Senaste dygnen har varit så fruktansvärda. Jag har aldrig känt mig så rädd, otrygg och maktlös någonsin. Och så arg och ledsen på att det får gå till såhär. Att en enda människa kan få förstöra så mycket och bete sig så fruktansvärt vidrigt och hotfullt, och försätta så många andra i rädsla.

Jag trodde aldrig att jag skulle berätta om det här på bloggen. I många år har jag undvikit att göra det, eftersom jag varit rädd att det skulle bli värre då. Att han skulle bli arg och bli ännu mer oberäknelig. Men nu är skadan redan skedd, eftersom han igår var inne på förhör hos polisen, och nu är på fri fot igen. Så det spelar liksom ingen roll.
[…]

I 6 års tid har en man i perioder kontaktat och sökt upp mig mot min vilja.
[…]

Men tänk om jag vetat då, vilket helvete vi skulle behöva utstå i framtiden. Att det bara skulle bli värre och värre för varje år som gick.
Att han under perioder skulle bli besatt av mig, maila 100 mail på några dagar, hota om att komma och våldta mig och kalla mig för sin fru, som ska bära hans barn.
[…]

På söndag natt förstod jag att han var på väg hit från Stockholm. Han skickade bilder från bilen när han röker på, och kör 150 km/h.
[…]

Den natten lämnade vi vårt hem och förflyttade oss till en annan bostad här i byn. Jag gjorde en ny polisanmälan och förklarade att den här mannen troligen är på väg hit.

På tisdag kom han till byn första gången. Han stod parkerad ca 100 meter från vårt hus, och skrev i ett mail “Hemma nu älskling“.
[…]

Sen ser vi han komma ut från uppfarten till vårt hus. Skräckslagen ringer jag till 112 och har en otrolig tur att en polisbil befinner sig i närheten. I väntan på polisen står han bara där, utanför vårt hus.
Ena stunden klär han av sig helt naken, för att i nästa stund klä på sig allt igen. Det kändes otäckt att se, på flera olika sätt.
[…]

Antagligen hade han spenderat några timmar under natten och morgonen hemma på vår gård. Vandaliserat min ateljé…
Min vackra ateljé…

Gjort sönder tre av mina stora målningar. Eldat på min signatur och förstört en stor ram. Han hade även blandat ihop och förstört mina mineralfärger som jag ägnat mycket tid och möda åt att göra. Kastat ut saker ur ateljén och slagit sönder en ljuslykta som jag fått av en underbar följare.

Det gjorde så ont i hjärtat. Jag ville både gråta och skrika.
Det här var min kreativa plats.
Som om det inte räckte med all rädsla och oro han försatt oss i.
[…]

Tre timmar efter att han kommit in till polisen så släpptes han på fri fot igen. Dock med ett kontaktförbud, vilket var en liten lättnad i kaoset.

Men då kom nästa fas. Att vara rädd för att han nu blivit förargad.
Att han ville hämnas. Vi hade ju ingen aning om vad han var kapabel till. Det enda vi visste var att han ville åt mig. På vilket sätt visste vi inte.
Men nu, var det förvärrat nu?

Jag kände hur jag bara ville bryta ihop. Så många dagar hade gått nu…och det kändes som det bara blev värre och värre. Som en mardröm som aldrig tar slut. //Jonna Jinton

Istället för att med egna ord försöka sammanfatta vad Jonna Jinton och hennes man Johan varit med om de senaste dygnen så har jag plockat hennes egna ord där hon beskriver mardrömmen.
En man, en stalker har alltså trakasserat henne i 6 år och det hela eskalerade till att han vandaliserade hennes ateljé efter att hon och Johan lämnat hemmet då det inte kändes tryggt.
Så fruktansvärt! Och så hemskt att det ska behöva hända någonting riktigt allvarligt innan polisen kan göra någonting åt saken.
Den är nu man önskar att man satt på en hel arsenal av Drago-hundar (Magdalena Graafs vakthund) att låna ut till Jonna så att hon kan få känna sig aningens tryggare i sitt hem.
Jag lider verkligen med henne.

Vill ni stötta Jonna så kan ni skriva en kommentar här inne – hon får nog en pingback på mitt inlägg – eller HÄR på hennes blogg.