Vi hittade ett hus när vi var där i somras och vi kände direkt att här vill vi bo. Barnen är nästan mer exalterade än vad jag är. Dom har redan valt sina rum och ser så mycket framemot flytten. Tänk att Stickan Los Stigos måste lära sig spanska också.
[…] Klart att det känns väldigt pirrigt, nervöst och oerhört stort men trivs vi inte så får vi väl flytta tillbaka till Sverige. Vi börjar med ett halvår och känner efter hur det går med barn och jobb.
[…] Liv, Mio och Vida kommer börja på svenska skolor sedan framöver får vi se om vi byter till internationell skola. Tänk vad häftigt för dem att lära sig flera språk, möta en ny kultur och få nya vännner.//Hannah i november 2017

I november 2017 var Hannah Graaf så otroligt peppad på flytten till spanska Marbella, och skrev överväldigande om hur härligt det skulle, att barnen i princip var med exalterade än hon och Peter och att om det inte funkade så kan de ju alltid flytta hem igen.
Nu har det gått strax under ett år och Hannah skriver så ledsamt på bloggen om hur hon mår och att hon är aldrig trodde att hon skulle gå in i väggen eller få en depression, men att det är där hon är nu:

Mycket har kommit nu med flytten och olika viljor. Att behöva ta stora beslut som gör ont i hjärtat, känna sig ensam, så oändligt ensam, i det och inte veta varken ut eller in. Bara att alla vill så mycket och det hänger på mig. Det är jag som ska ta beslut….
Och på bekostad av min egna lycka. Men så är det. Ibland måste man lägga sig själv åt sidan för att dom man älskar ska vara lyckliga. Och det har jag gjort. Som ”grädde på moset” när jag redan mår skit. Men så är livet.

Jag ser inte framemot nåt, har ångest att jag inte orkar göra nåt, ångest att jag mår som jag gör, panik över att inte veta hur jag ska mig ur det. Känner mig otillräcklig, värdelös, ful. Har inte ork att vara alla till lags men ändå ligger det där dåliga samvetet och gnager i mig för att jag inte svarar i telefon, tar den där fikan eller hör av mig till vännen som jag inte träffat på länge. Vill att alla ska vara glada och må bra.

Mio kommer också stanna kvar i Sverige, som William. Vilket gör ont. Ondare än ont. Men det är hans önskan och att se Mio så lycklig gör mig mitt i allt lycklig. För jag vill att mina barn ska vara det. //Hannah augusti 2018

Spontant känner jag ”Packa ihop och flytta hem”, om så pass stor del av familjen inte trivs och två av barnen valt att stanna i Sverige.
Å andra sidan har jag inte den blekaste aning om vad som pågår i hennes familj och kanske är det bäst att Hannah fokuserar på sitt egna mående innan hon fattar några beslut i den storleken. Min känsla var spontan, det ska inte hennes beslut vara….mer så jag menar..
Oavsett vilket så vill jag bara skicka en stor kram till Hannah och hoppas att hon får all den hjälp och stöd hon behöver för att må bättre igen!
Vill ni skicka lite pepp till henne så kan ni antingen göra det HÄR eller på hennes blogg.