På samma sätt som jag, varje år, orerar över att man inte FÅR ta in och klä julgranen innan kvällen de 23:e december (och definitivt inte i November) så upprepas samma gamla klyschor gällande män, kärlek och tillit.
När Isabella är i ett förhållande så är det helt nya och omvälvande känslor som hon känner, känslor som hon inte trodde var möjliga att få uppleva, och så fort det tar slut så förnekat hon allt, trots att hennes ord givetvis finns sparade på nätet.
Då har hon helt plötsligt aldrig älskat någon man eller ens släppt in en man i sitt liv, trots att hon varit gift med Odd som hon har två barn.
Samma sak upprepade sig med Hampus och nu är hon då inne på vända tre – med Erik Selin – där hon aldrig tidigare känt sig så trygg i sin relation som hon gör nu.
Isabella verkar tycka att det är ett tecken på svaghet att släppa in eller älska någon annan än sig själv, vilket jag gissar är anledningen till att hon hela tiden vill ta tillbaka sina ömhetsbetygelser så fort en relation är avslutad.
En gång är ingen gång men två tre gånger känns mer som en vana än någonting annat.
Föregående inlägg 