Hur kan No 18 vara säkrare än Urban Escape?

Isabella Löwengrip har valt bort kontorsbyggnaden med företag som Spotify och med säkerhet som Fort Knox för att istället flytta in i No 18 vid Stureplan.
För den som inte vet vad No 18 är så är det en lokal med olika typer av arrangemang – hyr allt ifrån hela kontor till enskilda skrivbord eller varför inte bara ett konferensrum i några timmar?
Jag har pratat med några som har sina företag där och de menar att vem som helt i princip kan valsa in utan att ens behöva visa leg.
Det sitter mängder med influencers där så det kommer hela tiden bud dit, så det är minst sagt en hög trafik på folk.

Anledningen till att Isabella inte kunde vara kvar på Urban Escape var enligt henne att hennes säkerhet inte kunde garanteras från garaget och upp till kontoret.
No 18 har – mig veterligen – inte ens ett eget parkeringsgarage vilket betyder att så vida Isabella inte planerar att köra in och parkera i receptionen så vet jag inte hur det kan vara säkrare att parkera någon annanstans och sedan gå till kontoret. Så vida hon inte har en vakt med sig, men det hade hon ju i så fall kunnat ha även på UE så den teorin faller ju på sin egen orimlighet.

Jag tror helt enkelt inte Isabella har råd, och att hon vill distansera sig från Löwengrip Beauty så mycket det bara går innan eventuella negativa resultat blir offentliggjorda.

Uppd.
Okej, vi håller det sakligt. =)

My Martens har blivit särbo

Vi är fortfarande förlovade, och bär våra ringar. En symbol för oss själva, som visar att vi fortfarande kämpar, att vi INTE har gett upp.

Men jag behöver luft. //My Martens

Åh, vad jag hoppas att hon hämtar tillbaka sina katter och att Jonas – om han vill komma och hälsa på – tar med sig en egen klädroller och ett glatt humör.
Jag har fått intrycket av att My hela tiden slår knut på sig själv för att försöka vara alla andra till lags. Förhoppningsvis kan den här andningspausen hjälpa henne reda ut det trassliga garnnystanet ett varv eller två.

Good for you, My!
Good for you!

Sno stilen!

Har du inte lust att punga ut med €800 för den här brudklänningen från Lili Jahilo som Isabella brukar bära så har jag ett betydligt billigare alternativ till er här.
Bege er till närmaste pysselbutik, handla en hink med paljetter, sätt ungarna på att sortera ut alla silvriga löv och skicka med någon av de äldre barnen till syslöjden.

Kan man sy en scrunchi så kan man sy ett lucianattlinne, eller hur?
Det är på tiden att våra skattepengar går till någonting användbart för en gångs skull. 🙂

Tack för tips, Pysseldrottningen!

Det där med att vara någons chef

 Riktigt bra chefer är det bästa man kan ge sig själv i sitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att personen i fråga ska vara perfekt eller alltid göra rätt – utan att vi ska klicka, att vi ska kännas som ett team samt en stark känsla av att min chef verkligen tror på mig. Jag har haft tre såna chefer: Viktor Barth-Kron som rekryterade mig till Stureplan.se som 18-åring, Margret Atladottir som anställde mig som moderedaktör på Nöjesguiden när jag var 19 år och Staffan Ekbergsom jag jobbade med sida vid sida under mina år på Devote och Stampen (även han som rekryterade mig till Vice VD när jag var 22 år ung, snacka om att satsa på någon!).

Tre personer som jag kommer vara evigt tacksam över att ha haft i mitt liv och som är en stor del i min karriär och utveckling, både arbetsmässigt men på någon nivå även som människa.
[…] Kanske var Amanda (praktikant) anledningen till att jag tänkt mycket på chefer sen jag träffade Staffan i hissen igår. En gång var han min chef och idag är jag chef, med praktikanter i mitt bolag. Livet – det har sin märkliga gång på något vis. Häftigt är det. //Michaela Forni

Har ni som mål att bli chef? Eller är ni kanske chef över en massa anställda redan?
Jag avskyr att ha personalansvar. Jag har varit chef och det var ingenting för mig, jag är mer den där personen som gillar att sitta med mitt och grotta ner mig i saker.
Kanske var jag för ung? Kanske var det fel företag? Kanske hade jag på tok för lite erfarenhet av att vara chef?
För det är en sak jag verkligen lärt mig genom livet och olika arbetsplatser – och det är att bara för att någon är mest kunnig på en arbetsplats så betyder det på INTET vis att de är självskrivna chefer.
Oh no.
Det har jag erfarit den hårda vägen. 🙂

Varför verkar det som att alla vill bli chef?
Är det för att det betyder en högre lön?
Det är det naturliga steget för avancemang eller är det för att människor i grund och botten är lite maktgalna? 😉

Har ni förresten haft några sådana där guldchefer som Forni skriver om? </strong