Hej fina,
Ge inte upp! Ni har inte gått snett tror jag. Ni har bara börjat leva med varandra och börjat bråka, inga konstigheter. Alltså – jag har vänner som aldrig bråkar med sina partners (som de får det att se ut utåt sett åtminstone). Och det är ju TOPPEN för dem. Men jag och D har alltid levt i en relation med utrymme för konflikter. När vi har tagit stora steg har det varit konflikter, när vi har gått igenom stora saker, när saker spelar roll. Vi tycker inte lika i allt. Det kan ta tid för saker att sätta sig ibland och man behöver få vänja sig. Jag tror att om man har en jämn maktbalans hamnar man lätt i konflikt för det är ingen som ger sig pga. rädsla eller att man är underlägsen utan man diskuterar tills man kan lägga det bakom sig. OBS det behöver såklart inte betyda att relationer utan bråk alltid är ojämställda men jag tror att vissa kan vara det i alla fall!
Med det sagt – försök se lite lättsammare på tjafset ett tag och se om det släpper! Om ni fortfarande är här om några månader kanske ni ska se över om relationen verkligen är rätt. Jag tror på er!
Massa lycka till <3!!! // Michaela Forni
Så här svarar Michaela Forni på en fråga om bråk som handlar om att kommunicera olika vis i vanliga vardagssituationer. Konflikter där man upplever att man pratar två helt olika språk.
Ni är många som reagerade på detta igår och bad mig skriva ett inlägg om det, and here goes…
Så här tänker jag:
Alla bråkar olika, vissa mer än andra och jag har varit i relationer där bråken mer eller mindre alltid var närvarande eller hängde i luften och vi kom aldrig riktigt förbi ruta ett i vårt förhållande.
Med andra ord – katastrof – men för andra fungerar det kanske?
Så länge man känner att det fungerar så som Michaela verkar göra så är det väl en sak, men jag får inte riktigt samma intryck av tjejen som skrivit frågan hon svarat på.
Jag skulle aldrig någonsin ha det så igen, och undrar därför hur ni tänker?
Kanske behöver de hjälp med sin kommunikation? Gå och prata med någon som kan hjälpa till med att ”tolka” deras olika sätt att kommunicera för att nå fram och undvika missförstånd?
Vissa var igår kritiska mot Michaelas resonemang, men hon kan väl inte vara den enda som resonerar så här?
Föregående inlägg 
För oss är det precis tvärtom. Vi kan gräla intensivt men enbart om små skitsaker som ingen av oss kommer ihåg efter två dagar. Vi minns att vi var osams men inte varför ? men vi bråkar aldrig om de stora grejerna. Och vi har en regel att aldrig somna osams så vi reder alltid ut det innan läggdags. Har funkat bra i tio år nu.
Samma här, vi bråkar aldrig om de stora sakerna/besluten/händelserna. Bråken kommer när man är trött efter mycket på jobbet, barnen är på dåligt humör och maken lagt skärbrädan i fel köksskåp.
Precis, säkert 90% av fallen kommer vi på efteråt att vi sovit dåligt dagarna innan eller så har det hänt något väldigt stressande och så är det en bagatell som är den utlösande faktorn.
Om inte annat tänker jag att fler skulle må bra av att förstå att man faktiskt kan _lära_ sig att bråka/kommunicera. Det är ju inte konstigt att det blir friktion i en nära relation, men det är också nåt som går att jobba på – som individ och i en relation.
Fattar inte par som bråkar ofta. Jag och min partner har varit ihop i snart tio år, har bråkat typ två gånger. Och då har jag ändå ett jävla humör haha. Det betyder såklart inte att vi alltid är sams och tycker lika, med det handlar om respekt. Man kan prata normalt som vuxna människor, man behöver inte bråka.
Håller helt med dig! Är också så förundrad över vuxna människor som bråkar! Vi kan ju absolut tycka olika och ha en diskussion. Men bråka??
Ja, jag tror att många glömmer bort skillnaden i att bråka och att inte hålla med varandra. Jag och min sambo kan diskutera saker och ha olika åsikter, det är inte ett bråk.
Jag tror att det handlar mycket om hur man är som person också. Jag hamnar typ aldrig i bråk och börjar inte bråka när någon tycker olika. Min partner är likadan, vi är ganska lugna. Men om båda två personer med hett temperament eller om båda/den ena är den typen av person som brusar upp eller är van att göra konflikter/när man tycker olika till ett stort bråk så är det inte konstigt att man bråkar mycket. Men man måste absolut inte ha det så och jag tycker det är löjligt när folk säger att man måste bråka i en relation. Det måste man inte. Jobba på ditt sätt att läsa konflikter istället. Men är båda fine med att det är bråk ofta så fortsätt?
