) föräldrar: ni vet inte bäst och har inte alla sanningar om livet!
”Kanske tror att du har problem” alltså allvarligt, man kan faktiskt ha problem, känna oro, kärlek, stress, glädje, ångest osv utan att man valt att skaffa barn. Sjukt less på kommentarer som ”du vet inte vad trötthet är innan du skaffat barn”, ”du vet inte vad kärlek är förens du fått barn” eller ”du kanske tror att du har problem”. VAD I HELVETE VET DU OM DET?
Finns de som inte vill eller kan skaffa barn, och det är helt ok. Det gör inte att man är oförmögen att känna känslor. Sluta med mammajiddret, tröttsamt.
Jag tycker egentligen att det är en icke fråga. Det är som att säga att det finns en universal faktor som är livets mening. För vissa är barn livets lycka och för andra är det inte det. Man kan inte tvinga på någon annan sin åsikt eller försöka argumentera för det ena eller andra. För det finns inget som passar alla. Vi är ju helt olika människor med helt olika liv, referenspunkter, drömmar, mål och önskningar i livet. Jag blev en lyckligare (men mycket tröttare och mindre social person) när jag blev mamma för tre är sedan. Men jag skulle aldrig drömma om att försöka övertala mina barnlösa vänner att de måste skaffa barn, de värderar kanske helt andra saker i livet än vad jag gör. Däremot tror jag att det är viktigt att ha en insikt i att livet inte kommer vara det samma när man bestämmer sig för barn, även om det inte går att föreställa sig vidden av det innan hen är här.
Jag tror att det problematiskt för alla ”som vill vara sig själva och inte bara mamma/pappa” att få barn. För en period i livet så är det liksom det som kommer först med barn. Man får naturligtvis Inde allra flesta fall luckor av både egentid och partid beroende på hur barnen och omgivningen är. I mitt fall skaffade vi barn när jag var trött på att leva mitt liv och jag ville bry mig om någon annan istället. Funkade så bra så vi idag har fyra barn. Förhållandet har gått upp och ner men just nu är vi väldigt lyckliga även utan barnvakt stup i kvarten. Sen take away-middag från restaurang efter att barnen somnat eller mys och serier i soffan funkar ändå…
Men barn är oro, man SKA anpassa sig efter barnen och inte tvärtom. Men visst kan man fortfarande leva livet och har man ett lätt barn kan man ju leva typ som vanligt, men man kan oftast inte vara lika spontan (=läs sista minuten med avresa imorgon från flygplats 32 mil bort).
Jag har alltid önskat att jag skulle få barn, jag blev gravid med min son som nu är 7 månader gammal och han är mitt allt och det absolut finaste jag har och alla dem problem och bekymmer jag kände att jag hade innan blev oväsentliga och jag kan ibland tänka vad mitt liv var innehållslöst innan min son. Det är en väldigt stor omställning men när man får barn så känner man inte att man ger upp något bara för att man inte kan vara hur impulsiv som helst. Det är absolut skönt med egentid, men man saknar alltid sitt barn. Vissa dagar är tuffa, ibland känner jag att jag inte räcker till men jag skulle inte byta ut det mot något. Känner man att man absolut inte vill ha barn så ska man inte skaffa barn, jag tycke det är ”bättre” att ånga att man aldrig fick barn än att ångra ett barn man fick. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan barn och förstå att det finns dem som inte vill ha barn av olika anledningar.