Den 22 juli i år är det 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya ägde rum.
Nu släpper Sveriges radio om sin P3 dokumentär om händelserna (från 2016) samtidigt som Carina Bergfeldt och Linda Hörnqvists dokumentär släpps på SVT för att uppmärksamma årsdagen.
Linda och Carina var de som liveskrev från rättegången och jag minns när jag satt och tog del av det i realtid på Aftonbladet. Det känns som igår och som en eveighet sen på en och samma gång. ♥️?
Du hittar P3s dokumentären här och och Svts program här.
Föregående inlägg 
P1 har en dokumentär i tre delar.
Japp! Den var bra.
https://sverigesradio.se/avsnitt/terrordadet-pa-utoya-del-1-varldens-tryggaste-plats-p1-dokumentar
Ja, jag lyssnade på alla delarna idag. Tycker att det var många som fick delta med sin historia. Inte bara de direkta offren.
Fy fan alltså, jag kommer ihåg hur tagen jag blev av den händelsen. Grät. Det är få gånger som jag verkligen blivit riktigt illa berörd. Vet inte varför, antagligen har en blivit avtrubbad av all skit som händer. :'(
Minns det som igår.Satt på en uteservering i Göteborg med vänner och måde gott när nyheten kom ut.
Var en tjej vid bordet bredvid som började prata om att någon hade börjat skjut barn vid en förskola i Norge,men sedan kom det fler och fler uppdateringar,men ingen förstod riktigt vidden av vad som hänt förens dagen efter.
Var en märklig kväll på krogen,alla följde nyhetsflödet och pratade med varandra,och var samlade inför detta hemska.
Alla var så tagna inför detta hemska som skett i Norge.
Mina kusiner från Norge var och hälsade på dagen efter dådet och vi hade en tyst minut för offren innan vi satte igång med sedvanlig fyllegrillning med folk mellan 14-69 år…
Jag förstår i sak att man grillar och festar om man inte känner ngn som omkom – men kommentaren kändes osmaklig?
Det dog hundra barn i Afrika igår. Vad gjorde du på kvällen?
Vad menar du ens?
Minns också så väl. Jag var 22 år, jobbade i en reception och eftersom nästan alla hade på semester på det kontoret och att var helt dött kunde jag följa varenda sekund på datorn. Varenda dag. Satt även där på jobbet och följde Stoltenbergs tal i kyrkan. Och kommer ihåg hulkandet som hördes i bakgrunden av de som också satt i kyrkan.
10 år!?
Känns som fem högst!
Vissa saker som inträffat har jag så svårt för att ta in i dokumentärform. Jag misstänker att det är sånt som är ”för nära”. Kan inte lyssna på doku om Utøya. Inte heller om Estonia. Too close to home ai guess. Helt fruktansvärt det som hände.
Men alltså va?! 10år? Hur då? Var fan tar tiden vägen? Känns som det hände för bara något år sedan.
Så jävla hemskt och kan fortfarande inte ta in det helt, går inte att greppa att något sånt kan hända liksom. Trodde det skulle gå att begripa mer om jag såg filmen men nä, något sånt kan bara inte hända. Förstår inte hur det kan finnas människor som är så onda.
Tycker så synd om alla som förlorade någon och om dom som överlevde och fick uppleva det.
Nej fy. Bara jag tänker på det här och 9/11 börjar jag storgråta. Jag vill verkligen inte att det ska vara sant.
11/9, elfte september, inte nionde november.
”Nine-eleven” som det kallas i USA där man skriver datum omvänt jmfrt med oss.
Jo, jag vet. Men varför använder du amerikansk datumordning när du skriver på svenska?
Alla förstår ju vad hon pratar om, tom du förstod. Klockan är för tidigt för att du ska börja hacka och ifrågasätta folk. Även Gud vilade på den sjunde dagen.
Den va bra ?.
”Hacka”? Hur ”hackar” jag på personen som skrev? Jag korrigerade datumet och sen frågade jag varför hen skriver datumet på amerikanskt sätt när resten är på svenska.