Har också fått en sån kommentar ”man måste bråka” nej, jag har bott med min sambo i 8 år, sen jag va 17år, och vi har bråkat väldigt få gånger. Vi diskuterar om vi är oense, men han har aldrig någonsin höjt rösten mot mig. Jag kan ha gjort det någon gång (typ när jag är hungrig) men vem vill vara med någon man bråkar med och skriker åt?
Jag och min man har varit tillsammans nästan 40 år och bråkar aldrig, det går att resonera om man inte tycker samma utan bråk. Och efter så många år har vi ungefär samma åsikt om det mesta?
Vi har sen vi var barn fått lära oss att konflikter är fel, ”bråka inte nu”, men det är ju i konflikterna man lär sig något av den andra parten, var gränserna går osv. Bara det inte eskalerar till våld eller psykisk misshandel ser jag bara konflikter som positivt.
Sjuk gräns du har för när du inte tycker att det är positivt längre..
Var anser du gränsen går då?
Långt innan våld och psykisk misshandel! Tyckte att det va ett sjukt konstaterande att det va positivt fram tills dess
Fast hon drog ju gränsen innan…?
” Bara det inte eskalerar till våld eller psykisk misshandel ser jag bara konflikter som positivt”
Tycker det är en rimlig gräns. Eller sitter du på facit, Yoda?
Man kan ha konflikter utan att bråka.
Jag bråkar inte med någon? För mig är det kontraproduktivt och tärande. Jag kan bli irriterad på mina kollegor, men vi pratar om det som vuxna. Kan bli ganska förbannad och ledsen på min man, men vi pratar om det.
Alla funkar olika, men i vårt förhållande tycker vi ofta olika, diskuterar och resonerar om det mesta, men bråkar aldrig.
Det som var provocerande var att hon förminskar par som inte bråkar. Tycker det lyser igenom att dom inte har ett sunt förhållande. Hon skriver att dom är jämställda, men får verkligen intrycket av att det är Damon som bestämmer.
Hon skriver väldigt ofta att dom bråkar, det kan inte vara roligt att ha ett sånt förhållande. Bråk är dränerande och nej, dom är inte nödvändiga. Är man vuxen kan man diskutera utan att bråka.
Hm ja. Men om jag tar mig själv som ett exempel, jag älskar min man innerligt och vi har oftast ett kärleksfullt och harmoniskt förhållande, men han (vi?) är otroligt dålig(a) på att kommunicera, så där klämmer skon ofta. Nämner jag exempelvis att jag tycker att han varit lat de senaste dagarna och inte hjälpt till, då kan han ställa sig på tvärs och påstå att jag inte är stöttande nog eftersom jag vet att han varit ”småsjuk”, jag kontrar då kanske med att ”du var inte sjuk nog till att besöka X och Y?”, då är jag plötsligt negativ och taskig. Sedan pratar vi inte på 1 timme kanske och därefter kommer alltid en av oss till den andra och skrattar eller pussar varandra och säger att ”gud vad vi var onödiga i vårt tjaffs”.
Någon som har tips på hur vi inte hamnar i sådan cirkel? Vi älskar ju varandra och löser det oftast väldigt fort. Men.. tycker i stundens hetta alltid att en av oss vill kontra och känner ibland att han inte kan ta emot kritik alls. 🙂 Han påstår själv att han tycker det är tvärtom.
Jag tycker faktiskt inte att det är så himla farligt om det blir just sådär ibland. Jätte härligt med alla par som hänger här som aldrig bråkar utan diskuterar istället. Men jag tror nog att väldigt många par småbråkar lite ibland utan att vara korkade människor som inte kan tygla sina känslor. Ibland blir det bara fel och man säger kanske någonting man egentligen inte menar eller råkar formulera sig fel och det leder till bråk eller tjafs, det får faktiskt vara så ibland. Händer det hela tiden kanske man ska jobba lite på det.
Jag tror (från egen erfarenhet) att det inte är så produktivt att börja med ”du har varit lat”
Då hamnar man snabbt i en ”men dudå-diskussion”.
Så istället för att gå till attack mot personens lathet, försök mer produktivt säga exempelvis
”Jag känner mig väldigt trött, skulle du kunna hjälpa till med blabla?”
Män tycker jag behöver väldigt tydliga instruktioner med vad som ska åstsdkommas.
”Diskar du så fixar jag tvätten?”
”Tar du ut soporna så skurar jag golvet”
”Vill du hellre dammsuga eller tvätta fönstren?”
Herre guuuud, hur kan folk vara tillsammans med människor som man måste behandla som barn?!
Jag skulle aldrig be min man ”Hjälpa till”. Vi båda bor här och har gemensamt ansvar för hem och familj.
Sen känns det mer som att du pratar till ett barn på det där viset. Är det en vuxen man du delar livet med eller en 5åring?
