https://www.instagram.com/p/BnRlgwPg58m/?utm_source=ig_web_copy_link
Med handen på hjärtat kan jag säga att jag aldrig tänkt på det på detta viset – att uppmaningen att älska sig själv skulle vara att lägga sten på börda.
Jag förstår att inte alla ääääälskar sig själva eller sin kropp men personligen har jag tagit uppmaningen som en uppmaning att försöka älska mig själv till det bästa av min förmåga. Ibland är det mer, ibland är det mindre och ibland kanske inte alls men det är ändå hela tiden mitt mål där jag fäster blicken för att inte helt hamna vilse under resans gång. Att vara så snäll som möjligt mot mig själv, så snäll som jag bara kan och mer än så kan jag ju faktiskt inte göra.
Jag har hatat min kropp, särskilt när jag upplevde att den motarbetade mig som mest och hade någon lite klämkäck och peppigt viskat i mitt öra att jag faktiskt bara borde ”ääääälska min kropp istället” så hade jag förmodligen utdelat en ”Schweizisk skalle” till vederbörande. (Det är som en dansk skalle men lite snällare och mer neutral, inbäddad i choklad.)
Försök sikta bort från hatet.
För som Sara skriver – hade det varit enkelt hade kroppspositivitismen inte behövts och vi hade alla älskat ihjäl oss själva.
Tack för tips, Sofie!
Föregående inlägg 