Minns exakt var jag var när nyheten kom ut om att det sköts på ett ungdomsläger i Norge. När första rapporterna kom var det ju pågående och det var så fruktansvärt att inse att folk fortsatte skjutas ihjäl samtidigt som jag satt och uppdaterade nyhetssidorna för information hemma i trygghet.
Jag minns det med så väl, när man förstod att det hände i detta nu. Så fruktansvärt.
Läckberg hänger ut följare rejält!
Av vilken anledning?
Gick in och tittade. Tycker att hon gjorde rätt. Om han skriver sånt här till henne så gör han det säkert till andra med, som inte har lika mkt ”makt” att säga ifrån. Minns än idag hur en kille på skolan väste ”du är så jävla ful” när jag gick förbi honom en gång. Jag var så blyg och han var väl på dåligt humör för nåt som inte hade med mig att göra = lätt offer att häva ur sig vad somhelst till.
Problemet är att sånt där fastnar. Jag har alltid hört den där rösten inom mig att ” jag är så ful”. Tänk vad mkt skit som ffa män vräker ur sig. Helt jävla filterlöst. Tycker det är rätt att hon lyfter fram hans elakheter…
Nej, det gör hon inte.
Människan skriver ju kommentaren med sin öppna instagram och riktiga namn. Någon form av konsekvenstänk får man väl ha. Och vilken snubbe, på inlägget om att hon dragit in 60 M känner han behov att skriva att hon är tjock? Wtf?
Det är konstigt hur vissa händelser liksom etsar sig fast, man kommer ihåg tid och plats man befann sig på.
En dag som ristades fast i minnet. Jag var 21 och jobbade på en restaurang i samma kvarter som regeringshuset. När bomben smällde trycktes vi bakåt medan de stora glaspartierna i restaurangen böljade. Minns den osäkra tiden minutrarna efteråt, när vi först trodde att en spårvagn krockat utanför men vi såg att allt var lugnt. När vi trodde att någon hoppat från en våning högre upp och orsakat en smäll men vi såg att så inte var fallet. När en barnfamilj kom springandes in i restaurangen och skrek att det hänt något vid regeringshuset och vi fick på TVn, men inga nyheter hunnit publiceras. När första nyheten kom om att ”Hela Oslo centrum sprängt i bitar” och vi visste att vi befann oss mitt i kärnan av Oslo. När mamma fått upp en notis på Aftonbladet här hemma och ringer för att se att jag lever, och jag försäkrar henne om att jag mår väl men måste lägga på och istället börja ringa mina vänner för att se om alla lever. När jag transporteras rakt genom ett sprängt kvarter med byggnadsrester och kroppsrester och livsrester och tror att det värsta hänt. När en man plötsligt ställer sig upp och skriker att det är någon som skjuter barn på en ö och vi alla blir smärtsamt medvetna om att byggnadsresterna inte alls var det värsta som hänt utan att mörkret precis börjat.
Helt fruktansvärda bilder att bära med sig genom livet även om jag tacksamt nog fick behålla både mig själv och mina vänner. Nu riktas tankarna åt de som tvingats leva med sargade hjärtan i 10 år.
Fy fan va hemskt <3 <3 <3
Hoppas du mår bra efter alla år
Så starkt. När ondskan kommer till ens trygga liv.
Vad tror du om att granska den terror som pågår i Sverige varje dag i stället? Det känns om du ursäktar löjligt att du skriver om det här men aldrig med ett ord berör att Sverige är på väg att blir ett av världens mest otrygga länder.
Men herregud…den här sortens kommentarer blir så löjliga för alla som ser längre än till närmaste gärdsgård. Jag har familj i Caracas, Venezuela. Flytta dit om du tycker Sverige är på väg att bli ett av världens mest otrygga länder. Och se om du överlever första veckan…
”Ett av världens mest otrygga länder” – du är ju helt lurad av högerpropagandan.
Så förringande. ”Ett av världens mest otrygga länder”. Feel free to res till valfria länder folk flyr ifrån. Se om du tycker samma sak om Sverige sedan.