HAHA, när jag säger så blir min man skitsur pga ”är inte ett barn”.
Vi har en stabil relation, med mycket kärlek. Tjafsar gör vi när ungarna har hållt oss vakna på nätterna i flera dagar.
Eller så slutar man dalta med män. Herregud.
Oj vad ni blev upprörda? haha naturligtvis ska man inte dalta med män, eller låta dem bete sig som jättebebisar.
Det jag ville få fram var mer att man kan prata konstruktivt utan att kritisera.
Jag själv föredrar om min man säger åt mig snällt än att han stormar in och kritiserar mig i stil med ”måste du va så jävla lat, kan du städa upp efter dig för fan”
Garanterat kommer jag att hitta på något BS i försvar ”men jag har varit sjuk snyft snyft”
Varpå diskussionen går vidare till ”Öööhh men du orkade träffa A och B hela dagen igår”
Osv osv osv. En ond cirkel av fjantigt tjafs som lätt kan undvikas bara man beter sig sansat och trevligt.
Lathet, eller lättja är ju ett inte så trevligt personlighetsdrag som många lider av mer eller mindre, inte så kul att bli kritiserad för sin personlighet;)
Jag håller med dig anonym 9.33. När jag läste konflikthantering så var just en sak jag tog med mig från det att man inte ska gå på med ”anklagelse” utan att ta det från ”jag-perspektivet”. Jag känner att.. Jag vill att… osv just som 9.33 skrev att annars går man i försvarsställning, men om man tar det från sin sida är det lättare för motparten att ta till sig det man vill säga. Handlar inte om att någon är bebis (och då vet jag att mansbebisar är ett stort problem) utan de handlar om att inte gå till attack, för då kommer du bara få en motattack.
Exakt så! Alla som läst psykologi på viss nivå vet att detta är hur man ska hantera konflikter, oavsett om det är mannen, kompisen eller morsan man pratar med.
(Vet inte om första kommentaren gick igenom, menade iaf svaret till 10.30 och inte 9.33 ^^
Jag håller med dig anonym 10.30. När jag läste konflikthantering så var just en sak jag tog med mig från det att man inte ska gå på med ”anklagelse” utan att ta det från ”jag-perspektivet”. Jag känner att.. Jag vill att… osv just som 10.30 skrev att annars går man i försvarsställning, men om man tar det från sin sida är det lättare för motparten att ta till sig det man vill säga. Handlar inte om att någon är bebis (och då vet jag att mansbebisar är ett stort problem) utan de handlar om att inte gå till attack, för då kommer du bara få en motattack.
Men är inte den tanken att säga typ ”jag blir ledsen när du säger….”, ”jag känner mig bortprioriterad av dig när du….”
Inte att dalta med den andra och be honom hjälpa en lite med att städa.
Nej, att ha synen att mannen ”hjälper till” är en föreställning om att huvudansvaret ligger på kvinnan. Heteronormativa förhållanden är så skeva med den synen, att mannen ”hjälper till” och är ”duktig” när han bemödar sig med att ta sitt vuxenansvar som han SKA ta när han bor med en vuxen människa. Men en kvinna förväntas bara göra det, och hon gör det!
Barn hjälper dock till, för huvudansvaret ligger inte på dem att det är en ok hygienstandard hemma.
Hur ska någonting någonsin bli löst om mannen slöar runt och någon enstaka gång lyfter på någon pinal och förväntar sig beröm, för att sedan slippa merparten av tiden för han ”hjälpte ju faktiskt till med tvätten 1-2 gånger den här månaden trots att 11 tvättar kördes i månaden”. Att genom att ta tvätten 1-2 ggr. så har han sorgligt nog i många familjer kvitterat ut vilostund och slipper sedermera att damma, dammsuga, svabba golvet, handla, laga mat, ta det sociala ansvaret som kvinnan också får ta, planera, handla matvaror, laga mat, plocka undan, diska, tömma diskmaskin m.m.!! Vissa kvinnor ha varit tvinga att skriva upp allt som de har gjort under en månad och även de fåtal saker mannen har gjort för att få honom att inse att han behandlar henne som någon hemhjälp. Så jäkla trist att det ens ska behöva landa i det och konflikter/bråk. Som ett litet barn som blir på dåligt humör som måste städa rummet som bara barnet själv har stökat till (ohållbart beteende i en parrelation om inte kvinnan biter ihop och gör merparten i tystnad).
Samtidigt som det ska klappas och klias på ryggen för han är en ansvarsfull partner som t.o.m. har godheten att vara en närvarande förälder och det är han enbart genom att befinna sig under samma tak. Kvinnor måste lära sig att mannen inte är ett litet barn som ska trugas igång, och det är inte anklagande att vilja ha en partner som tar ett 50% ansvar för relationen, hemmet och barnen!
