Ikväll ska vi fira två månader ihop. Jag trodde inte att de gick att älska någon som jag gör (förutom barnen såklart, inget slår min kärlek till dom). Två månader känns som två år. Han är min livs kärlek. // Isabella Löwengrip
Läsarna är inte så imponerade med att Isabella, återigen, funnits sitt livs kärlek och menar att hon säger det om alla hon träffar.
Gör hon verkligen det?
Jag gjorde en snabb sökning i hennes blogg.
Nils: Mitt livs kärlek //Från det här inlägget
Odd: Att aldrig ge upp när det gäller karriären, att vara så pass trygg i mig själv att jag hittade en sund person att dela livet med. Man hittar inte sitt livs kärlek om man är trasig, man måste vara hel för att hitta en annan hel person. // Från det här inlägget
Hampus: Stalker från september till december med över 15 hembesök och min relation som då kändes som mitt livs kärlek hastigt bröts och allt säkerhetspådrag på det och att behöva fly utomlands. // Från det här inlägget
Paul: Två månader känns som två år. Han är min livs kärlek. // Från det här inlägget
Men kan man inte känna det mer än en gång då?
Betyder inte ”mitt livs kärlek” mer en person man älskar så där sanslöst mycket så man knappt vet var man ska ta vägen?
Det kan man ju känna för mer än EN person genom livet, eller hur? Och det jag trodde var hur en ”livs kärlek” skulle kännas när jag var 20 är ju inte hur jag ser på det idag. Man får perspektiv på saker och ting genom och en känslomässig mognad man kanske inte hade som ung.
Isabella slår på den stora trumman om varje man hon visat upp på bloggen och kanske urvattnar hon uttrycket ”Mitt livs kärlek” men det är ju i så fall hennes och hennes kärlekars problem, eller hur?
