När jag såg Marie Serneholts Instastory så kände jag en växande irritation.
”Jaha, ytterligare en influencer som delar med sig av pekpinnar”… Det var så jag tolkade hennes ”vad jag inte äter under min graviditet”, men som tur väl var så klickade jag mig vidare till hennes blogg för att istället för mer irriterad, bli glatt överraskad.
Så här skriver hon nämligen:

Men sedan typ vecka 13-14 då allt vände har jag kunnat äta nästan precis som vanligt. Min vanliga aptit kom tillbaka. Visst jag kan bli lite mer attackhungrig än vad jag varit innan och kan inte (och vill såklart inte) hoppa över några måltider.
Jag försöker äta varierat och det jag är sugen på. Det där med att äta för tre är bara en myt. Jag äter när jag är hungrig och slutar när jag är mätt. Jag lyssnar på kroppen. Och jag håller absolut inte på och undviker kolhydrater och sådant. Jag äter som sagt varierat för att ge både mig själv och killarna det de och jag behöver.

Men varje dag försöker jag få i mig proteiner, kolhydrater och frukt och grönt.//Marie Serneholt

Jag uppskattar att hon inte blir mer specifik än så i sitt svar eftersom det här förmodligen är lika individuellt som antalet graviditeter.
Att lyssna på kroppen är förmodligen ett betydligt bättre råd än att lyssna på någon annan gravid kvinna, eller på någon som varit gravid.
Livet är redan full av pekpinnar för dig som förälder efter att bebisen fötts så strunta i dem under graviditeten. Det är mitt absolut bästa råd som frivilligt barnfri. 😉
Det räcker väl med att det är ”frowned upon” att ge sin bebis valium för att få sova, checka in den på flygplatsen med resten av bagaget för en lugn flygresa (för ALLA passagerare ska tilläggas), rasta den i en löplina på gården och att låta den moppa golvet med starka kemikalier samtidigt som den lär sig att krypa?

Och inte får man ge sin dotter en f*ttpiecring i födesledagspresent när hon fyller två år heller..
Det är för tråkigt hur det har utvecklat sig, tycker ni inte?