Vänd isåfall på det och du får en fruktansvärt manipulativ partner i fullt strålkastarljus. Som går till verbal attack i en förhoppning om att få fortsätta såsa runt och inte ta ansvar.
Det finns inte en endaste anledning att försvara sådana emotionellt omogna och manipulativa män! Som om kvinnor inte känner sig småsjuka ibland, stressade, trötta och annat som alla männen som som ägnar sig åt det här narrativet påstår sig ha som ursäkt för att inte behöva ta ansvar. Det slår tyvärr aldrig fel heller, att det finns en drös kvinnor som ska hoppa in och försvara beteendet, och som ska säga att det är ”anklagande” att ha en direkt kommunikation om ett reellt elakt förhållningssätt som merparten av männen har när det kommer till ansvar. Varför ska det daltas och vara anses det rimligt att någons kön ska avgöra hur mycket ansvar som den ska ta i hemmet?!
Barnen ser vilken förälder som gör vad i hemmet och det bidrar till vilka värderingar de tar med sig ut i vuxenlivet. Föräldrarna kräver mer av sina flickor. Och pojkar slipper för ”de kan inte hjälpa till för deras hjärna inte är lika utvecklad som flickors och därför är pojkar mer omogna” (ett felaktigt påstående som envist hänger kvar generation efter generation). Få tycks koppla ihop att uppfostran är nyckelorsaken och alla år av ”pojkar är pojkar” eller ”hon städar så mycket bättre än sonen så det känns smidigare att be henne om hjälp” allt bidrar till att få fram dem här mans-barnen som vägrar ta ansvar, och kvinnor som tar för mycket ansvar. Flickor tillåts inte att vara 100% barnsliga och det ställs ett högre ansvarstagande, så skillnaden blir därefter. För det finns massor av ansvarstagande pojkar med (oftast) ensamstående mammor, och med yngre syskon, de har varit tvungna att hjälpa till och bidra i hemmet från en tidig ålder (sysslor som är anpassade efter deras ålder).
Hitta den kvinna som inte har huvudansvaret i en familj när det kommer till städning, planering, matlagning, barnen och det sociala ansvaret (barnens, mannens mående, upprätthålla kontakt med familjemedlemmar utanför närfamiljen, barnens vänner och god kontakt med dem föräldrarna, kalas-fix) . Flickor tillåts inte vara barn till 100% så som pojkar tillåts att vara barn till 100%, se till lekarna flickor uppmuntras leka jämfört med pojkar. Flickor leker omhändertagande lekar och pojkar får fullt ut vara i sina fantasilekar som har noll koppling till ansvar och familjeliv.
Jag pratar om familjer som anses vara hälsosamma och där det inte finns psykisk ohälsa där mannen bestämmer hur resterande familjemedlemmar ska leva, utan vanliga ”hälsosamma” familjer som egentligen är ohälsosamma p.g.a. den här sorgliga uppdelningen av ansvar!
Dynamiken blir fel.
Det är dags att tillåta barn på lika villkor ta ansvar och att flickor får lov att känna att det inte är deras ansvar att plocka upp efter sina (pojk)syskon. För det enda som blir resultatet är att heteronormativa förhållanden är så fruktansvärt ojämställda. Kvinnor känner samma eller mer stress när de lämnar jobbet och kliver in i hemmet, men mannens stressnivå rasar efter jobbet för i hemmet kan han ägna sig åt ett icke ansvarstagande och vila. Statistiken ljuger inte (och inte kvinnor i olika nätforum och på tjejmiddagarna).
Vem kan ärligt säga att de har sett en kvinna ligga och slöa i soffan medans mannen jäktar runt med en dammsugare i högsta hugg, och ungarna drar i hans kläder och undrar vad det blir för mat och när den är färdig?!! Har ni varit den kvinnan? Eller är ni kvinnan som har en man som ligger på soffan medans du kämpar med att få vardagen att gå ihop? Om man inte pratar om det så blir det aldrig någon förändring. Det värsta som kan hända om man säger ifrån och ställer krav, är att förhållandet tar slut och en lucka öppnar upp för hälsosamma relationer! För det finns ingen anledning att slita ut sig eller bita ihop med en emotionellt omogen person som vägrar ta ansvar och som börjar bråka i hopp om att få fortsätta slippa ansvaret. Usch!!
Mitt tips är att din man ska sluta bete sig som en bebis.
Oj oj oj vilken pik hon kastar ut här till sina hemmafrukompisar på Lidingö! De har alla ett sken runt sig om att de älskar sin man mest på denna jord, samtidigt som det är tydligt att de själva inte jobbar utan bara är hemma och passar barnen samt ser söta ut. Då och då förväntar de sig en handväska men det är allt.
Har Forni hamnat på kant med dessa eller varför denna markering?
