I morgonens inlägg så skriver jag om Peg Parnevik och hennes ilska på sociala medier, där hon beskriver sina känslor kring att folk antyder att hennes pojkvän har ihop det med sin danspartner i Let’s Dance.
Hon skriver att hon är både känslig och orolig och detta tolkar jag, och ni, som att hon är svartsjuk och mår riktigt dåligt av det som skrivs.
Det här inlägget är alltså en fortsättning på det, där jag skriver om min syn på riktigt destruktiv svartsjuka, och om det inte är det här som får Peg att må så här dåligt så är det ändå en intressant diskussion att prata kring.
Tycker jag. 🙂
Hur ser ni på svartsjuka? Har ni själva upplevt det eller varit drabbade av någon annans?
Hur har ni gjort? Vad har funkat för er?
……………………………………………………………………………………………………….
Jag har själv lidit av extremt svår svartsjuka med tillhörande tillitsproblematik, och det som varit en gemensam nämnare för alla dessa situationer var jag.
Min svartsjuka riktigt cementerades av en pojkvän jag hade, i början av 20-årsåldern, men han var snarare undantaget än reglen och ändå var mina känslor desamma, ovasett vem det handlade om efter honom.
JAG var svartsjuk när jag var yngre och det var JAG som var problemet, eller i alla fall som BLEV problemet eftersom känslan påverkade de flesta av alla mina nya relationer efter det.
Klart det finns människor som är helt rimliga att vara svartsjuk och/eller misstänksam på men det är inte riktigt DEN typen av svartsjuka jag menar här, utan den som är helt utan varken rim eller reson och som bara levde inuti MIG.
Lite svartsjuka kan ses som ”hälsosamt” i ett förhållande och att man inte tar varandra för givet, men det är inte den typen jag skriver om här.
Svartsjuka är som en fobi, den är inte grundad på logik eller reson utan är totalt känslostyrd.
Att tala om för någon som är svartsjuk, att hipp som happ sluta med det kommer funka lika bra som att säga åt en person med en fobi att sluta upp med det, omedelbart och på en gång, eftersom den inte är rimlig.
Man kan inte förklara hur man INTE är svartsjuk för en person som är svartsjuk, på samma sätt som man inte kan förklara för en person som är paniskt rätt för ormar, hur man INTE behöver vara rädd för en snok i skogen.
Känslan ÄR inte rimlig och det är det som är grunden för problematiken.
Det tar tid, att arbeta bort sådant, och hur orimlig känslan av svartsjuka än är så kan den äta upp ett stort svart hål i hjärtat på en människa, oavsett vem denna människa är.
Jag tror ingen människa VILL vara svartsjuk på ett sätt som gör att man går sönder, och hade det varit enkelt att bara sluta med det så hade nog inte varit ett problem.
Lägg sedan till hela aspekten av sociala medier och mängder av andra människor som gör allt för att trigga den här känslan och man kan enkelt nå en nivå av fullkomlig härdsmälta.
De som avfärdar Pegs känslor har med största sannolikhet aldrig upplevt den typen av destruktiv svartsjuka som jag skriver om här ovan.
Jag vet så klart inte på vilken nivå Pegs svartsjuka kvalar in, men ligger den någonstans kring den som jag menar så GÅR det inte att bara avfärda.
Det går inte att bara SLUTA vara svartsjuk, utan det kräver en del jobb med sig själv som kan ta lite tid.
Vad säger ni?
Föregående inlägg 