Jag fick ett brev från någon jag inte känner. Åtminstone antar jag att det är från någon jag inte känner, folk som jag känner brukar skriva vem det är ifrån. I stället fanns det bara en bild på mig själv och en kort text: “Vet du att vi tycker att du var mer naturlig och snygg innan du gjorde fillers och läppförstoring. Det är inget bra budskap till unga tjejer att man ska se tillgjord ut tyvärr.”
Förlåt! Du eller ni som jag aldrig träffat, förlåt! Jag menade inte att få er att må så dåligt med lite filler att ni måste kolla upp min adress, skriva ut en bild på mig, klippa och klistra, köpa frimärke och kuvert och gå till brevlådan för att skicka det. // Johanna Toftby
I en tid då analoga brev i brevlådan är lika ovanligt förekommande som bilder på Fanny Lyckman iklädd byxor så är det lite fascinerande att Johanna Toftby, de senaste åren fått hem TVÅ stycken, varav ett till och med var handskrivet.
Det handskrivna brevet bestod av en äcklig text till Johannas cancersjuka vän Annica, där någon alltså har satt sig ner med papper och penna och skrivit ett jävla brev till henne som gick ut på att försöka knäcka henne och ifrågasätta hennes sjukdom, då hon verkade må så bra under sin utlandsresa.
Annica förlorade tyvärr kampen mot cancern och finns inte längre kvar att skicka korrespondens till, men vad gör det när man kan skicka skit till Johanna med posten istället?
Det här är en helt ny nivå av engagemang som är svårt att hitta i dessa digitala dagar.
De flesta tror jag på sin höjd skulle tänka tankar som dessa, men att sätta sig vid datorn, klipp och klistra ihop ett dokument, skriva ut det, skaffa kuvert, leta fram adressen och skriva den på kuvertet, frankera brevet för att så slutligen lägga det på lådan är imponerande. Imponerande, men inte riktigt på ett normalt, sunt vis utan mer på ett ”handen som gungar vaggan-vis”…
Vad är nästa steg för det här uttrycksfulla trollet?
En insändare? Dagens tistel? En inhyrd barbershop-kör som i fyrstämmig harmoni levererar sjungande förolämpningar?
Föregående inlägg 