Finns det hemmafruar fortfarande?
Otroligt.
Ja visst är det fantastiskt att vissa har den möjligheten. 🙂
Jag hade känt mig så låg. Vill inte förlita mig så pass mycket till någon annan. Men alla har ju olika mål i livet. Mitt är vidareutveckling och drömmar om att nå långt karriärsmässigt. Skulle på riktigt få panik av att bara ”gå hemma”.
Att vara hemma med barnen är det absolut viktigaste jobbet av dom alla. Det är inte att ”gå runt hemma”. Växte upp med mamma som var hemmafru till att jag och min syster var 14 respektive 16 och är evigt tacksam över det.
Nej, du och ditt barn är inte samhällets viktigaste pelare! Att tro något annat är ren och skär narcissism.
Sedermera är livets viktigaste uppgift inte ett föräldraskap. Hälsosamma barn kommer inte enbart av att mammor går hemma.
Läser till jurist just nu, skulle absolut kunna tänka mig att jobba deltid dock, eller vara hemmafru i några år efter att man fått barn bara för att kunna rå om de m ordentligt. Har inget problem med att förlita mig på min kille (i ett senare skede man).
När förhållandet sedan spricker så har hon i princip noll arbetserfarenhet (lycka till med jobbansökningarna när du är +40 år och senaste jobbet var ICAs grönsaksavdelningen som upplockare sommaren du var +-19 år) , ett icke existerande pensionssparande (vilket även ställer till problem trots att han kanske pytsar in några kronor till henne, för hon kan ändå inte leva på den pyttesumman). Kvinnor som tar ut all föräldraledighet och vabbar 90% av ggr. hamnar också i en ekonomisk beroendeställning till sina män.
Det är bättre att se till vad konsekvenserna innebär istället för enbart se det som om att det är ”fantastiskt”. Tusentals kvinnor har gått in i den där fällan och det har tagit fruktansvärt många år för för dem att få bukt på det ekonomiska haveriet det innebär att avsäga sig allt ekonomiskt ansvar som vuxen för att förlita sig på att en partner ska betala för en. Lägg sedan till alla kvinnor som har bry med avbetalningar på lån som mannen satt i hennes namn som hon får hantera efter att förhållandet har tagit slut (han kör bilen och hon fortsätter att betala trots ett avslutat förhållande, men han vägrar ta över lånet som enbart han nyttjar). Någon borde skriva artiklar om alla kvinnor som har fått en förstörd ekonomi genom att gå in i ett förhållande med en man som har sin självkänsla kopplad till att försörja en vuxen kvinna (göra henne 100% beroende av honom).
Vi har barnomsorg! Det här är inte U.S.A.!
Fråga dig istället varför det är så viktigt för en del män att ha en ”hemmafru” vad får han ut av att isolera dig! För det är det som händer, du kommer tappa ditt sociala liv när du bara umgås med barnet om dagarna. Eller din identitet som försvinner för helt plötsligt är du enbart barnets mamma och hans partner, och träffar du andra mammor pratar ni om barnen/familjen. Du som individ försvinner i ett sånt här upplägg (det är tyvärr ett perfekt upplägg för en depression och annan allvarlig psykisk ohälsa). Är det värt att bli av med sin identitet och ekonomiska säkerhet för att behaga en man med risig självkänsla?!
Haha men gud ge dig. Om DU inte vill vara hemmafru, va inte det men varför ska du lägga dig i hur andra väljer att leva sitt liv? Jag är hemmafru & trivs med det. Jag har aldrig i hela mitt liv haft ett så stort pensionssparande. Varför skulle pensionen vara ett problem? Min man sätter såklart av pensionspengar och allmänt sparande till mig varje månad. Så gör dom flesta trust me.
Tappa sin identitet? Nja. Jag får tid till kurser, hobby, voluntärt arbete, barnen, familjen/släkten osv.
Framför allt får min familj mkt kvalitetstid ihop vilket vi värderar.
Du gör helt rätt i att leva det liv som du vill men dra inte för stora växlar när det kommer till andra människor och deras liv. Finns ingen anledning till det. Vi har det rätt bra:)
Du missar att poängen är att kvinnor överlag ska känna att det finns alternativ till att enbart serva man och familj! Ingenstans står det i min föregående text att du eller andra inte ”får” vara ”hemmafruar”, utan poängen är att tänka till vad kvinnor generellt ger upp genom att kliva ur samhället och ha 100% fokus på att mannen och mår bra. En hobby eller några innebär inte att det inte finns utrymme för ett arbete.
Det är finns därmed ingen anledning för dig att gå in i din härskarteknik! Ta istället itu med att du känner ett sådant behov!
Du tycks ta föregivet att ett förhållande i alla lägen håller livet ut (du räknar med att du kommer ha en trygg ekonomi livet ut genom din nuvarande man trots att statistiken talar sitt klara språk, och det var det min text förmedlade, bristen på framförhållning när en kvinna lägger all tillit på en man och hans ekonomi). Och hade du jobbat hade du haft ett gott pensionssparande till skillnad från nu när din man ska spara åt sig själv OCH dig.
Skilj på det generella och personliga så behöver du inte känna dig trängd när bristerna påtalas gällande ”hemmafru”-mentaliteten!!
En ”hemmafru” har noll säkerhet! Och det ÄR viktigt att diskutera den aspekten med unga tjejer/kvinnor så att de inte enbart har en man i sitt öra som vaggar in dem i en falsk trygghet. Du ser det han tillåter att se vilket gör att du inte kan hantera en diskussion som påtalar bristerna i det beroende-upplägget, utan att bli känslomässig för du ser det som en personlig attack (vilket du tydligt visar i ditt svar). Man måste kunna ha en överblick över situationer och se utanför det personliga!
Det viktiga är ju kommunikation, sen exakt hur den ser ut är väldigt olika. Men huvudsaken är att båda får uttrycka sina känslor och tankar och att båda samtidigt känner sig hörda och respekterade. Sen om man kommunicera högljutt eller lågmält, det är olika men kommunikationen är nyckeln till allt.
Om man har en relation där ingen någonsin blir arg kan jag av egen erfarenhet se att då är det oftast en part som ALDRIG säger vad han eller hon tycker och den andra parten alltid får sin vilja igenom.
Män är ju dåliga på att just prata så kan förstå att många tjejer tycker dom har det jämställt. Men i själva verket kanske ni har en tyst pojkvän.
Själv vill jag ha en man som säger emot mig när han inte tycker som jag. Jag kan ju själv ha fel och då måste han ju få säga det så kan vi kanske göra annorlunda.
Jag håller med dig. Mitt ex och jag bråkade aldrig pga att jag aldrig stod på mig när jag inte höll med. Han har fått som han vill hela livet. Och blev rejält chockad när jag gjorde slut. Man kan tycka att jag gjorde fel. Att jag skulle ha något slags ansvar att säga vad jag tyckte, men jag håller inte med. Han var ett as och jag tyckte uppenbarligen inte att vår relation var värt energin.
Äh du gjorde väl inte fel. Alla har rätt att avsluta en relation man inte vill vara i.
Allt du gör är dock kommunikation. För en del är icke verbal kommunikation god kommunikation, men den andra undrar ofta då hur någonting ska lösas när partnern bara lämnade rummet.
God verbal kommunikation är det man ska sträva efter om saker ska lösas. Inte springa in i personangrepp, tystnad, eller annat som tar fokus på problemet.
Vi var usla på att kommunicera de två första åren och det eskalerade ibland, vi båda kom från bakgrunder där vi var utåtagerande och osäkra som vi drog med in i vårat förhållande. Men nu snart 10 år in i vårat förhållande så bråkar vi nästintill aldrig, vi pratar och löser saker på ett moget sätt numera istället för att ta till saker som bryter ned varandra. Alla kan förändras om viljan finns.
Förstår faktiskt inte de som pratar så himla positivt om att bråka. Varför är det så bra? I vårat fall så blev vi absolut starka av det, men det är ju fruktansvärt energikrävande.
Bara jag som tycker det känns som att Michaela skriver frågorna till ”frågor med forni” själv? De är typ alltid formulerade på samma sätt och är aldrig kritiska eller ifrågasättande (inte för att hon måste svara på kritiska frågor men det är aldrig någon variation), plus att det ofta är frågor som ”var har du köpt blabla”, dvs en chans att göra lite smygreklam för vissa produkter;)
Jo, samma skriftspråk i stor mån med.
Hahaha är helt övertygad om det. Tänkt på det så många gånger, ett smart sätt att skapa content!
Som svar till de som ”inte förstår folk som bråkar” osv:
Jag tänker att man kan dela in just denna del av ens personlighet i 2 kategorier. 1or är de som inte behöver bråka – de kan stå emot plötsliga känsloryck eller får dem helt enkelt inte. 2or är de som inte kan stå emot, deras känslor bubblar över titt som tätt, de kan inte hålla känslorna tillbaka.
Jag och min man är 2or. Vi bråkar, surar osv. Och för oss fungerar det för det leder inte till förtryck eller misshandel och vi reder ut allt och kommunicerar och lär oss hur vi fungerar mer och mer. I slutändan har vi vuxit som människor och par pga bråken. Där kan jag gå i lite samma spår som Michaela i mina tankar. Hur växer man som par om man inte har några konflikter??
MEN! Det som verkligen kan bli osunt är ju när en 1a och en 2a är i en relation tillsammans… När 1or tvingas bråka, när 2or skäller, 1or kuvas, 2or misshandlar osv osv osv osv
Jag tror mycket handlar om vad man anser är ”ett bråk” och vad man anser är ”ett gräl/vara osams/ha en konflikt” eller vad man nu vill kalla det. Tror att många har olika syn på när man som par ”bråkar”.
Exakt, ribban ligger olika! Min man tycker att vi bråkar när vi diskuterar vem som ska vabba och jag tycker att man bråkar om man gör som mina föräldrar gjorde (skrek, grät, drog hemifrån).
Jag har varit i relationer där man bråkar på olika sätt, så bara för att ett par inte står och skriker på varandra behöver det ju inte betyda att man ”inte bråkar”. Jag har varit i relationer av båda sorterna. I den bråkiga relationen var vi inte överens om någonting på ett grundläggande plan, alltså inte ens om hur man tillagade kyckling på rätt sätt ungefär. Det var väldigt utmattande men eftersom vi va så fundamentalt olika skapade det ju också väldigt mycket negativ friktion och vi kunde bråka om i stort sett ingenting och det låg ju också mer stolthet då i att ”vinna” bråket. I min relation jag har nu bråkar vi i stort sett aldrig på det sättet utan tycker vi olika diskuterar vi saken när det dyker upp, löser vi det är det bra gör vi det inte så konstaterar vi bara att vi tycker olika och sen är det över. Vi är dock överens om det mesta angående både arbetsfördelning, värderingar och hur vi vill leva våra liv och har därför inte lika mycket negativ friktion oss emellan. Behöver inte vara svaret på varför vissa par bråkar, att alla par gör det, eller att det finns ett rätt sätt att ha en relation på. Men såhär har det sett ut för mig, fick jag välja hade jag valt det fredliga alternativet alla dagar i veckan. Tycker inte heller att man kan skylla på jämställdhet mellan paren i det här fallet och att det leder till bråk, det borde väl snarare vara så att jämställda par bråkar mindre för att det inte finns ett behov av att trycka till den andra eller vinna en argumentation?
Tycker inte alls hennes och D’s relation känns särkilt jämnställd och då försöker hon ju ändå dölja det i sin blogg vilket är ett dåligt tecken. Tycker det ofta känns som att han bestämmer och att hon ibland liksom pratar till honom genom bloggen om saker hon inte riktigt får igenom till honom. Hon verkade exempelvis inte alls så glad över att sonen skulle sova i egen säng i eget rum. Tycker det ofta känns som att hon får ge med sig och anpassa sig efter honom. Så detta är väl bara hennes sätt att leva i förnekelse?
Men man kan ju absolut inte utgå från sig själv när man pratar om andra? Kaka söker maka, det som passar en person är helt fel för en annan. ”Jag och min sambo gör si och så”. Ja men det är därför du är ihop med din sambo och inte mig ?
Alla får väl göra som dom vill och man behöver inte läsa in så mycket onödigt i allt. Vissa tror man bråkar för att man fräser lite och andra står o gapar o skriker men det det som en saklig diskussion. Passar inte galoscherna så stick 🙂
Att leva i bråkiga relationer är det värsta jag gjort. Sen när jag träffade min nuvarande blev jag så chockad över hur bra en relation kan vara. Hade trott att tjafs bråk och skrik hör till relationer men det ska inte behöva göra det.
Har aldrig mått så bra som jag gör. Varenda dag är jag lycklig med min man och våra två barn. Är väl mycket härligare än att behöva bråka och gråta varje dag.
Har riktigt dålig känsla kring Fornis snubbe. Han känns elak och hon olycklig.
Stämmer det att han har legat med hennes vän? Das**? :/
Var det innan de blev ihop?
For*i, i sitt sätt att skriva och resonera, påminner om en väninna jag har, som till vilket pris som helst ska få destruktiva relationer att fungera, vänder ut och in på sig själv för att bli älskad, vänder allt det negativa som händer till ngt positivt, förlåter killarna för hur de än felar, även fast vem som helst kan se hur nedbrytande det är, och hur lite de bryr sig om henne. Men hon intalar sig att hon är stark som tror på kärleken och som tror på att alla kan förändras… Att det är så äkta kärlek ska vara, turbulent, att det annars inte skulle kunna finnas attraktion. Man får ont i magen.
Vet såklart inte om detta går att applicera på For*i, känner ej henne, menar mest att hon påminner om väninnan i sitt sätt att prata och resonera. Vet inget om Dam*n eller deras relation, missförstå mig ej, kan såklart inte yttra mig om hur deras relation är, men det känns som att For*i romantiserar osunda mönster och varningstecken på samma sätt.
Ja det stämmer… han har också övertalat henne till en abort hon inte ville genomföra då hon alltid haft stark barnlängtan. Hon har skrivit om det själv i en diktsamling, så är ingen hemlighet.
Så jobbigt för henne.
Vill du dela med dig av dikterna i fråga eller var man kan hitta dem? :/
Vill tillägga att det i min väninnas fall inte är männens fel att de destruktiva relationerna fortgår, hon tvingar sig snarare in i deras liv och kräver att de ska ändra sig och försöker övertala dem att älska henne.
Vad läser ni som ger er dessa känslorna? Har läst detta flera ggr i denna bloggen, att hennes kille skulle vara elak och deras förhållande destruktivt. Hur vet man detta eller av vad har ni gjort den analysen? Jag läser hennes blogg men tycker deras förhållande verkar okej grundat på vad hon själv skriver..
Jag och min kille bråkar på riktigt ibland, någon enstaka gång per år. Två gånger max kanske? Men kan verkligen bråka när jag bråkar. Är dålig på att vara lugn och sansad. Vi har dock inga riktiga problem, ibland snäser vi på varandra. Oftast i samband med att jag har mens eller att båda/någon av oss sovit dåligt. Dock är vi oftast snäll, härliga och bara gosegullegulliga…
Till .. /
Jag blir så trött för din skull. Det måste vara så sjukt jobbigt att gå runt och tänka som du.
Jag skulle gissa (baserat på dina kommentarer i detta inlägg) att du är 38 år, frånskild från en man du sätter epitetet ”mansbebis” på. Du har en högre utbildning men egentligen avskyr du det du utbildat dig till och skulle hellre hålla på med något kreativt. (Tyvärr har du inte tillräckligt med talang för att lyckas). Din religion är ateist eller som du själv kallar dig, agnostiker, men du avgudar och dyrkar feminismen så det är egentligen din livsåskådning, på samma sätt som en fotbollsfanatiker dyrkat sitt hemmalag.
Du hat två barn, ca 10 och 7 år.
Du träffar någon nu och relationen är enkel för du har äntligen träffat en toffel som är sjukt konflikträdd och gör precis som du säger för att slippa bråk. I hemlighet smygsurfar han på porr som du inte ens skulle kunna föreställa dig att han har balle nog att kolla på. När du kallar honom för lat idiot springer han iväg med svansen mellan benen och lyder din minsta vink.
Du kallar detta hälsosam relation, trots att du egentligen beter dig som det manipulativa psycho du föraktar så lidelsefullt.
How’s that? Bränns det?
Ptja, förutom avhoppade psykologistudier så brändes det inte alls! Dock inget intresse för det du nämnde!
Till skillnad från dig och många i kommentarsfältet så drar jag inte en ståndpunkt i en diskussion ur enbart det självupplevda. Jag pratar generellt om hur det ser ut i samhället och det som jag fick med mig under universitetsstudierna! Din grunda analys av mig var dock en roande läsning (även lite beklämmande), men förutom avhoppad utbildning, så prickade du inte in någonting.
Du missar poängen i ett jämställt förhållande, och snavar in på icke produktiv konflikthantering. Att generellt kalla icke ansvarstagande män för ”mans-bebisar” innebär inte att man per automatik skulle tillåta sig att gå till personangrepp i en relation! Dessutom skulle jag aldrig domdera i ett förhållande, eller sätta mig med någon som ej är kompatibel med mina värdegrunder och syn på ett hälsosamt förhållande. Ett förhållande är inte någonting som man bara hamnar i…det är en aktiv handling. Det du tillåter initialt kvarstår oftast, och tenderar att eskalera. Varför inte bespara sig den frustrationen och avstå ett förhållande med en sådan emotionellt omogen person?! Annars sitter man relativt snabbt på ett publikt forum, och frågar främlingar om råd om hur man ska få en emotionellt omogen man, att bemöda sig med att inse att hemmet även är hans ansvar.
Att försöka ta patent på en partners onanivanor är enbart relaterat till låg självkänsla. Ta itu med det istället för att projicera det på mig, och troligtvis även andra! Om du däremot är intresserad av att diskutera villkoren för porrskådespelare så hade det varit bättre.
Så för att svara på din fråga! Nej, det bränns inte!
Ps. En relation är enkel när den är harmonisk! Det blir den om båda bestämmer, visar hänsyn, är lyhörda och tar ansvar m.m., så nej, jag behandlar aldrig en partner som en ”toffel”. Jag föreslår att du öppnar upp för ett icke polariserat tänk kring kärleksrelationer. Min ständiga poäng rakt igenom kommentarsfältet har varit att ifrågasätta att merparten av heteronormativa förhållanden ej är 50/50 gällande ansvarstagandet, utan att tjejer/kvinnor får slita som de gör. Du går in och raljerar om att det troligtvis betyder per automatik att mina relationer funkar för männen behandlas som ”tofflor”. Ser du det ohälsosamma i den logiken?